SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLATSCH klat4ʃ, interj. o. sbst.3
Etymologi
[av t: klatsch; av ljudhärmande ursprung; jfr KLITSCH KLATSCH]
I. interj., återgivande det smällande l. smäckande ljud som uppkommer då ngn klatschar med piska l. då ngt föremål häftigt o. kort slår emot ngt annat. Leopold 2: 330 (1793, 1815). Klatsch der en örfil. Eurén Kotzebue Orth. 3: 30 (1794). Klatsch, kom den andra vågen. Därs. 48. Lenngren (SVS) 2: 262 (1814). Klatsch, nu bär det i väg! BygdFolk 1: 77 (1927).
II. sbst.: ljudet ”klatsch”. Det säger klatsch. Bellman SkrNS 2: 364 (1776).
Spoiler title
Spoiler content