publicerad: 1936
KLATSCH klat4ʃ, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar, äv. (numera bl. i bet. 5 a) -er (Crusenstolpe Mor. 4: 172 (1841), 2UB 10: 318 (1907)).
Ordformer
(klatche 1795—1797 (: Klatchen, sg. best.). klats 1834. klatsch 1797 osv.)
Etymologi
[av t. klatsch, delvis vbalsbst. till t. klatschen (se KLATSCHA), delvis sannol. utgående från t. klatsch (se KLATSCH, interj.)]
1) kort, skarpt smällande l. smäckande ljud; äv.: slag l. rörelse som åstadkommer ett dylikt ljud; särsk. om det korta o. skarpa ljud som frambringas gm en viss hastig o. bestämd rörelse med en piska; äv. allmännare, om klatschande ljud som uppkommer, då ngt föremål häftigt o. hastigt röres l. slår emot ngt annat, l. om slag som har ett dylikt ljud till effekt. Giva l. slå (en) klatsch (med piskan). Giva hästarna några skarpa klatschar av piskan. CAEhrensvärd Brev 2: 46 (1795). Han .. hörde klatsarne af degen (då den knådades). Runeberg 4: 223 (1834). Jeppe .. slog till en frisk klatsch och svängde utför en backe. Almqvist TreFr. 1: 110 (1842). Han tog Jakob i örat, svängde honom rundt och gaf honom en klatsch i aktern med flata handen. Nyblom Twain 1: 33 (1873). Man vänjer .. (hästen) vid att med jemnmod tåla en klatsch då och då. Wrangel HbHästv. 368 (1885). Flaggan .. slog några sömniga klatschar i en svag morgonbris. Bergman Mark. 91 (1919). Böök Lejon 168 (1935). — jfr PISK-KLATSCH. — särsk. i uttr. slå klatsch mot (ngt), stöta emot (ngt) så att ett klatschande ljud uppstår. Stenen slog klatsch mot metallen. Essén Brilj. 63 (1918).
2) (ngt vard.) smäll, stryk, smörj; i uttr. få klatsch, få smäll l. stryk; giva (ngn) klatsch, giva (ngn) smäll l. stryk. ÖoL (1852). Topelius Fält. 2: 30 (1856). Östergren (1930).
3) i överförd l. bildl. anv.
a) ironiskt l. sarkastiskt utfall (mot ngn l. ngt), ”snärt”. De många klatschar, som i denna bok falla öfver rangklasserna i samhället. NordT 1884, s. 227. ”Klatschar” och speord. Geete Språkl. 145 (1919, 1924).
b) kläm, piff; i fråga om person: ”ruter”. Jag letade .. efter ett (namn) med klatsch på. SvD 19/12 1920, Söndagsbil. s. 2. Det fanns liksom ingen riktig klatsch i pojken. Hedberg Räkn. 22 (1932).
c) (i sht i konstnärsspråk, ngt vard.) bjärt framträdande färginläggning i en tavla o. d.; äv. konkretare: färg(klick). Som blåa klatschar prunka .. (orrarna) i det oändligt vita. Blomberg StOronM 49 (1918). Anbringa en klatsch här och en där. Östergren (1930). — jfr FÄRG-KLATSCH.
d) (vard.) i uttr. sätta klatsch på ngt, sätta piff på ngt, ge ngt ett visst. pikant l. intresseväckande inslag; jfr b. Om halsen lägger hon en puzzle-scarf, som sätter klatsch på dressen. SvD(A) 1933, nr 209, s. 6.
4) (i sht i fackspr.) om snärten på en piska. (Ridspöet) bör ej vara försett med någon klatsch. Wiedesheim-Paul Turf. 152 (1927). jfr: Man skall altid piskas med Klatchen af Geniet. CAEhrensvärd Brev 2: 155 (1797). — jfr SILKES-KLATSCH.
a) benämning på den sten från vilken vid färglitografering färgtrycket göres, färgsten (se d. o. 3). 2UB 10: 318 (1907).
b) benämning på gjutform vid medaljslagning. Gjutformar .. av tenn, s. k. klatschar, för medaljer på stoplocken. SvSlöjdFT 1919, s. 77.
Ssg: KLATSCH-TRYCK. tekn. till 5 a: överförande på sten av en (med fettfri färg behandlad) konturteckning. 2NF 16: 792 (1911). Kroon Reprodukt. 100 (1935).
Spoiler title
Spoiler content