[av t: klatsch; av ljudhärmande ursprung; jfr KLITSCH KLATSCH]
I. interj., återgivande det smällande l. smäckande ljud som uppkommer då ngn klatschar med piska l. då ngt föremål häftigt o. kort slår emot ngt annat. Leopold 2: 330(1793, 1815). Klatsch der en örfil. Eurén Kotzebue Orth. 3: 30(1794). Klatsch, kom den andra vågen. Därs. 48. Lenngren (SVS) 2: 262(1814). Klatsch, nu bär det i väg! BygdFolk 1: 77(1927).
