KLOROFORM klor1ofor4m l. klå1-, äv. klω1-, l. -åf-, äv. -ωf-, r.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. skrivet chl-. kloroform 1861 osv.)
Etymologi
[liksom t. o. eng. chloroform av fr. chloroforme, bildat år 1834 av den franske kemisten J. B. Dumas till chlore (se KLOR) o. första stavelsen i formyle, benämning på myrsyrans radikal, av lat. formica, myra. Benämningen har avseende på att ämnet är en klorid av myrsyrans radikal]
kem. färglös vätska av egendomlig sötaktig lukt o. smak, deriverad ur metan gm utbyte av tre atomer väte mot klor; äv. (i sht farm. o. med.) om i medicinen i sht förr ss. bedövningsmedel vid operationer användt preparat som består av kloroform försatt med alkohol. Berlin Vextchem. 155(1835). Af Chloroform förloras sansen. SöndN 1866, nr 23, s. 4.Nyström Kir. 1: 21(1926). Starck Kemi 246(1931).
Ssgr: KLOROFORM-DÖD, r. l. m. med. särsk. i uttr. sen kloroformdöd, död av kloroformnarkos på grund av kloroformens giftvärkan. Hygiea 1891, 2: 152.Santesson Läkem. 106(1924). —
Avledn.: KLOROFORMERA, v., -ing. [jfr t. chloroformieren, fr. chloroformer] i sht med. o. veter. med avs. på person l. djur: söva l. bedöva med användande av kloroform ss. narkosmedel; med avs. på djur äv.: döda med kloroform. Tholander Ordl.(c. 1870). Undersökningsdjuret dödas bäst genom kloroformering. VerdS 116: 5(1903). Gripenberg Johnson Lej. 16(1929). —
