KLOROS klorå4s l. klå-, äv. klω-, r.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. skrivet chl-. kloros 1873 osv. Anm. I ä. tid användes äv. den nylat. formen chlorosis. ConvLex. 1: 294 (1821). Dalin 140 (1871; jämte kloros))
Etymologi
[jfr t. o. fr. chlorose, eng. o. nylat. chlorosis; bildat till gr. χλωρός (se KLORIS)]
1) med. i fråga om personer: bleksot (se BLEK-SOT 1); vanl. om en form av blodbrist som nästan uteslutande förekommer hos unga kvinnor o. som yttrar sig i stark (stundom i grönt stötande) blekhet. När .. flickor i så beskaffat tillstånd (dvs. behärskade av erotisk lidelse) råka en karl, som de tycka om, så få de chlorosen, bli gröna i ansigtet. Linné Diet. 2: 223 (c. 1750). Hylin Munn. 2: 45 (1933).
