publicerad: 1936
KLOV klå4v, stundom klω4v, n., äv. (numera bl. ngn gg i bet. 1 b) r. (Thunberg Resa 1: 193 (1788; i bet. 3 a), ByggnK 3: 19 (1928; i bet. 1 b), f. Möller (1807)); best. -et, ss. r. -en; pl. =.
Ordformer
(klov (-f, -ff) 1550 (: kloff) osv. klåv (-f, -ff) 1638 (: klåff) —1925. klöf (-ff) 1541 (: klöff)—1920 (: klöfhatt))
Etymologi
[jfr fsv. klof- (i ssgn kloflöker), sv. dial. klov, klöv, n., d. klov, r. l. n., nor. dial. klov, n., klyvbarhet, klyfta, skrev, isl. klof, n., klyfta, skrev; vbalsbst., bildat på det svaga rotstadiet, till KLYVA, v.2 Anm. 1:o Formen klöv representerar ett dial. uttal av formen klov. 2:o Det är ovisst, i vad mån bet. 3—5 bero på en självständig betydelseutveckling l. sammanblandning med l. påvärkan från KLOVE. — Jfr KLOSÅG, KLOVA, v.]
1) (utom i ssgr numera bl. i a o. b) abstr.: klyvande, klyvning, förhållande(t) att ngt klyver ngt l. klyver sig.
a) (förr) bärgv. i uttr. göra klov, vid malmsmältning med spett avskilja de överst liggande färskdelarna (”färskskollan”) från råbuten. JernkA 1828, 1: 88. Därs. 1849, s. 109.
b) [jfr sv. dial. klov, klyvbarhet] (i fackspr.) det (ofta av förklyftning förorsakade) förhållande att en bärgart med större l. mindre lätthet klyver sig l. låter klyva sig i viss riktning; klyvbarhetsriktning; särsk. i inskränktare anv., om den bäst utvecklade klyvbarhetsriktningen; jfr 3 b. En granit, hvaraf kolonner skola uthuggas, måste hafva ett lämpligt ”klof”, d. v. s. vara på lämpligt sätt förklyftad. Svenonius Stenr. 169 (1888). I allmänhet har bergarten (dvs. blekingegraniten) en plan parallelstruktur, som benämnes ”svallklåf” och är den bäst utvecklade klyfningsriktningen. Därnäst i tydlighet kommer det ”stående klåfvet” eller ”klyfven”. TT 1900, K. s. 83. Ramsay GeolGr. 1: 155 (1912). ByggnK 3: 19 (1928). — jfr SVALL-KLOV.
2) (i vissa trakter, ävensom skogsv.) i fråga om trä: gm klyvning uppkommen yta, klyvyta. Prima ved skall vara fri från röta och hålla minst 4″ i klovet. Geete o. Grinndal 136 (1923).
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = KLOVE 1 a. Thunberg Resa 1: 193 (1788). Dessa berg av sällsam form / .. / med furor härdade i storm / och vattensprång i klåv och klyfta. FinT 1929, 2: 291. — jfr BÄRGS-KLOV.
b) (i fackspr.) fin, av annat material fylld skiktfog l. spricka i bärgart; stundom svårt att skilja från 1 b. Tiselius Vätter 2: 50 (1730). Garney Masmäst. 68 (1791). I kalkstenen få ej förekomma klof, lösa petrifikat eller sår. ArbetsbeskrNyByggnUBLd 6 (1902). Fatab. 1927, s. 146.
c) (i vissa trakter) = KLOVE 1 c. Bliberg Acerra 49 (1737). Stickan klyfves i denna ända, och en bit smergelpapper instickes med den ena ändan i klofvet. Nyström Telegr. 180 (1869). — särsk. (†) om sprickan på den kluvna delen av en ss. skrivpänna använd gåspänna. VarRerV 43 b (1579).
b) = KLOVE 2 g. VadstKlUppbB 19 (1541). 1 Klåff Näghenöghon. Stiernman Com. 2: 125 (1638). BL 1: 49 (i handl. fr. 1764).
c) bildl., = KLOVE 2 h. Jag må beklaga den (ämbetsman), som är i sådant klåf (att han icke vågar fatta ett beslut, utan att först höra sin hustru). Kolmodin QvSp. 2: 379 (1750).
5) (i vissa trakter, ävensom skogsv.) = KLOVE 3. Ekman SkogstHb. 231 (1908). ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 72. — jfr FYR-, TJÄR-KLOV.
Ssgr (Anm. Vissa här anförda ssgr, ss. -BRO, -LÄGGA, kunna möjl. äv. föras till KLOVE): (5) KLOV-BRO. (i sht förr) skogsv. fyrkantig ram med däri inpassade ”klov” som läggas över tändningspipan på en resmila i syfte att underlätta arbetet vid milningen o. förhindra olyckor. Ekman SkogstHb. 237 (1908). —
(1) -DIKE. (†) dike mellan tvenne åkrar; jfr SKÄR-DIKE. IErici Colerus 1: 81 (c. 1645). Salander Gårdzf. 132 (1727). —
(1) -HACKA, r. l. f. (numera knappast br.) (vid sten- o. jordarbeten använd) hacka med tvenne raka spetsar, ”bottenhacka”, kilhacka. TLev. 1892, nr 7, s. 2. —
(1) -HATT. (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) (upptill tudelad) biskopsmössa. LPetri Kyrkiost. 34 b (1566). (Biskoparna) buro klofhatt och krycka. HSH 12: 199 (1599). 1Saml. 6: 648 (1774). Branting TextilSkrud 114 (1920). 3NF 3: 367 (1924; i fråga om förh. 1575). —
(3) -LÄGGA, -ning. (†) i fråga om smidning av äggvärktyg (i sht liar l. yxor): inlägga o. fastvälla (äggstål) i en i ämnesjärnet uppkluven ränna; jfr STÅLA. JernkA 1819, s. 74. Därs. 1878, s. 212. —
(1) -LÄNDT, p. adj. [sv. dial. (Smål.) klovländ] (enst., †) om häst: så fet att länden stiger upp som valkar på ömse sidor om ländkorset. VRP 24/9 1733. —
(1) -LÖK. [fsv. kloflöker; jfr mnt. kluflōk] (†) lökväxten Allium sativum Lin., vars lök har flera sidolökar o. därför uppfattats ss. ngt kluvet, vitlök. 2LinkBiblH 4: 64 (c. 1550). —
(1 b) -RIKTNING. (i fackspr.) klyvbarhetsriktning; särsk. om riktning i vilken en bärgart lättast låter klyva sig. TT 1900, K. s. 83. 2UB 7: 20 (1903). —
(1 a) -SMIDE. (i fråga om ä. förh.) bärgv. metod för framställning av smidesjärn, utmärkt därav att vid härdfärskningen endast de övre färskorna genomarbetas, under det att de undre (råbuten) få ingå i smältan jämförelsevis obearbetade. JernkA 1851, s. 171. Därs. 1875, s. 379. —
Avledn. (till 1 b): KLOVIG, adj. (†) som låter klyva sig (i viss riktning), klyvbar; i ssgn RÄT-KLOVIG.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content