publicerad: 1936
KLOVE klå3ve2, äv. (i sht i bet. 2 a o. där vanl.) klω3ve2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (alltid i bet. 1 a, b) KLOVA klå3va2, ngn gg klω3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er (möjl. äv. att hänföra till sg. klove) G1R 2: 266 (1525), VDAkt. 1701, nr 85).
Ordformer
(klova (-ff-, -ffu-, -ffv- osv.) 1555—1935. klufva 1697. klåva (-ff-, -ffu-, -ffv- osv.) 1540—1921. klöfva c. 1690 (: klöfvor, pl.)—1879. kloffne G1R 1: 151 (1523; felaktigt för: kloffue). klove (-ff-, -ffu-, -ffv- osv.) 1535 osv. klöfve c. 1690 (: klöfvar, pl.)—1827 (: handklöfvar))
Etymologi
[fsv. klovi (i bet. 1, 2 a, g), sv. dial. klove, klöve, klava m. fl. former; jfr d. klov(e), r. l. n. (i bet. 1, 2, 3), nor. dial. klove, klova (i bet. 1, 3), isl. klofi (i bet. 1, 2), klofa (i bet. 1), mnt. klōf, klove, klave (i bet. 1, 2), kluve (i bet. 2 a), nt. klowe, klaaf, klaben, klawen (i bet. 1, 3), holl. kloof, klove (i bet. 1, 2 e α), fht. c(h)lobo, (fågel)giller, stock i vilken fångar fjättras, käpp l. dyl. vid vilken knippen av ngt äro fästa, t. klobe(n) (i bet. 1 d, 2, 3, i ä. t. äv. i bet.: klyfta, spricka); bildat på det svaga stadiet till stammen i KLYVA, v.2 Anm. Formerna klöva o. klöve representera ett dial. uttal av formerna klova resp. klove. — Jfr KLOVA, v.]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (vanl. spetsvinklig) öppning som uppkommit gm att ngt kluvit l. förgrenat sig l. kluvits, klyfta, spricka, kilformig inskärning, skåra; äv. konkret, om det (de båda skänklar) som bilda(r) öppningen. — särsk.
a) bärgsklyfta, bärgskreva; jfr KLOV, sbst. 3 a. Kalm VgBah. 164 (1746). Ling Gylfe 81 (1814). En liten klåva mellan mossiga klippor. Smith KRanke 112 (1921). SvNat. 1934, s. 45. — jfr BÄRGS-KLOVA.
b) (†) i fråga om kroppsdelar: öppning l. mellanrum mellan tvenne sammanhängande flikar l. tvenne förhöjningar l. valkar som nedtill löpa samman. (Levern är) medelst en stor klåfva (magna fissura hepatis) deld i två Lober. Rosenstein Comp. 325 (1738). — jfr ARS-KLÖVA.
c) (i sht för visst ändamål) med värktyg gjord kilformig inskärning l. skåra; vid klyvning av föremål uppkommen öppning; jfr KLOV, sbst. 3 c. Messenius Sign. 18 (1612). Wij tilskära .. (gåspännan) medh Penneknijfwen; sedan indoppe wij .. Grenen (Klofwan) vthi Bläckhornet. Comenius OrbPict. 187 (1683). Vid ympens insättande uti sprickan eller klofvan (osv.). PJBergius PVetA 1780, s. 85. Man klyfver ett växande träd, sätter en vigge i klofvan och drager barnet 3 gånger baklänges genom den uppkomna springan. CEAndersson hos Sundblad GBruk 382 (1888). SvKulturb. 11—12: 249 (1932).
d) (†) om öppningen mellan de båda skänklarna i klyka l. gaffelformigt redskap; äv. om klykan l. redskapet. Den ene arbetaren .. fäster saxen s. med sin klofva under faltsen af det nedersta millanstycket. VetAH 1740, s. 233. Därs. 1756, s. 95. — särsk. [jfr mnt. o. nt. klove, t. klobe(n)] i den vågbalansen uppbärande delen av stativvåg: den spetsvinkliga öppning i vilken vågtungan rör sig; äv. om den del av vågen i vilken nämnda öppning finnes; jfr 2; jfr äv. KLYVA, sbst. 4. VarRerV 48 (1538). Plantin PVetA 1792, s. 18. (Vågbalansers) riktighet pröfvas derigenom .. att tungan, så väl för större som mindre tyngder, visar rätt upp i klofvan. SFS 1826, Bih. nr 46, s. 7. ÖoL (1852). — jfr VÅG-KLOVE.
2) (utom i bet. a samt i fackspr. numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (del av) redskap l. värktyg (i sin enklaste o. ursprungliga form) bestående av en i ena ändan kluven käpp l. stång o. dyl. o. användt till att (medelst den spännkraft varmed de båda gm klyvningen uppkomna hälfterna pressas mot varandra) fasthålla (”klämma fast”) ngt; äv. (o. i sht) i överförd anv., om vissa redskap l. inrättningar som utvecklats ur l. i viss användning kommit att ersätta l. gm sin funktion (att fasthålla, i sht ”klämma” fast ett föremål) likna ett dylikt redskap; numera i sht om tångliknande värktyg som består av två mot varandra ledande käftar o. som tjänar att fasthålla ett (under bearbetning varande) föremål. Lind (1738). Om .. (breven) äro ifrån et ställe där Pesten går, blifva de väl rökte, under det de äro satte i ändan på en klåfva eller trä tång. Björnståhl Resa 1: 162 (1770). Sahlstedt (1773). Spänna i klåfve. Weste (1807). Stången .. fästas i ett skrufstäd eller en klofva. JernkA 1818, 1: 135. Under filningen (av sågen) anbringar man bladet .. i en dertill inrättad klofve. AHB 97: 28 (1879). Klofvar att fasthålla vapnen vid rengöring. BtRiksdP 1901, 8Hufvudtit. s. 119. 3NF (1929). — jfr FIL-, JÄRN-, SKRUV-, SPÄNN-, STIFT-, TRÄ-KLOVE. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. (SpecVirg. 405)] boja (numera bestående av ett bygelformat järnstycke, urspr. ett kluvet trästycke) avsedd att anbringas kring handled l. fotled l. hals på fånge (för att därigm hålla honom fjättrad); förr äv. om liknande, ss. tortyrredskap använd inrättning som fästes omkring handlederna l. halsen på delinkventen; i fråga om handbojor i sht i pl.; utom i arkaiserande språk l. i fråga om ä. förh. numera bl. i ssgn HAND-KLOVE. Wollimhaus Ind. (1652). En usel fånge, i sin band och tunga klåfva. Nordenflycht QT 1748—50, s. 87. Slemme Artemon .. / .. stack ofta hals i klåfvan, / Ofta uti marterhjulet. Tranér Anakr. 102 (1833). (Kvinnobilden) hade black om foten, klofvar på händerna och kafle i munnen. Palmær Eldbr. 80 (1834). Vid nästa gästabud blir det törhända .. du, som sätts i stock och klove. Heidenstam Svensk. 1: 182 (1908). — jfr HAND-KLOVE.
c) [jfr motsv. anv. av t. klobe(n)] (förr) (fågel)-giller bestående av tvenne mot varandra passande, i ena ändan med varandra förenade, smidiga trästycken som kunna uppgillras mot varandra (urspr. sannol. en kluven stock l. käpp o. d.); äv. oeg., om för fågelfångst använd snara. The (dvs. de ogudaktiga som lägga ut snaror) mågha fånga them (dvs. människorna), lijka som foghlafängiare göra medh kloffuar. Jer. 5: 26 (Bib. 1541; Luther: kloben). Klofwar .. (dvs.) Donor, Foglesnaror, tendiculæ avium. Spegel GW Fff 1 a (1685). Ihre (1769).
d) vid linets rötning, till fasthållande av linknippena vid deras nedsänkning i vatten användt redskap, i allm. bestående av två med slåar förbundna stänger. Alm(Sthm) 1769, s. 45. SvSlöjdFT 1905, s. 21.
e) (i fackspr.) om vissa till maskiner l. mekaniska inrättningar hörande delar (med växlande konstruktion o. utseende) som tjäna att fasthålla (”klämma fast”) l. utgöra över- l. underlag för ngn annan del l. förena olika delar o. d. VetAH 1744, s. 50. Spegelns tunna och platta skaft .. fästes i en afsmalnande konisk klåfva. JournManuf. 1: 45 (1825; i beskrivning på ett teckningsinstrument). M är en klofve af trä för att styra (bandsågs-)bladet straxt ofvan bordet. TByggn. 1859, s. 170. Klofve (för rörliga maskindelars förening). Ramsten NautHlex. 52 (1866). På nyare (plog-)modeller är dess (dvs. ristens) skaft fäst i en vid åsen anbragt klåfve eller hylsa, som bör vara rörlig, så att risten kan höjas eller sänkas samt sättas i olika lutning. Juhlin-Dannfelt 308 (1886). HantvB I. 2: 284 (1934). — jfr LAGER-KLOVE m. fl. — särsk.
α) [jfr holl. kloof, klove, t. kloben] urmak. i fickur: jämförelsevis smalt överlag innehållande det ena av tapphålen till ett hjul l. utgörande fäste för en fjäder; jfr BRYGGA, sbst.1 5 b. Printz Uhr 66 (1769). Ericsson Ur. 135 (1897). — jfr CYLINDER-, ORO-, STEGHJULS-KLOVE m. fl.
β) (†) till betselstång hörande, vinkelrätt mot undre stångskänkeln löpande stycke av järn i vilket tygelringen är fäst. KrigVAH 1829, s. 138.
g) [jfr fsv. klovi, hop fisk som fästes i en kluven gren l. stång, visst antal fiskar, ävensom t. klobe(n), viss mängd av ngt, i sht av lin o. d.] (mer l. mindre noga) bestämt (bestämd), ss. mått använd(t) antal l. mängd av ngt, numera nästan bl. (i fackspr.) av järnplåt, förr äv. av fisk, näver, skinn o. d. (urspr. o. eg.: så stor mängd som sammanhålles i en klove); jfr BUNT, sbst. II 5 b, KNIPPA, sbst.1 1 a. G1R 1: 151 (1523; i fråga om ”spettfisk”). En klofve Närpis näfver .. 6 öre klofven. RA I. 2: 460 (1573). 1 Klåfwe eller 100 st. små Tårskar. Stiernman Com. 3: 427 (1666). 20 klofvar (svart valsad järnplåt) à 200 kg 595 x 1190 m/m 48 st. per klofve. TLev. 1899, nr 36, s. 2. ByggnK 3: 458 (1928; i fråga om svartplåt). År 1557 gavs av det förra slaget (dvs. ”spettfisk”) 23 1/2 klovar (en klove innehöll 200 st.). Cederlöf FinlPrästEkon. 176 (1934).
h) i jämförelser samt i överförd l. mer l. mindre bildl. anv., i sht (utgående från bet. a o. c) för att beteckna: boja, fjätter; snara, fälla; ofri l. svår l. brydsam belägenhet, trångmål, tvång, betryck, ”klämma”, ”knipa”; numera bl. ngn gg arkaiserande i vitter stil med nära anslutning till a. Nu haffwe the wore skiip szaa gott som vdj en kloffue ther hoss seg. G1R 10: 311 (1535). Wist är hon fången medh kärleekz klofwa. Chronander Bel. E 6 a (1649). Werldsens Trälar .. / .. uti sin Klåfwa / The Menlösa besnäria. Vultejus Post. P 3 a (1686). Prof vi ha i lust och klåfva / Af den nåd Gud till oss bär. Tessin Skr. 118 (1763). Förhjelp mig till min flygt, ur denna grymma klofva, / Ack! hjelp mig långt från Telje stad. CIHallman 252 (1778). I den klåfva jag sjelf sitter detta ögonblick, tänker jag knapt på andras. GustBr. 59 (1794). Heidenstam End. 2 (1889). — särsk.
α) (†) i uttr. vara o. d. (ut)i l. under ngns klove l. klovar, lösa ngn utur ngns klova(r) o. d., vara o. d. i ngns våld resp. befria ngn ur ngns våld. Svart Gensv. G 2 b (1558). Helge Ande, var min tröst! lös mig utur syndens klofva. Kolmodin Rök. 8 (1728). Priamus .. var uti dödsens klofvar. Nicander VirgÆn. 65 (1751). Du i mina klofvar kommit fast. MarkallN 2: 126 (1821).
β) (†) i uttr. vara (som) (be)spänd i klove l. klovar o. d., övergående i bet.: vara i ofri l. brydsam belägenhet l. betryck l. beklämning. Medh maat, klädhnat och annor stycker woro .. (judarna) så när bundne, och lijka som j kloffua spente, at the icke måtte en fingers mon röra sigh, til at sådant offuerträda. LPetri 1Post. R 8 a (1555). All Frögd och Glädie är förwändt, / I kloffua är mitt Hierta spendt. LBenedicti Lijkpr. 58 (1618). Wivallius Dikt. 103 (c. 1635). Sönderslijt then klåfwa / Ther i jagh är spänd. Ps. 1695, 186: 4. Kung Midas, spänd i hungerns klåfva, / .. til Bacchus återklef. LBÄ 7—8: 74 (1797).
3) (i fackspr. o. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; se dock slutet) gm klyvning erhållet stycke av trä, del av kluven stock l. stång l. dyl. Norrl. 8: 30 (i handl. fr. 1686). Två väggfasta bänckar af tälgda klåfvar. HFinLappm. 3: 136 (1738). Furustänger, kluvna .. i 4 eller 6 klovar. Landsm. XI. 10: 26 (c. 1888). Ofta var denna klova (varav en spång över en bäck bestod) så bred, att även kor kunde gå på den. Levander Landsv. 16 (1935). — särsk. (i fackspr., mindre br.) i överförd anv.: det fyrkantiga midtparti som erhålles vid fyrskärning av stock i ramsåg gm frånsågning av sidobräderna (de yttre delarna), block. Ekman SkogstHb. 164 (1908). 2NF 28: 26 (1918).
4) [jfr fsv. klovi, klave (för svin); anv. sannol. uppkommen gm (en av den dialektala utvecklingen av det ifrågavarande ordets form i vissa trakter gynnad) förväxling med KLAVE] klave; jfr KLOVA, v. 3, 4.
b) (i vissa trakter o. skogsv.) = KLAVE 2. LbFolksk. 276 (1890). SkogsvT 1911, s. 419. — jfr TUM-, TUMNINGS-KLOVE.
Ssgr (jfr ssgrna under KLOV, sbst.): A: (2) KLOV-JÄRN. (i sht i fackspr.) klove av järn. HSH 37: 4 (1529). 3NF 11: 880 (1929).
Spoiler title
Spoiler content