KLUDDIG klud3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[bildat till stammen i KLUDDA]
(vard.) adj. till KLUDD, sbst.2, o. KLUDDA: som utmärkes av ”kludd” l. vittnar om benägenhet att ”kludda”; som utgöres av l. liknar ”kludd”. — särsk.
1) motsv. KLUDD, sbst.2 1, KLUDDA 5, om målning o. d.: som gm sina grovt pålagda färger l. suddiga konturer o. d. gör intryck av att vara slarvigt l. vårdslöst l. dilettantmässigt l. oskickligt utförd, som utmärkes av grovt pålagda färger, vars färgteckning utmärkes av suddiga konturer; ofta övergående i bet.: okonstnärlig, ful; äv. (numera bl. tillf.) om person som ”kluddar”, övergående i bet.: dilettantmässig, oskicklig. Weste (1807). En kluddig målare. Stiernstolpe DQ 4: 203 (1819). Ett kluddigt porträtt af Carl XII. Topelius Fält. 4: 218 (1864). På detta sätt tryckta färgblad äro .. kluddiga, kompakta .. och suddiga i färgen. 2NF 9: 285 (1908).
4) (numera mindre br.) motsv. KLUDDA 8: utförd på ett slarvigt l. vårdslöst l. grovt o. klumpigt l. oskickligt l. icke fackmässigt sätt, klåparaktig; äv. om person: som utför sitt arbete oskickligt l. slarvigt l. klåparaktigt; äv. mer l. mindre bildl. VetAH 1763, s. 33. Oehlenschläger .. är en kluddig trädgårdsmästare i att sköta de örter, som uppväxa på hans snilles bördiga mark. Törneros Brev 2: 390 (c. 1825; uppl. 1925). Man har slagit in .. (i kronan) några ljusarmar af jern: ett högst uselt och kluddigt verk. Læstadius 2Journ. 500 (1833). Björkman (1889).
Avledn.: KLUDDIGHET, r. l. f. (vard., mera tillf.) äv. konkret. Weste FörslSAOB (1823; konkret). LoW (1911).
