[jfr ä. d. klunge, ävensom d. klynge; avledn. av KLUNGA, sbst.]
refl. o. (ngn gg) i pass. med intr. bet.: samlas l. komma tillsammans i klungor l. klunga, bilda klungor l. klunga; gyttra sig samman; äv. med saksubj. Bremer NVerld. 2: 445(1853; refl.). Officerarne klungade sig .. omkring sina smörgåsar och rödvinsbuteljer. VL 1893, nr 224, s. 3.Österling ÅrVis. 81(1907; i pass. med intr. bet.). Här och var klungade sig träd och boningar. Siwertz Lat. 391(1924). Tidningsgummorna började redan klunga sig i porten åt Lilla Vattugatan. Dens. JoDr. 178(1928).
Särsk. förb.: KLUNGA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032. refl. Bremer Grann. 1: 257(1837). (Boll-)Spelarne skola .. icke klunga ihop sig, ty då urartar spelet lätt till ett oredigt tumult. Balck Idr. 1: 193(1886). Koch GudVV 1: 45(1916). —
KLUNGA SAMMAN 10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. refl. (Ohyran) hade klungat sig tillsamman i små rörliga nystan. AHB 48: 32(1871). Gavelhusen (i Stralsund) klunga sig samman kring de mäktiga kyrkorna. SvD(A) 1930, nr 346, s. 8.
