KLUMSIG klum3sig2, adj. -are. adv. -T; äv. (numera nästan bl. i bet. 1, men där vanl.) KLUMSEN klum3sen2, adj. -set, -sne, -sna; -snare. adv. -SET.
Ordformer
(klumsen (i bet. 1) 1745—1900. klumsig 1765 (i bet. 1), 1791 (i bet. 3) — 1920 (i bet. 2))
Etymologi
[sv. dial. klumsen, stel l. styv i fingrarna av köld, i Finl. äv.: klumpig, ovig; i Skåne: klomse(n), klumse, rådlös, villrådig; i Finl.: klumsog l. klumsot, stel l. styv av köld, klumpig, ovig, klumsig, klumpig, ovig; jfr dan. o. nor. klumset, klumpig, otymplig, dan. o nor. klumse, v., göra mållös, ä. eng. clumse, clumsy, stel av köld o. d.; sannol. bildat till stammen i sv. dial. klumin, klommen, ”valen”, släpphändt, äv. föreliggande i nor. dial. kluma, v., göra mållös l. lam, klummen, lam, mnt. vorklummen, v., nt. klömen, v., frysa, stelna av köld, o. rotbesläktat med KLÄMMA, v. Bet. 3 har uppkommit gm anslutning till KLUMPIG l. KLUNSIG]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stel i fingrarna av köld, valhändt; äv. mer l. mindre bildl., stundom övergående i bet. 3. Juslenius 45 (1745). Vi .. vilja med våra klumsiga fingrar sätta allmagtens mästerstycke i jemn rörelse och cirkla om alla hjulen efter vår egen smak. Chydenius 37 (1765). Fumlig och klumsen och frusen lutade han sig utom båtkanten och drack i långa drag. Hülphers Ångermanl. 217 (1900).
2) (i vissa trakter, i sht Skåne, bygdemålsfärgat) virrig, förvirrad, villrådig. (Ett dylikt resonemang) kan en och annan bli klumsig i. Larsson Världskris. 168 (1920).
3) (i vissa trakter, i sht Finl., vard.) klumpig; äv. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv.; jfr KLUMPIG 1 b. Som det (spanska järnet) smides så tjockt och klumsigt, finner det ej någon synnerlig afgång. Strömberg AnmHandel. 11 (1760). Både flickor och mödrar arbeta samfälldt .. att blifva så feta och klumsiga som någonsin är möjligt. Journalisten 1: 625 (1791). Till väsendet äro .. (tavastlänningarna) klumsiga och oborstade. ASScF II. 2: 857 (1847). Forssman Gret. 173 (1897). jfr Bergroth FinlSv. 327 (1917).
SAOB
