SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1964  
SAMMAN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 586 f.):
(2 c) SAMMAN-HÅRDNA. [fsv. saman hardhna] (†) hårdna till en sammanhängande massa l. dyl. Wallerius Tank. 181 (1776). Uhr Koln. 21 (1814).
(2 c) -HÅRDNAD. (†) ngts hårdnande till en sammanhängande massa l. dyl. Strussenfelt SvarVetA 7 (1766).
(2 a) -HÄFTA, v., -ning. (samman- 1619 osv. tillsamman- 16401729. tillsammans- 1688)
1) tr.: gm häftande (t. ex. med stygn l. lim l. klister o. d.) hopfästa l. hopfoga; förr äv. allmännare: hopfästa, hopfoga, sammanfoga, sammanbinda. När the (dvs. bardskärarna) store såår samman häffta / Medh Nåål och Trå, brukas thet (dvs. gåsens lårben) offta (att göra nålar av). Sigfridi D 4 b (1619). Jag mötte en hop olyckliga (brottslingar), sammanhäftade i en kedja. Stiernstolpe DQ 2: 159 (1818). Retortens hals sammanhäftas nu med förlaget förmedelst ett böjligt cautschuksrör. Berzelius Kemi 2: 779 (1822). I lyftingen står en .. man, iförd en blå kappa, som öfver bröstet var sammanhäftad med ett gyllene spänne. Lönnberg Ragnf. 6 (1873). Fröberg Skrädd. 125 (1941). särsk.
a) bokb. om hopfästning av ark l. bokdelar o. d. till ett häfte l. en bok. LReg. 468 (1688; i två ord). Hadorph Catal. 23 (1690). Form 1946, Omsl. s. 210.
b) (†) bildl.: förena, hopslå; sammanfatta. En Enkia är .. (alltid) en Enkia. .. Therföre sammanhefftade then wijse Thekoitiska Qwinnan, Enkiostandzens bedröfweligheet i sielfwa ordet eller nampnet ther hon .. sade .. Jagh är en Enkia. JPGothus EHeldin C 3 a (1636). Præsidenten Biörnklow .. hadhe i ordres att repræsentera b:te Churfurstl. Collegio .. huru fahrligh dhen store mackt skulle bliffwa alla andra Österrijkes grannar .., om Österrijke skulle Polenska Cronan sammanhäffta medh dhe Ungerske och Behmiske. RARP 6: 323 (1658). Polyfem II. 40: 4 (1810).
2) (i sht i fackspr.) intr., om föremål: häfta vid varandra. Rinman JärnH 749 (1782). Absolut torra stålytor sammanhäfta mycket dåligt. HbVerkstTekn. 1: 566 (1944). särsk. (†) bildl.: hänga samman l. dyl. Alla sakers och händelsers sammanhäftande. Isogæus Segersk. 1166 (c. 1700).
Avledn. (till -häfta 2): sammanhäftbarhet, r. l. f. (i sht i fackspr.) förmåga att häfta vid ngt resp. vid varandra. LAHT 1911, s. 142.
(2 a) -HÄKTA, v., -ning. hopfästa med hjälp av häkta (häktor) l. hake (hakar) o. d., hophäkta. Schroderus Comenius 515 (1639). SthmModeJ 1850, s. 72. Högberg Vred. 2: 171 (1906). särsk. (†) oeg. l. bildl.
a) förena, förbinda; sammankoppla, förknippa; äv. refl., i uttr. sammanhäkta sig med ngt, med saksubj.: vara förknippad med ngt. Att .. uti god tijd kunna ställa Feltmarskalken för ögonen vår estat och tillstånd här hemma, huru vij äre sammanhechtade med våre grannar. RP 8: 336 (1640). Carl Augusts död och de särskilda omständigheter som sig dermed samanhägta, äro .. mig nästan helt och hållit främmande. AnderssonBrevväxl. 1: 283 (1856).
b) bringa l. inveckla (ngn) i konflikt l. strid (med ngn) l. dyl.; äv. med saksubj. Så frampt .. (Kartago) aff Begynnelsen hade vndflydt Sammanhächtandet medh the Romare. Brask Pufendorf Hist. 15 (1680). Emädan .. ingen Lägenheet synes, som Franckrijke medh Portugal vthi twist sammanhäckta kunde. Därs. 106. —
-HÄLLE, se samhälle.
(4) -HÄLLIG. (†) vari alla deltaga, samfälld, gemensam; jfr samhällig I 2. VRP 1711, s. 374. Alla här i Staden befindtlige Skepz Timbermän skola hwar dag sammanhälligt på Skepz-holmen sig infinna at arbeta på Gallejorne. SthmStadsord. 2: 342 (1714).
-HÄMTA, v., -else (†, Linc. (1640; under lectio)), -ning; -are (Schroderus Os. 1: 336 (1635), Därs. 663). (samman- 15381925. tillsamman- 15361628) [fsv. saman hämta]
1) (numera föga br.) till 1 b γ (o. 2 c, d): hämta från olika platser o. föra till l. samla på en plats, samla (ihop), hopplocka, hopbringa; insamla o. d. VarRerV 41 (1538). (Man skall elda med erövrade bågar, pilar m. m.) j siw åår, så at man intet skal behöffua samman hemta .. wedh på markenne. Hes. 39: 10 (Bib. 1541). Att .. man .. lather sammanhempta alle de klocker där finnes i stadhen och chlostren (i Novgorod). AOxenstierna 2: 249 (1615). Man har beräknat, att ett par sparfwar dagligen under ungarnes tillwäxt sammanhemta 500 maskar, larver eller insekter till boet. Holmström Ström NatLb. 2: 117 (1852). Dalin Synon. 224 (1925). särsk.
a) med avs. på personer, särsk. krigsfolk l. arbetsmanskap o. d.; äv. med obj. betecknande krigsmakt o. d. Herren bygger Jerusalem, och sammanhemtar the fördreffna j Israel. Psalt. 147: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: samlar .. tillhopa). Keysarens Krijgszmacht, aff Vngerske, Tydske och Österrijker sammanhämtat, war widh halff femte tusend Man. Schroderus Os. III. 2: 338 (1635). Brask Pufendorf Hist. 11 (1680).
b) med avs. på skattemedel l. bidrag till ngt o. d.: hopsamla, insamla; förr äv.: ta upp (kollekt). Gärden i Smålandh blifver genom profviantzmesteren sammanhämpted. AOxenstierna 2: 173 (1614). Att sammanhempta een nij (dvs. ny) Collect till Stetin och S. Jacobi kyrkia. VDAkt. 1680, nr 378. Reenhielm OTryggw. 17 (1691).
c) oeg. l. bildl.
α) (numera knappast br.) med avs. på rön, fakta, uppgifter, stoff för en framställning, framställningar, traditioner o. d.: samla, insamla; hopbringa; inhämta (från olika håll); förr äv. med inbegrepp av åstadkommandet av en framställning l. skrift l. en sammanfattning av det insamlade stoffet, närmande sig bet.: hopsätta l. avfatta (ngt), göra en sammanfattning av (ngt); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om det insamlade stoffet, förr äv. den framställning l. sammanfattning l. det sammandrag som gjorts av detta material. SalOrdspr. 25: 1 (öv. 1536). Symbolum Apostolorum .. Thet är, Een sammanhemtat Bekennelse aff alla Apostlar. Balck Musæus Z 3 b (1596). (Jag har för avsikt) at sammanhämta the äldste och sköneste Sweriges Rijkes Kämpewijsor .. och them låta på Tryck vthgå. Messenius Swanhuita A 2 b (1613). Hozman som sammanhämtade Alcoranen (dvs. koranen). Dryselius Måne 39 (1694). Här är ingen fullkomlig berättelse, utan allenast en liten sammanhämtning utur åtskilliga Böcker och Skrifter. Spegel Kyrkioh. 2: B 2 a (1707). Den Systematiska Theologien, som sammanhämtar de i den H. Skrift öfweralt kringspridde Trones och Lefwernets Läror. Bergklint MSam. 1: 91 (1781). En mängd empiriska Sentenser, Råd och Reglor, sammanhämtade ur en stor mängd äldre och nyare auctorer. Hammarsköld SvVitt. 1: 321 (1818). Att enskildt sammanhemta uppgifterna från hela det stora området hade varit för dyrt. Feilitzen Tjenare 1: 71 (1890).
β) (†) skapa (ngt) gm förening av element från olika håll; jfr α. Tavastelandz Finsko .. är af allahanda Finsko samanhemtat. Porthan BrCalonius 6 (i handl. fr. 1602). Itima Sochn .. är afsöndrad ifrån Hollola Kyrckian och vorden en moderkyrckia, af många Sochnar sammanhämtad. UrFinlH 596 (1774).
γ) (†) åter förena (kropp o. själ). Columbus BiblW B 1 b (1674).
δ) (†) med avs. på ett samhälle som är splittrat l. söndrat l. befinner sig i förfall: återupprätta, återuppbygga o. d. Tydskland .. blef vthaf Keyser Carl hin store sammanhämtadh igen. Schroderus Sleid. 197 (1610). Quadratus .. hafwer warit Biskop vthi Atheen .. ther han åter sammanhemtade Församlingen, som vtaff förföljelsens häfftige storm war kulslagen. Dens. Os. 1: 98 (1635).
2) (†) till 2 c: samla ihop (slöja). Kring det bröst där vällust flämtar, / Slöjan nätt hon sammanhämtar, / Skymmande behagens magt. Adlerbeth Skald. 2: 199 (1798).
(2 a, c) -HÄNGA, v., -else (†, Linc. (1640; under cohærentia)), -ning. (samman- 1626 osv. tillsamman- 16401715. tillsammans- 1526) [fsv. saman hängia; jfr d. sammenhænge, nor. sammenhenge, t. zusammenhangen (i bet. I), zusammenhängen (i bet. I o. II)]
I. intr.
1) om olika föremål o. d.: fysiskt l. materiellt vara förenade l. förbundna med l. fästa vid varandra, ha fysisk förbindelse med varandra; om områden o. d.: helt sträcka sig fram till varandras gränser (o. icke skiljas åt av något annat område osv.); hänga ihop l. samman; äv. med subj. betecknande den helhet som bildas av föremål l. delar av ngt som på så sätt äro förenade med varandra; äv. i bild (jfr 3). Huffuudhit, vthaff huilko hela lecamenen genom ledher och ledhamoot krafft får, och till sammans hänger. Kol. 2: 19 (NT 1526; Bib. 1917: får .. sammanhållning). Europa sammanhänger i ö. med Asien. Palmblad LbGeogr. 92 (1835). Slumpen kan göra, att två fragment, som aldrig sammanhängt, passa i brottkanterna till hvarandra. Rydberg Myt. 2: 468 (1889).
2) (numera bl. i utpräglat skriftspr., tillf.) om massa l. ämne: ha sammanhängande (se d. o. 2) konsistens; äv. (numera knappast br.) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, = sammanhang 2. Enpart wele giöra Iorden wååt, förthenskull at thet som aldeles tort är, kan icke wäll sammanhengia. Forsius Phys. 169 (1611). SvMerc. V. 1: 349 (1759: sammanhängningen). Lera i gemen känner en och hwar för desz seghet och sammanhängande. Alm(Sthm) 1767, s. 33.
3) bildl., om olika företeelser: vara förenade l. förbundna l. ha sammanhang l. samband l. höra samman med varandra; särsk. i fråga om ett begreppsmässigt, systematiskt, logiskt l. kausalt samband; särsk. i uttr. sammanhänga med ngt, ofta: bero på ngt, ha sin förklaring i ngt; jfr sammanhang 5. (Denna katekesförklaring redogör för) hwart och itt Stycke effter Bookstafwen, medh förmälande, huru hwart och ett medh hwart annat sammanhänger. Emporagrius Cat. A 8 b (1669). Rådets förminskade inflytande sammanhängde med förändringen af riddarhusets inrättning. Malmström Hist. 1: 198 (1855). Under krisåren ökas vårveteodlingen starkt. .. Den höga siffran 1943 sammanhänger delvis med den nedgång i höstvetearealen, som berörts tidigare. SvGeogrÅb. 1945, s. 78. särsk. (numera bl. tillf.) om personer, folkslag, samhällen o. d.; äv.: stå i nära kontakt l. i förbund med varandra o. d. Förthenskul thesse Landskaper och Städer .. (i Nederländerna långtifrån) så fast tilsammanhängia, som the ther aff ett högstrådande Hufwud regerade warda. Brask Pufendorf Hist. 284 (1680). Optimaterna (i Aten) .. sammanhängde sinsemellan genom klubbar. Palmblad Fornk. 2: 43 (1844). Jordens folkslag sammanhänga med hvarandra mera än någonsin fordom. Svedelius i 2SAH 41: 263 (1866).
4) (numera knappast br.) om (muntlig l. skriftlig) framställning: vara sammanhängande (se d. o. 6), hänga samman, ha sammanhang (se d. o. 7 a); förr äv. närmande sig bet.: vara riktig, stämma. Fast .. (vittnenas) wittnesbörd ei bätter sammanhänger, / Än Rådet icke kan, för skam skull, hörat länger, / Emedan lögnaren sig liugandes, beslår. Brenner Pijn. 40 (1727); jfr 6. (G. H. Mellins) nya Novell, ”Sigrid den Fagra” .. sammanhänger .. strängare, än Nunnan i St. Clara. SvLittFT 1834, sp. 10.
5) (†) förhålla sig (så l. så) med ngt (se förhålla, v.2 8 c γ), ligga till (så l. så); företrädesvis opers. (särsk. i uttr. det sammanhänger så l. så med ngt) l. i uttr. saken sammanhänger l. sakerna sammanhänga så l. o. d.; ss. vbalsbst. -ande o. -ning äv. konkretare, = sammanhang 8. Jagh kann .. icke annadh sij ähnn att sackerne hooss dem (dvs. polackerna) ganska illa sammanhengie. OxBr. 5: 394 (1626). En kort berättelse om sakzens sammanhängiande. Schmedeman Just. 329 (1663). Så konstigt, slugt och fint ej något sammanhänger, / Som icke genast är för detta sinnet klart. Nordenflycht QT 1748—50, s. 80. Om denna sak så sammanhänger, så war hon från början på hans sida lutter förställning. Dalin Hist. III. 2: 56 (1762). Så sammanhänger det, med det af kyrckjan, til min gifne tafla, gjorde förskott. VDAkt. 1790, nr 521. Detta kallas en ”galenskap, mot hvilken ej kan argumenteras”. Låtom oss se, huru dermed sammanhänger! Palmblad Norige Bih. 132 (1847).
6) (†) stämma överens; jfr sammanhang 12. Schultze Ordb. 1681 (c. 1755).
II. tr.
1) bokb. fästa samman (lösa blad, planscher o. d.) gm att fastklistra dem vid smala pappersremsor (som i den färdiga boken bilda bokryggen), hänga ihop; utom i p. pf. o. ss. vbalsbst. numera bl. tillf. AHB 111: 6 (1882).
2) (†) förena l. förbinda (byggnader l. naturföremål) med varandra, sammanbinda; äv. (med saksubj.): utgöra förbindelse mellan (olika byggnader osv.). Stora Norra .. strömmen (dvs. Neva), hwilken ström connecterar och sammanhenger Östersiön med den stora Ladogasiön. ASScF 18: 371 (1681). (Man) måste .. (vid befästandet av staden Posen) betiena sig af gambla Fundamente, och medh nya Wärk saman hänga dem. KKD 12: 330 (1705).
(2 a, c) -HÄNGANDE, p. adj. [jfr d. sammenhængende, nor. sammenhengende, t. zusammenhangend, zusammenhängend] (Eng.) Coherent .. (sv.) sammanhängande. Serenius H 2 b (1734). jfr o-sammanhängande.
1) motsv. -hänga I 1, om olika föremål l. kollektiv av föremål l. om område(n) o. d.: som hänga resp. hänger samman. Schultze Ordb. 1681 (c. 1755). Sammanhängande ägor. PH 8: 361 (1766). En sammanhängande bergskedja bildar .. (Kölen) från Rörås till Nordkyn. Palmblad LbGeogr. 78 (1851). Fåren klippas numera så att den avklippta ullen bildar ett sammanhängande helt, en s. k. fäll. Form 1933, s. 243. Overalls .., sammanhängande byxor och blus. Varulex. Beklädn. 200 (1945).
2) motsv. -hänga I 2, om massa l. ämne med avs. på dess konsistens: vars beståndsdelar äro så fast förenade med l. häfta så vid varandra att massan osv. sammanhålles (o. icke faller l. smulas sönder i olika beståndsdelar o. d.), som har en jämförelsevis fast l. seg konsistens, som utmärkes av koherens; motsatt: lös, lucker, smulig; jfr sammanhang 2. Barchæus LandthHall. 63 (1773). Sammanhängande Färskjärn. Rinman JärnH 373 (1782). Önskar man krämen sammanhängande och mer stadig, blandas till grädden .. upplöst gelatin. Grafström Kond. 161 (1892). Fin pressjäst skall vara sammanhängande (ej smulig). StKokb. 12 (1940).
3) (†) om trupprörelse: som utföres med bibehållen kontakt l. sammanhållning mellan de olika enheterna i truppen; jfr sammanhang 3. KrigVAH 1805, s. 73. Därs. s. 180.
4) bildl.: som förekommer l. uppträder l. göres l. sker l. är i (ett) sammanhang (se d. o. 4) l. i en fortlöpande följd l. utan avbrott, kontinuerlig. Hos hebreerna börja först med Salomo häfderna sofras från sagan och en sammanhängande efter konungarnes styrelseår täljande tideräkning efterträda de runda talen. Rydberg Urpatr. 3 (1873). Våren kom, och maj månad tillbragtes i ett enda sammanhängande rus. Strindberg TjqvS 2: 178 (1886). 14 dagars sammanhängande ledighet. Wigforss Minn. 2: 121 (1951).
5) bildl., motsv. -hänga I 3, om olika företeelser l. enskild företeelse: som hänga l. höra samman l. ha sammanhang (se d. o. 5) l. samband med varandra resp. hänger l. hör samman l. utmärkes av sammanhang (se d. o. 5); jfr 6, 7. Då tvist om Sokne-Råer skulle upkomma, eller vara sammanhängande med Storskiftets delningar, äge ock .. (ägodelningsrätten) döma deröfver. PH 10: 466 (1775). Jag (kan) icke underlåta att betrakta vår gamla folkkultur .. såsom en sammanhängande enhet. Nilsson FestdVard. 14 (1925). Ett dödsfall därhemma eller snarare därmed sammanhängande arvsangelägenheter ha gjort min därvaro nödvändig. Hallström Händ. 20 (1927).
6) motsv. -hänga I 4, om (muntlig l. skriftlig) framställning, mening, sats o. d.; dels om muntlig framställning: vars olika element kontinuerligt följa på varandra, så att normala satser l. meningar l. sekvenser av meningar o. d. bildas; dels om (mening l. sats i) muntlig l. skriftlig framställning: vars olika element äro förbundna med varandra i enlighet med språkets l. logikens lagar; som utmärkes av sammanhang (se d. o. 7 a) l. reda o. logik o. d. Det var omöjligt att få ur honom en sammanhängande redogörelse för vad som hänt. Kempe FabritiiL 70 (1762). Sammanhängande meningar. Bergklint MSam. 1: 5 (1781). Genom en tillbörlig hopställning af de olika slags ord, som i Språkläran åtskiljas i klasser, bildas sammanhängande tal och skrift. Broocman SvSpr. 53 (1810). I förstone hördes .. mera en ordväxling, än sammanhängande tal. Kolmodin Liv. 3: 92 (1832). Hjärne K12 98 (1902). jfr (†): Jag begär at återfå .. (manuskriptet), emedan jag dertil ej har något sammanhängande concept. Järta (1824) i 3SAH XXXIX. 2: 33.
7) [jfr 5] om plan, tankeföljd, åsikt o. d.: som bildar en (sluten, fullständig) helhet vars olika element äro förbundna med varandra på ett sätt som utmärkes av logik l. konsekvens l. systematisk ordning o. reda l. en viss metod o. d.; särsk. motsatt: löslig, förvirrad; numera bl. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till 5. Höpken 2: 147 (1749). En sammanhängande plan. Choræus Bref 213 (1804). För att vinna en sammanhängande kunskap om dessa och öfriga fornsakers utbredning inom fäderneslandet .., finnes icke säkrare medel, än att (osv.). AntT 4: 277 (1880). Att tänka sammanhängande och att handla ihärdigt är icke .. (negerns) sak. Roth 1Geogr. 2: 48 (1884). Berings båda skepp .. fingo på återresan (från Amerika) flera av (Aleutiska) öarna i sikte, dock utan att lyckas få någon sammanhängande uppfattning av dem. SvGeogrÅb. 1933, s. 7. Inte kunna prestera en sammanhängande tankegång. Östergren (1937). särsk.
a) log. Allmänt säges en relation R vara sammanhängande, om R alltid råder i någon riktning mellan tvenne skilda objekt, som bägge tillhör relationens fält. Wedberg NLog. 1: 61 (1945).
b) (†) i överförd anv., om person: som utmärkes av sammanhang l. ordning o. reda l. logik i sina åsikter l. i sin uppfattning om ngt l. dyl. Lazuli har .. ett kort men skarpsinnigt framställningssätt, som gör den han talar vid, ja alla som höra honom, allt mer och mer sammanhängande och kloka sjelfva. Almqvist DrJ 323 (1834). Rousseau, Herder och Ehrensvärd, hvilka i sina åsigter äro mindre sammanhängande än Thorild. Nyblæus Forskn. I. 1: 268 (1873).
(2 a, c) -HÄNGE, n. [till -hänga I] (†) i uttr. sammanhänge med ngt, ngt som hänger samman med ngt; anträffat bl. i anv. motsv. -hänga I 1, om landområde. Swedenborg RebNat. 1: 26 (1719).
(2 a, c) -HÄNGENHET, r. l. f. [jfr d. sammenhængenhed; till -hänga I] (†) = -hängighet 2. VetAH 1741, s. 31.
(2 a, c) -HÄNGIG, adj. [jfr d. sammenhængig, t. zusammenhangig; till -hänga I] (†)
2) = -hängande 5. Så kommo desse ärender, såsom sammanhängige, at bero, intil dess (osv.). AktsamlKungsådreinst. 409 (1788). AGSilverstolpe Bokst. 52 (1811).
3) = -hängande 6. Ringa sammanhängige swar. VDAkt. 1707, nr 744.
4) = -hängande 7. Denna slutledning är fullkomligen sammanhängig. AdP 1800, s. 95. Silverstolpe PVetA 1802, s. 29. särsk. = -hängande 7 b. Sammanhängig tänkare. Silverstolpe i 2SAH 2: 283 (1802).
(2 a, c) -HÄNGIGHET, r. l. f. [avledn. av -hängig l. bildat direkt till -hänga I] (†) egenskapen l. förhållandet att vara sammanhängande, sammanhang.
1) motsv. -hänga I 1, = sammanhang 1 c. (Ett fluidums) particlars sammanhängighet eller tenacitet. VetAH 1797, s. 21.
3) motsv. -hängig 4. Sammanhängighet i begrep, i öfvertygelser. LBÄ 11—13: 185 (1798). Boström 3: 438 (1846).
(1 b γ) -HÄVA, -ning. (numera bl. tillf.) vräka l. kasta i en hög o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om den åstadkomna anhopningen. Sammanhefningar af sten, ler och sand. Swedenborg RebNat. 1: 11 (1719). Schultze Ordb. 1852 (c. 1755).
(1 b γ, 2 c) -HÖGA, v. [till hög, sbst.1] (†) sammanföra l. samla (ngt) i hög, hopa. Dähnert 115 (1746). Sammanhögad jord. Strinnholm Hist. 1: 147 (1834).
(2 e γ) -HÖRA. (samman- 1707 osv. tillsammans- 1799) [jfr d. sammenhøre samt t. zusammengehören] om (helhet bildad av) olika enheter (föremål, element, företeelser): tillsammans utgöra ett helt, höra l. hänga ihop; tillhöra samma i ett l. annat avseende enhetliga grupp av företeelser l. bilda l. utgöra en sådan grupp; stå i nära förbindelse l. ha samband med varandra (vartannat); vara samhörig(a); i sht i p. pr., äv. mer l. mindre adjektiviskt: sammanhängande, samhörig o. d. Brenner Dikt. 1: 77 (1707, 1713). Då han (dvs. bibeln) .. wisar sig wara et tilsammanshörande Helt, måste han ock .. röja en hufwudafsigt. Wulf Köppen 1: 24 (1799). Intelligensen och hvad med intelligensen sammanhör, och intet annat främmande, utgör själens egentliga skönhet. Phosph. 1813, s. 250. Ej ödet mer skall från hvarandra rycka / De folk, som sammanhört från fordomtid. BEMalmström 6: 222 (1843). Alla de särskilda, men sins emellan sammanhörande områden, hvilka tillsammans bilda den mänskliga kulturen. Lundegård Prom. 1: 60 (1893). Med tålamod kan .. (arkeologen) plocka fram sammanhörande stycken och få en bild av glaset. Kulturen 1953, s. 72. jfr o-sammanhörande.
(2 e γ) -HÖRIG. [jfr dan. o. nor. sammenhørig samt t. zusammengehörig] (numera bl. mera tillf.) sammanhörande, sammanhängande; samhörig. Leopold 3: 359 (1801, 1816). (Faust) fattade hela menniskoslägtet som solidariskt förbundet och andligen sammanhörigt. Lysander Faust 20 (1875). Tegnér LundUniv. 334 (1897). IllSvOrdb. (1955).
Avledn.: sammanhörighet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara sammanhörande l. sammanhängande; samhörighet; samband. Weste FörslSAOB (c. 1815). Atterbom Siare VI. 2: 252 (1849). Albaneserna tala ett alldeles sjelfständigt .. språk, hvars sammanhörighet med den grekisk-italiske grenen af den indo-europeiske språkstammen är sannolik, men ännu ej fullt bevisad. NF 1: 355 (1875). Folket ägde intet spår af känsla för nationell sammanhörighet. Zilliacus JapSt. 59 (1896). IllSvOrdb. (1955).
-JÄMKA, -ning; -are (tillf., TT 1901, Ark. s. 6).
1) (numera bl. tillf.) till 2 a, b, c, 8: gm jämkningar o. d. bringa (olika föremål l. delar av ngt) närmare varandra l. passa l. maka ihop (olika föremål osv.), jämka l. passa ihop. Tegnér SprMakt 111 (1880). Allt efter som luftförtunningen fortgår, sammanjämkas kvicksilfverdropparne mer och mer. TT 1894, M. s. 8. Sammanjämka läggbitarna, så att de visa en helbild. Östergren (1937).
2) bildl., till 8.
a) gm jämkningar åstadkomma ett närmande av (olika företeelser, särsk. olika åsikter l. stridiga intressen l. skiljaktiga förslag l. beslut o. d.) till varandra l. en utjämning l. större likhet l. mer l. mindre fullständig överensstämmelse mellan (olika företeelser osv.); ofta tillika med tanke på att man gm en sådan utjämning av olika företeelser åstadkommer ngt enhetligt, nytt (som mer l. mindre har karaktären av en kompromiss l. ett mellanting o. d.); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om den (det) gm jämkningen åstadkomna kompromissen l. mellantinget o. d. Stadna Riks-Stånden i sina Beslut .. uti .. skiljaktige meningar, då skal hwarje Stånds Beslut .. remitteras til det Utskott, som med målet befattning haft, hwilket åligge, at meningarne, så nära möjligt är, sammanjemka och med Förslag .. inkomma. RO 1810, § 73. Utskottet försökte att sammanjemka adelns och presternas gemensamma tankar och framlade denna sammanjemkning. Reuterdahl Mem. 312 (1859). Af andra personer (ha) försök gjorts att medelst en sammanjämkning af vår metod och äldre metoder åstadkomma ett nytt system. Verd. 1890, s. 331. Att sammanjämka den aristoteliska och den kristna traditionen. SvTeolKv. 1932, s. 13. Att sammanjämka stridiga intressen. Hellström RedKav. 310 (1933). Andra lagutskottets memorial angående sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut i semesterlagstiftningsfrågan. RiksdP 1938, 1 K nr 42, s. 55. särsk.
α) (†) i uttr. sammanjämka intill varandra, sammanjämka. Schmedeman Just. 1192 (1688).
β) (numera bl. tillf.) med avs. på personer l. persongrupper l. samhällen o. d.: föra (ngra) närmare varandra l. åstadkomma försoning l. enighet mellan (ngra) gm att utjämna de motsättningar som förefinnas mellan dem; i sht förr äv. refl.: närma sig varandra, försonas, enas l. dyl. I Preussiska staten finnas många fiendtliga elementer att bekämpa och sammanjemka. Snällp. 1848, nr 5, s. 4. De begge makarne sammanjemkade sig alltmera i åsigter. Wetterbergh SamhKärna 2: 231 (1857). Månne ej .. (länderna i Europa) kunde sammanjemka sig till ett stort menskligt verldsborgerligt samhälle, utan att derföre behöfva uppoffra de nationella egenheterna? Bergman VSmSkr. 295 (1864). Asplund Stud. 14 (1912).
γ) (†) i oeg. anv., med avs. på förvirring som uppkommit på grund av vissa, icke önskliga skiljaktigheter: råda bot på (ngt) gm att utjämna föreliggande skiljaktigheter. Det kan ej nekas, at en sådan skiljagtighet (beträffande läroböcker) hos Rikets ungdom i första begrepen om Vetenskaperna bereder en allmän förbistring, hvilken vid Academierna icke kan sammanjämnkas utan tidspillan. Wallquist EcclSaml. 1—4: U 2 a (1790).
b) (numera bl. tillf.) gm l. i förbindelse med jämkningar o. d. foga samman l. förena l. förbinda l. samordna (olika företeelser); jämka på (olika intressen l. dyl.) så att de låta sig förena; äv. refl., om olika företeelser: gm jämkningar l. dyl. förena sig. Den mäktiga, milda fadershanden, som styrer, sammanjemkar och förfogar verldens händelser och lifvets uppträden till de .. på honom förtröstande barnens både timliga och eviga väl. Wallin Rel. 4: 533 (1838). Huru styrelsepligternas börda skall kunna sammanjemkas med furstens höga rätt att ha roligt är ett spörsmål, som (osv.). Rydberg Faust 250 (1878). Determinismens åsigt, att vacklandet är ett tillstånd, då olika tankar liksom fara förbi själen, änskönt de ännu ej sammanjämkat sig till en effekt, det afgörande motivet. Nyblæus Forskn. IV. 2: 53 (1897).
c) (numera bl. tillf.) gm jämkningar l. små ändringar l. justeringar l. det enas avvägande mot det andra få ihop l. åstadkomma l. färdigställa (ngt); göra små ändringar l. justeringar i (ngt). Denna nya sammanjämkade (engelska) Ministeren (bestående av såväl hovets som folkets förtroendemän). SvMerc. 2: 819 (1757). (Människorna) uppspinna och sammanjämka åt sig själva en Kristendom, eftersom det för deras natur är passande och bekvämligt. (Runeberg o.) Stenbäck 26 (1838). Det har gått många månader sedan jag sist redigerade och sammanjämkade mitt protokoll. Johnson DrömRosEld 123 (1949).
3) (†) till 9: sammanställa, jämföra l. dyl.; jfr -jämna. Mästedelen af de saker, som hände under Kejsarne, hade sit ursprång af Republiquen; ty bör man dem sammanjämka: Ingen hade rätt, at begära triumf, som icke i kriget haft högsta befälet: nu war det följakteligen ingen annan än Kejsaren, som war alla krigshärars anförare. Dalin Montesquieu 109 (1755).
Ssgr (till -jämka 2 a): sammanjämknings-arbete. arbete för att åstadkomma sammanjämkning. MinnSvNH 12: 2: 197 (1893).
-förslag. abstr. o. (vanl.) konkret(are): förslag till sammanjämkning. MinnSvNH 12: 1: 241 (1881). BtRiksdP 1950, V. 2: nr 9, s. 5 (konkretare).
-försök. försök att åstadkomma sammanjämkning. MinnSvNH 12: 2: 191 (1893).
-linje. jfr -jämknings-förslag samt linje 11 e. SAOL (1950).
-proposition. jfr -jämknings-förslag. Carlsson LantmPol. 335 (1953).
-vis, adv. gm sammanjämkning(ar). Tamm ÄndAdv. 41 (1899).
(8) -JÄMKLIG. [avledn. av -jämka 2 a] (†) som kan sammanjämkas, möjlig att sammanjämka. SvBL 5: 277 (1864).
(9) -JÄMNA. (†) i uttr. sammanjämna ngt vid ngt, jämföra ngt med ngt. L. Paulinus Gothus Pest. Dedik. a 3 b (1623).
(8) -JÄMNAD. (†) (riktig) proportion l. avvägning, jämvikt l. dyl. Så snart, som then tilbörlige saman-jämnaden af hett och kalt, wåt och tort, börjar falla, at en för then andre tager öfuerhanden; så faller och hälsan. Stiernhielm Arch. A 2 b (1644).
(1 b β) -KALLA, v., -else (numera bl. ngn gg, arkaiserande, UrkFinlÖ II. 1: 78 (c. 1595), Malmström Hist. 6: 83 (1877)), -ning (numera i sht ss. ssgsförled, Lagerbring 1Hist. 4: 286 (1783) osv.); -are (Upsala(A) 1933, nr 119, s. 3, osv.). (samman- 1541 osv. tillsamman- 15951851. tillsammans- 16801789) [fsv. saman kalla] kalla (ngra, en församling o. d.) att komma samman (särsk. till möte l. för överläggning o. d.); äv.: kalla samman till (möte o. d.); stundom med saksubj., särsk. betecknande meddelelsemedel (signal l. dyl.). Sammankalla riksdagen, styrelsen, sina borgenärer. Sammankallande ledamot, ledamot (av styrelse l. kommitté l. dyl.) som har till uppgift att sammankalla styrelsen resp. kommittén osv. Mose .. samman kalladhe the äldsta j folcket. 2Mos. 19: 7 (Bib. 1541). Likmätigt Riksens Ständers sista Riksdags-Beslut, blefwo de nu sammankallade til en allmän Riksdag i Stockholm til d. 13 Octobr. 1755. PH 6: 3656 (1761). Tre kanonskott sammankallade regementerna. Geijer SvFolkH 3: 253 (1836). Centralorganisationens ordförande sammankallade .. styrelsen. Hellström Malmros 60 (1931). Vid middagen hälsades deltagarna av mötets sammankallare kamrer Lönberg. Upsala(A) 1933, nr 119, s. 3. särsk. (†) oeg. l. bildl.: upprätta l. bilda (samfund, skola); samla (kraft). Han .. hafver .. förestått thenn schola, som i Wimmerby hafver sammankallatt varidt. OxBr. 12: 454 (1612). Dessa mindre samfund af personer, dem dels patriotismen, dels enskilta intresset sammankallat, för ett gemensamt ändamål. Edelcrantz i 2SAH 2: X (1796). (Ett skriftetal bör icke räcka mer än en halv timme) Det åligger derföre Talaren att sammankalla hela den kraft, som ligger i hans förmåga, att icke spilla ögonblicken med kärnlösa ord och saktoma prydnader. Ödmann AnvSkr. 30 (1822).
Ssg: sammankallnings-instrument. (i sht i fackspr.) instrument o. d. för sammankallande till möte. Fatab. 1927, s. 26.
(1 b γ) -KARA, v. (i vissa trakter) skrapa samman. Juslenius 334 (1745). JernkA 1827, s. 171.
(1 a, 2 c, 7) -KARDA, v., -ning. karda (olika fibermaterial) tillsammans l. på en gång; blanda gm kardning. Garnet af sammankardad, olika färgad ull. SvSlöjdFT 1914, s. 158.
(1 b γ, 2 c) -KASTA, v., -ning (Hamb. (1700), Weste FörslSAOB (c. 1815)). [fsv. saman kasta] (numera bl. tillf.) kasta (olika föremål) i en hög o. d.; särsk. med tanke på att föremålen kastas (slumpvis) om o. blandas med varandra o. bilda en oordnad hög; äv. med obj. betecknande hög o. d.; äv. med saksubj.; äv. bildl. Linc. (1640; under conjicio). Uppå en lijten holma, uthj siön Norre-Barken .. fins en Steenhoop .. sammankastadt. RannsaknAntikv. I. 1: 150 (1667). Banckar och Sandreflor, sammankastade af ett strömmande watn. Swedenborg RebNat. 1: 24 (1719). En faselig hög af sammankastade ben och döda kroppar. Roman Holbg 124 (1746). Rec. .. föreställer sig saken så, att wi i närwarande arbete (dvs. Beowulf) äge ett werk af en Angelsachsisk Christen, som deri efter sitt tycke ordnat, omarbetat och sammankastat fragmenter af kanske mer än ett äldre nordiskt Epos, hwari de här förekommande händelser blifwit besungna. Iduna 7: 153 (1817). Rydberg KultFörel. 2: 152 (1885).
(2 a, c) -KEDJA, v.; -kedning (numera bl. ngn gg, arkaiserande, JournLTh. 1812, nr 233, s. 3, 2NF 1: 678 (1903)), -kedjning (numera bl. tillf., Frey 1846, s. 124, 3NF 1: 613 (1923)). (samman- 1812 osv. tillsamman- 1828) förena (föremål l. personer) fast med varandra med kedja (kedjor) l. länk(ar); äv. oeg. l. bildl.: förena (föremål l. personer) med varandra på ett sätt som liknar det sätt varpå länkarna i en kedja äro fästa vid varandra (i en sammanhängande l. fast förening, särsk. i rad), sammanlänka; äv. med obj. som betecknar den formation (t. ex. rad) som bildas av de på så sätt förenade föremålen osv.; äv. med saksubj. JGOxenstierna 4: 215 (1815). Sedan kommo Danska fångarna till ett antal af 600 man, tillsammankedjade med hwarandra. Fryxell Ber. 3: 249 (1828). Silfver-ringar, som med öglor af samma metall äro sammankedjade. Bergman GotlSkildr. 71 (1882). Rätt för ut siktades .. S:t Barthélemys bergsryggar med några småöar sammankedjade i en rad. Melander Långtur 103 (1896). Flottbommar, d.v.s. en sammankedjad rad af timmerstockar. Rosenius Himmelstr. 46 (1903). särsk. (i vitter stil) bildl., i fråga om en förening som icke är av materiellt l. fysiskt slag: förena till en sammanhängande kedja (se kedja, sbst. 3 c) l. rad l. ett sammanhängande helt; sammanbinda, sammankoppla, förknippa; sammanlänka; äv. (mera tillf.) refl.: förena sig till l. bilda en kedja o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om grupp l. komplex av företeelser som förenats l. förknippats med varandra på ett sådant sätt. JournLTh. 1812, nr 233, s. 3. Händelserna (i P. Sparres romaner) äro på engång enkelt och konstrikt sammankedjade. SvLittFT 1836, sp. 98. Sverige var under Hattarnes styrelse altför nära sammankedjadt med Frankrike för att kunna hålla en sjelfständig kosa. Malmström Hist. 4: 273 (1874). Den sammankedning af motiver, som verkade i Hildebrands, sedermera påfven Gregorius VII:s själ. Rydberg KultFörel. 5: 374 (1887). Minnets länkar sammankedja sig med snabbheten hos en skogseld. Roos Skepp 153 (1896). Det lilla barnets död sammankedjar de två och hindrar dem att gemensamt vinna lycka. Lamm i 3SAH LIII. 2: 56 (1942).
(2 a) -KILA, -ning. hopfoga gm kilning. VetAH 1807, s. 113.
(2 a, c) -KITTA, v., -ning.
1) tr.: hopfästa l. hopfoga med kitt l. mer l. mindre kittliknande sammanbindningsmedel; vanl. med saksubj.; äv. oeg. l. bildl., om en fast hopfogning l. förening som mer l. mindre liknar en hopfogning med kitt. Ett conglomerat af Qvartzkislar .., sammankittade af grus och finare sand. VetAH 1819, s. 145. Olika limslags förmåga att sammankitta fibrer. TT 1898, K. s. 57. England hade sammankittat koalitionen (mot Napoleon) med sitt guld. Almquist VärldH 7: 379 (1928).
2) (tillf.) intr., om ämne: förena sina beståndsdelar till en sammanhängande massa (liknande ngt som är hopfogat med kitt). Hussvalorna bygga sina bon av något lätt sammankittande och fast sammantorkande jordämne. Rosenius SvFågl. 2: 286 (1924).
(7, 8) -KLANG. [jfr t. zusammenklang] (i vitter stil, mera tillf.) samtidigt klingande av olika ljud l. ljudande av olika ljudkällor l. röster o. d.; särsk. om harmonisk samklang, harmoni; äv. bildl.; jfr -ljud 1, sam-klang 13. (Fråga:) Hwad är en Vers? (Svar:) En konstig Sammanklang af Ord. Bergklint MSam. 1: 235 (1781). Vetenskap och konst i sammanklang. Atterbom SDikt. 1: 221 (1809, 1837). Hvad ryslig sammanklang, hvad hisklig kör / Af rop och tjut och höga jämmerskriken. Kullberg Ariosto 1: 428 (1865). Särklang och sammanklang. Gierow Ödl. 35 (1937).
-KLAPPA, v. (†)
1) [fsv. saman klappa] till 2 b, i uttr. sammanklappa händer(na), klappa i händer(na), applådera, klappa (se klappa, v. 5); jfr hop-klappa 1. NoraskogArk. 4: 324 (i handl. fr. 1751). (Valet av vice talman i borgarståndet) slöts med et ganska starkt händernas sammanklappande. HSH 15: 167 (1761). FinKyrkohSP 5: 147 (c. 1778).
2) till 2 c: gm slag med handen l. något redskap röra om l. blanda (ngt) l. vispa ihop (ngt) o. d. Schroderus Modersch. 171 (1642). Tag .. 8 små eller 6 större ägg wäl sammanklappade, ett lod stött muskotblomma (osv.). Valleria Hush. 4 (c. 1710). Rinman 1: 985 (1788).
(2 a, c) -KLENA, v., -ing. (numera bl. tillf., vard.) = -klibba 2. Holmström Ström NatLb. 2: 102 (1852; med avs. på fågelbo).
(2 a, c) -KLIBBA, -ning.
1) intr., i pass. med intr. bet. o. (numera bl. tillf.) ss. refl., om föremål l. partiklar l. massa: på grund av klibbighet häfta fast vid varandra resp. bilda en sammanhängande massa l. sammanhängande klump(ar) o. d., klibba ihop; ofta i p. pf.: som klibbat ihop. Ur hans sammanklibbade hår nedflödade vatten. Adlerbeth Ov. 297 (1818). (Fyndet utgjordes av) en rulle papperspenningar. Dessa voro dock så sammanklibbade och så förderfvade af fukt, att de gingo i små bitar. SvT 1852, nr 210, s. 4. Slemmet i luftsäckarne blir ibland ganska segt och sammanklibbar till större eller mindre klumpar af olika form. Lundberg HusdjSj. 279 (1868). HbTrädg. 5: 24 (1874; refl., om jord). Även om blodvätskan starkt utspädes, inträffar, att dessa (tyfus-)bakterier sammanklibbas till större klumpar, som kunna iakttagas med blotta ögat. Tigerstedt MedUtv. 2: 173 (1923). Ju grövre mjölet är, desto mindre är faran för en .. sammanklibbning. Bolin LevLivKemi 191 (1931).
2) tr.: foga samman l. fästa ihop (ngt) med ett klibbigt ämne; komma (ngt) att klibba ihop; åstadkomma l. bygga (ngt) gm att foga samman material på ett sådant sätt; ofta med saksubj. betecknande ett klibbigt ämne o. d. Schultze Ordb. 2304 (c. 1755). Runeberg 5: 397 (1832). Laduswalan .. och Husswalan .. bygga sammanklibbade bon. Holmström Ström NatLb. 2: 20 (1852); jfr 1. En .. stor fara för många simfåglar är det oljeavfall, som från fartyg utpumpas i vattnet och som sammanklibbar fjädrarna på fåglarna. SvNat. 1928, s. 101.
(2 c) -KLIMPA, v., -ning. refl. o. i pass. med intr. bet.: klumpa sig; ofta i p. pf.: sammanklumpad; jfr -klumpa 1. Sammanklimpat ståfft. Skogekär Bärgbo Wen. 36 (c. 1635). Sådana beståndsdelar (till fyrverkeripjäser), som, då de få stå en tid, sedan de äro pulveriserade, sammanklimpa sig. AHB 66: 33 (1871).
-KLINGA, v.
1) (numera knappast br.) till 2 b, om klingande med dryckeskärl (vid skålande); jfr klinga, v. 5 b.
a) tr., i uttr. sammanklinga sitt glas med ngns, skåla med ngn (o. därvid klinga med glasen). Nyligen har Kronprinsen af Bayern .. gjort gubben Koch den hjertefröjden .. att sammanklinga sitt glas med hans. Atterbom Minn. 332 (1818).
b) abs. l. intr.
α) om olika personers dryckeskärl: stöta(s) samman (vid skålning) o. därvid klinga. Valerius 2: 90 (1809). När glasen sammanklinga, / Då höjs hans (dvs. vingudens) ögas brand. Atterbom SDikt. 2: 109 (1813, 1838). Nyblom Minn. 2—3: 126 (1904).
β) om personer: skåla o. därvid klinga med dryckeskärlen. Atterbom Minn. 172 (1818). De sammanklingade, togo hvardera sina dugtiga klunkar .. och kyste derpå högst hjerteligt hvarandra på munnen. CFDahlgren 5: 156 (1833).
2) (i sht i vitter stil) till 7, 8, intr., om olika ljud l. ljud från olika ljudkällor: ljuda samtidigt l. så att de höras samtidigt (o. därvid åstadkomma en harmonisk samklang); äv. bildl.: harmoniera, stämma överens. Atterbom SDikt. 2: 127 (1813, 1838). Tritoner blåste i smaragd-horn; ljudet / Med vattnets joller ljufligt sammanklang. Dens. 1: 79 (1824). Unga stämmor sammanklingade med de gamles (i den svenska diktningen c. 1830). Wirsén i 3SAH 2: 590 (1887). Runebergs religiösa världsåskådning sammanklingar med hans (dvs. C. G. Estlanders) egen. MGSchybergsson (1911) i FoU 24: 63. Brogren Mand. 73 (1915).
(2 a, c) -KLISTRA, -ing.
1) förena l. hopfoga (föremål l. delar av ngt) med klister, klistra ihop; gm hopklistring av olika föremål tillverka (ngt); äv. (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl., om förenande l. hopfogande med något mer l. mindre klisterliknande ämne l. på ett sätt som liknar hopklistring. Vid Konungens ankomst har iag til Scholens förnödenhet sammanklistrat och updragit några tabeller. VGR 1731, Verif. s. 121. Et .. hus, af trävirke, sammanklistrat med ler och täkt med halm. Wallenberg (SVS) 1: 95 (1769). Efter en så sammanklistrad förlikning skyndade Engelbrekt tilbaka til Nyköping. Lagerbring 1Hist. 4: 125 (1783). Sammanklistrade, fernissade eller lackerade vävnader hänföras till (vattentäta vävnader). VaruhbTulltaxa 1: 297 (1931).
2) i pf. i adjektivisk anv.: som klibbat ihop. Ahlich 48 (1722). Sammanklistrade blad (i en skrift). Hedberg VackrTänd. 161 (1943).
(2 c) -KLOTA. (†) i p. pf. i adjektivisk anv., om malm: som utvecklat sig till masugnsklot. JernkA 1853, s. 228.
(2 d) -KLUDDA. (samman- 16961854. tillsammans- 1680) (numera knappast br.) förfärdiga l. sätta ihop (ngt) på ett oordentligt l. ”kluddigt” sätt l. så att resultatet blir ett fuskverk o. d.; särsk. om ihopsättandet av en skrift o. d. Brask Pufendorf Hist. 444 (1680; i två ord). (De) som .. tagit sig före Facklorna at giöra och försällia .. (ha) utan något betänkande .. huru och på hwad sätt de bordt giöras, dem sammankluddat. SthmStadsord. 2: 117 (1696). (Recensenten kan) omöjligen .. föreställa sig, att de (dvs. vissa lustspel) äro sammankluddade af någon annan, än en halfrusig man. SvLitT 1815, sp. 160. Dalin (1854).
(2 c) -KLUMPA, -ning.
1) refl. o. i pass. med intr. bet.: klumpa sig, bilda en klump l. klumpar l. en tät klunga l. täta klungor o. d.; ofta i p. pf.: som klumpat sig l. bildat klumpar l. täta klungor o. d. Strids-kolonnerna voro för stora och sammanklumpade. Hazelius Förel. 173 (1839). Komprimerade laddningar beredas af kornadt krut, som lindrigt uppvärmes och derunder sammantryckes medelst hydraulisk press; härvid sammanklumpa sig kornen med hvarandra, så att laddningen bildar en enda fast massa. Fries Krutl. 116 (1869). Att röda blodkroppar från vissa personer sammanklumpas (agglutineras) vid beröring med serum från vissa andra personer. 3NF 3: 539 (1925).
2) tr., med saksubj.: komma (ngt) att klumpa sig. 2NF 34: Suppl. 78 (1922).
(1 b γ) -KLÅ, v. (†) rafsa l. skrapa ihop l. dyl. Linc. (1640; under confrico). Lybecker 172 (c. 1715).
(2 d) -KLÅPA, v. (numera knappast br.) = -kludda. Silfverstolpe BokbSthm 100 (i handl. fr. 1739). JTranér (1832) hos Ahnfelt Rääf 332.
(2 d) -KLÅTA. (numera knappast br.) = -kludda. Strindberg Giftas 1: 264 (1884).
-KLÄMMA, v., -klämning. [fsv. saman klämma] (Lat.) Stringo .. (sv.) sammanklämma. Linc. Cccc 2 a (1640).
1) till 2 a, b, c: gm klämmande o. d. pressa (olika föremål l. delar av ngt) närmare l. helt intill varandra l. så att de förenas l. så nära varandra att en tät anhopning bildas därav, pressa l. klämma ihop; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl., särsk. i p. pf. pl. i adjektivisk anv., om olika föremål (t. ex. byggnader l. byggnadspartier): anbragta l. placerade l. liggande mycket l. alltför tätt l. så tätt, att det är trångt om utrymmet mellan dem o. d. W .. (uttalas) Med läpparnes sammanklämmande. Giese Sprachm. 1—3: 14 (1730). Tvenne trådar af koppar eller messing förenas .. genom sammanklämning medelst klämskruf. Nyström Telegr. 53 (1869). En fabriksskorsten reser sej över husen som ligger tätt sammanklämda intill varandra. Fogelström Vakna 97 (1949).
2) till 3: gm klämmande o. d. pressa l. trycka l. tränga ihop (ngt) så att det får mindre omfång l. volym l. blir mera kompakt l. deformeras o. d.; äv. med saksubj.; ofta oeg. l. bildl. Acrel Sår 80 (1745). En liten, mellan höga murar sammanklämd gård. (Lundin o.) Strindberg GSthm 494 (1881). Här och där sammanklämmes vägen mellan höga bärg. Lundin Alp. 41 (1883). (Till de skadliga rörelserna) höra .. sådana, som sammanklämma bröstet. PedT 1898, s. 4. 2NF 32: 1183 (1921). särsk. (i vitter stil) med saksubj., med avs. på ngns bröst l. hjärta, ss. beteckning för psykiskt tryck l. beklämning l. ångest o. d. Atterbom 2: 219 (1827). Mitt bröst har länge nog af olyckor varit sammanklämdt. Gumælius Bonde 140 (1828). Av svartsjukans alla kval / hans hjärta sammanklämdes. Andersson Amér 98 (1918).
-KNIPA, v., -ning.
1) till 2 a, b: gm knipande o. d. pressa l. trycka samman, knipa ihop; särsk. med avs. på mun l. läppar; numera nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. Läpparne voro sammanknipna i ovilja. Benedictsson Eftersk. 73 (c. 1885). Fröken Charlott satt med sammanknipen mun. Alving DamKlubb. 258 (1931).
2) till 2 c: gm knipande med ögonlocken mer l. mindre helt sluta (ögonen). Klint (1906). Med lätt sammanknipna ögon kastade (han) en misstänksam blick omkring sig. Heerberger Dag 256 (1939).
3) till 3: (eg. gm knipande o. d.) pressa l. trycka l. tränga ihop (ngt) så att det får mindre omfång l. volym l. deformeras o. d., knipa ihop; hopsnöra; äv. med saksubj. Trånga Landet .. hans (dvs. oceanens) Wägar samman knjper. Spegel GW 96 (1685). Detta gap, som jag vill kalla hörngropsöppning .. är, från den främre eller sittbenskanten, midtpå betydligt sammanknipet af .. sittbenstaggen. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 37 (1836). Sirén DaVinci 221 (1911).
(2 c) -KNIPPA, v., -an (†, Chesnecopherus Skäl Ff 3 b (i handl. fr. 1595), Rudbeck Atl. 2: 517 (1689)), -else (†, RA I. 3: 911 (1597), Nordencrantz Arc. 303 (1730)), -ning. (samman- 1597 osv. tillsamman- 15951640)
1) hopbinda l. på annat sätt hopfoga i knippa l. bunt l. knippor l. buntar, hopknippa, knippa; bunta ihop. (Prosten skall) registrera och sammanknippa alla bref och missiver, som afgå och ankomma serdeles ifrån Biskopen och Capitlet. KOF II. 2: 246 (c. 1655). Innan starkare frost väntas, uppryckas bönorna, sammanknippas medelst rötterna och upphängas på stänger. Abelin MTr. 85 (1902). Strömbom EgyptK 44 (1928). särsk.
a) (numera bl. tillf.) refl. (jfr b β): förena sig till l. bilda ett knippe l. knippen. The små nerver, som äro af rötterne utskutne, och sig sammanknippa emellan trädets klimp och bräderne af balljan, afskjäras. Lundberg Träg. 161 (1754).
b) (†) i allmännare l. oeg. anv.: samla i en anhopning l. ett knyte; knyta l. fästa ihop; hopfoga, hopsätta, förena o. d.; jfr 2. Naturen, som är een Mästerinne til alle vnderlige werck, hafwer inge ting förestält menniskiors öghon, som mere äre tilsammenknippade och föreenade, än som ledhemoterne vthi en menniskeligh krop. Chesnecopherus Skäl Ff 1 b (i handl. fr. 1595); jfr 2. Theszlijkes affstumpen j edhre Hästar .., vpskären på them Näsebororna, sammanknippen Öronen (osv.). Schroderus Os. 2: 469 (1635; lat. orig.: copulatis). En slumpachtig sammanknippelse af småå Particler och grann (dvs. grand, partiklar). Lindestolpe Matk. 10 (1714). När ändtligen han fått det krälande packet (dvs. kräftor o. krabbor) sammanknippadt i sin näsduk, var hans första vredgade tanke att vräka det ut på gården. Bremer Nina 339 (1835). särsk.
α) knäppa ihop (händer); jfr knippa ihop slutet. En Messepräst stodh .. för Altaret .. (och) bugade sigh med sammanknippade Händer. Schroderus Os. III. 1: 370 (1635). Rüdling Suppl. 534 (1740).
β) refl., om djur: para sig, kopulera. Tiselius Vätter 1: 111 (1723).
2) († utom i e) bildl., i fråga om en förening l. förbindelse som icke är av materiellt l. fysiskt slag: sammanbinda (se d. o. I 8), sammanknyta (se d. o. 3), förbinda, förena, förknippa; äv. med saksubj.; ss. vbalsbst. -an äv. konkretare, om föreningsbandet. Til alt .. (vad som i det föregående nämnts) är ännu ett starckare, Ja thet aldrestarckeste och kraftigeste, bådhe Konungerijkers (dvs. Sveriges o. Polens) förbund och Sammanknippan tilkommet, Nembligen Konung Sigismundus then Tridie. Chesnecopherus Skäl Ff 3 b (i handl. fr. 1595). Swerige hafwer fuller sigh dhen förhoppning giordt, att för dhen wänskap desse begge rijken (dvs. Sverige o. Frankrike) uthi ett gemeent interesse böre sammanknippas medh, kunna bekomma een anseende summa penninger (från Frankrike för militära ändamål). RARP 8: 179 (1660). I hela naturen, så wäl som wisza menniskliga handteringars naturer och egenskaper i synnerhet, är ett sådant inbördes förbund och sammanknippelse, at den ena utom den andra intet kan gärna beståndande wara. Nordencrantz Arc. 303 (1730). Guardiebestälningen på Wårt Mynt (blir) hädanefter .. sammanknippad med den syslan at förestå detta Laboratorium (dvs. ett nyinrättat kemiskt laboratorium vid bergskollegium). Bergv. 2: 440 (1748). En sann christendom är det starkaste band, som sammanknippar och det fastaste stöd som uppehåller werldsliga regeringar. SynodA 1: 535 (1778). Hr Fryxell, en man, som i konsten att sammanknippa strödda drag till en lätt och underhållande läsning .. skarpt skiljer sig från Hrr G(eijer) och S(trinnholm). Frey 1846, s. 238. särsk.
a) mer l. mindre intimt förena (personer) med varandra; särsk.: förena (man o. kvinna) i äktenskap. (Under den katolska tiden) Hafwa de twifwels uthan mässat och siungit öfwer dem som sammanknippades. Dijkman AntEccl. 314 (1678, 1703). Bælter JesuH 5: 559 (1759).
b) förena (olika områden l. samhällen) med varandra (i en administrativ l. organisatorisk l. politisk enhet o. d.), skapa en organisatorisk l. samhällelig enhet av (olika samhällen) l. av de olika elementen i (ett samhälle); jfr c. Rudbeckius KonReg. 213 (1615). Mosaisko (som hafwer warit ett Stor-förstendömme för sigh sielff, förr än heela Ryszland wåldigt sammanknippades) är (osv.). Widekindi KrijgH 183 (1671). (Den romerske prokuratorn i Judéen) skulle stå under Ståthållaren i Syrien, hvar med Judeen blef sammanknippad. Bælter JesuH 1: 223 (1755).
c) i pass. med intr. bet. o. ss. refl., om personer l. samhällen l. stater l. korporationer o. d.: liera sig, sammansluta sig, ingå förbund l. avtal, göra en överenskommelse; sammangadda sig; ss. vbalsbst. -else o. -ning äv. konkret(are): förbund; union; jfr b. RA I. 3: 911 (1597). Trättije Nationer hadhe .. sammanknippat sigh emot the Romare. Schroderus Liv. 66 (1626). Åthskillige förbund och sammanknipningar. Widekindi KrijgH 68 (1671). Att Gymnasisterne sig sammanknippat och föresatt .. att öfverfalla Hadders och Kiellman. VRP 11/6 1730. Celsius G1 2: 243 (1753).
d) om föreningen av Kristi gudomliga o. mänskliga natur; jfr e samt sammanfoga I 5 e. Schroderus Os. 1: 706 (1635: Sammanknippelse). Lagerström Bunyan 2: 65 (1727).
e) (fullt br.) om förbindande l. hopkoppling l. samordning l. kombinerande av olika handlingar l. skeenden l. företeelser l. tillstånd l. förhållanden l. ngts förbindande l. förknippande med vissa omständigheter o. d. Gustaf II Adolf 194 (1617). Kongl. Maj:ts och Rikets ouplöseligen med hwarandra sammanknippade wälfärd. PH 6: 4700 (1757). Ordensväsendet synes eljest lätt kunna sammanknippas med hvarjehanda verldsliga beräkningar. Crusenstolpe Mor. 5: 326 (1843). Vid riksdagen 1800 sammanknippades bevillningsfrågan med realisationsplanen för riksgäldskontorets sedlar. Hildebrand Statsförf. 533 (1896). Rig 1957, s. 72. särsk. (†) i vissa uttr. som beteckna att en person som innehar en viss tjänst l. maktställning vid fullgörandet av sin tjänst l. utövandet av makten ådagalägger vissa egenskaper. Han sammanknippade sin tjänst med godt Samwete och icke med en äregirig Egennytta. Dalin Vitt. I. 3: 212 (1751). (Harald Hildetand) som sammanknippade magten med en ogemen tapperhet, ädelmod och rätwisa. Lagerbring 1Hist. 1: 136 (1769).
f) (gm att förena olika element l. dyl.) åvägabringa l. skapa (ngt) o. d. Wår Herre Jesus Christus (har) thet nya Folcksens Gemeenskap (dvs. den kristna kyrkan) igenom Sacramenten .. sammanknippat. Schroderus Os. III. 1: 311 (1635).
g) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: samfälld, förenad; gemensam o. d.; äv. om enighet o. d., närmande sig bet.: fullständig. H. Landtmarskalken (infann sig) hos hwart uthskåthet, medh godhe discurser till samman knippat eenighet. RARP 7: 75 (1660). (Borgar-)Ståndet .. pröfwar högst angeläget wara medh sammanknippade rådh gripa Hans Kongl. M:t .. under armerne. 1BorgP 134 (1675). Det som länder till .. Kongl. Maij:ts samt Rikets sammanknippade sanskyldiga nytta ock beständiga vältrefnad. 2RARP 4: 2 (1726). Min Herres (dvs. kronprinsens) och Rikets sammanknippade välgång. Tessin Bref 1: 206 (1752).
(2 a, d) -KNOPA, -ning. med knop förena l. hopfoga (tåg l. tågändar), sammanknyta; stundom dels: gm att knopa samman ett antal mindre tåg o. d. tillverka (ett tåg o. d.), dels: binda samman (föremål) med tåg som knopas samman; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om stället där tågen osv. äro hopfogade l. om knopen. Tvenne sammanknopade seisingar. Platen Glascock 1: 41 (1836). 5 cm. från sammanknopningen. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 23. En smäcker lina, som vi sammanknopat. SD(L) 1896, nr 554, s. 7. I ”2 och 3 mans springning” sammanknopas fötterna på deltagarna. SvFlH 3: 614 (1945).
(2 a, d) -KNUTA, v., -ning. (numera knappast br.) byggn. gm knuttimring l. medelst knut (se knut, sbst.1 1 b β δ') hopfoga (byggnadsverk) l. infoga l. hopsätta (timmer); jfr sammanknyta 2 c. Fatab. 1913, s. 172 (1714). Möller Jordbr. 198 (1881).
(2 c, 3) -KNYCKLA, v., -ing. knyckla till o. krama l. pressa ihop (ngt), knyckla ihop. Berzelius ÅrsbVetA 1842, s. 72. Krusenstjerna Pahlen 2: 109 (1930).
Spoiler title
Spoiler content