(kleck- 1582. kläck- 1638—1712. kläk- c. 1755. -kia 1638—1662)
Etymologi
[fsv. kläkkia (pr. sg. klecker, ipf. kläkte, klackte), sv. dial. kläkka; liksom d. klække av mnt. klecken; jfr ä. t. klecken (fht. o. mht. klecken); trol. denominativ bildning till ett germ. klakaz, knoppande, växtkraftig, frisk, frodig (se KLAK, adj.) — Jfr ERKLÄCKA,ERKLÄCKLIG]
(†) förslå, räcka till; äv. opers. Ther äro fulla fem biuggbrödh och twå fiskar, men thet klecker intet til en så stoor hoop folk. PErici Musæus 1: 223 b(1582). Andre vthwägar som kläckia kunne intet så ymbnige finnas widh handen, som tarffuen och tijden kräffuer. HSH 21: 96(1638). Schultze Ordb. 2271(c. 1755; opers.).
