KLÄCKA kläk3a2, v.5 -er, klack klak4 (Spegel(1712) osv.), äv. (i sht i Finl.) kläckte (Lind(1749), Reuter Ber. 6(1900), SAOL(1923)).
Etymologi
[jfr fd. klykkæ, bliva upprörd l. rörd, d. klynke, jämra sig, klaga, nor. (dial.) kløkka, bliva upprörd, spritta till av förskräckelse, bliva rörd, vara nära att gråta, isl. kløkkva, bliva starkt upprörd, äv.: jämra sig; nasalinfigerad sidobildning till germ. klakan o. besläktat med KLAK, adj. o. nt. klinker, mjuk, späd, svag; jfr KLYNKA]
spritta till (av sinnesrörelse, i sht förskräckelse), ”få en (värklig) stöt”; betagas av livlig sinnesrörelse, i sht av ångest; numera bl. i opers. anv. o. nästan bl. i ipf., i sådana uttr. som det klack i mig o. d. (dock mindre vanligt än det klack till i mig). Spegel(1712; opers.). Det rädda hjertat kläcker. Bellman (SVS) 82(1790). Aj, aj! hvad det (vid denna oväntade underrättelse) klack i mig! MoB 2: 44(1792). Hur det klack i mig af fröjd! Bremer Sysk. 1: 26(1848). (Han) var så lik Elias Lönnrot, att det klack i mig när jag i skolan första gången såg Lönnrots porträtt. Ekelund Sillanpää Ängl. 11(1925).
Särsk. förb.: KLÄCKA TILL10 4. i opers. anv. o. nästan bl. i ipf., i sådana uttr. som det klack till i mig o. d. Det .. klack häftigt till i hans bröst (när han hörde den sträva stämman). Almqvist Mål. 107(1840). Vid ordet amputation klack det till i mitt hjerta, jag kan icke neka det. Sander o. Flodman 1(1871). Det riktigt klack till i honom, detta var ju rakt som ett svar på hans tankar nyss. Väring Vint. 94(1927).
