publicerad: 1936
KLÖSA klø3sa2, v.1 -er (Grubb 417 (1665) osv.), -te (BtFinlH 2: 106 (1552) osv.), -t, -t ((†) pr. ind. sg. -ar SvMerc. 1: 26 (1755); ipf. -ade ÅngermDomb. 27/6 1636, fol. 111). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., ÅngermDomb. 27/6 1636, fol. 111); jfr KLÖS, sbst.1
Ordformer
(klö(ö)sa 1552 osv. klösia 1626. klössa 1588—1636 (: klössare))
Etymologi
1) i fråga om rivande l. sargande med klor l. naglar.
a) riva l. sarga (ngn l. ngt) med klor l. naglar; äv. utan obj. The klöste huar annen så ther gigh blodh vtth. BtFinlH 2: 106 (1552). Kissan .. började fräsa, spotta och slutligen klösa. Carlén Skuggsp. 2: 155 (1865). Hon (lyckades) klösa mannen i ansiktet. SvD(A) 1931, nr 52, s. 4. — särsk.
α) med klor l. naglar bortriva l. utriva (ngt). Han är så ond på honom, at han skulle gärna klösa ögonen ur honom. Lind (1749). Han klöste skinnet från motståndarens näsa. Blanche Band. 430 (1848). De refvo ögonen ur hvarann och klöste håret af hvarann. Strindberg GVasa 174 (1899).
β) mer l. mindre bildl. När hiertat, spädt ännu, ei var af lustar klöst. Kolmodin QvSp. 2: 132 (1750). Sydvesten .. klöste .. i förbifarten riornas halmtak. Topelius Läsn. 7: 89 (1891).
b) (föga br.) med obj. betecknande sår, skråma o. d.: gm att klösa åstadkomma l. tillfoga (sår l. skråma o. d.); förr äv. med indirekt obj. betecknande den som utsättes för klösning. Peder oluffz (sprang) till oluff .. och klöste honom i ögorna tu blodh sår. ÅngermDomb. 2/8 1637, fol. 127. I mitt raseri klöste jag djupa märken i hans kinder. Jolin MSmith 77 (1847). Lundberg HusdjSj. 212 (1868).
c) dep.: hålla på med att klösa, upprepade gånger klösa, hava för vana att klösa; äv. recipr.: (upprepade gånger) klösa varandra; äv. bildl. Katter, som framman slekia och baak til klösas. Balck Es. 189 (1603). Vi drömma ej så svåra drömmar / Och vi klösas ej, som fordomdags. CVAStrandberg 1: 172 (1856; bildl.). Då rullade de (dvs. björnungarna) om varandra, betos och klöstes och brummade. Lagerlöf Holg. 2: 107 (1907). (Leopardungarna) stretade emot, klöstes och fräste. Reinius Hagenbeck Sydas. 35 (1927).
2) oeg., i fråga om harvning medelst harv med kloliknande pinnar; i ssgrna KLÖS-BILL, -HARV, -PINNE.
Särsk. förb. (till 1): KLÖSA IFRÅN SIG10 04 0. gm att klösa hålla (ngn) ifrån sig; äv. bildl. Ullman FlickÄra 9 (1909; bildl.). —
KLÖSA IGEN10 04. återgälda ngt med klösning. Stryker man Kattan, så klöser hon igen. Grubb 417 (1665). —
KLÖSA SÖNDER10 40, äv. ISÖNDER040. äv. refl.: ådraga sig skråmor gm att utsätta sig för taggar o. d. Han klöste sönder sig bland de taggiga buskarna. Tiderus GrLat. 87 (1626). Auerbach (1909). jfr SÖNDER-KLÖSA. —
KLÖSA TILL10 4. plötsligt o. kraftigt klösa (ngn). Klösa til en medh näglarna. Linc. (1640; under appeto). —
KLÖSA TILL SIG10 4 0. (tillf.) med klorna riva till sig. Allt han (dvs. örnen) klöser till sig som han kommer åt. Hagberg Aristoph. 14 (1834). —
KLÖSA UT10 4. till 1 a α: med klor l. naglar riva ut. Weise 1: 49 (1769). Klösa ut ögonen på en. Weste (1807). Auerbach (1909).
Ssgr: (2) KLÖS-BILL. landt. jfr -HARV. De arbetande delarna hos dessa maskiner (dvs. kupningsmaskiner) utgöras vid första kupningen av klösbillar, s. k. gåsfötter. LAHT 1914, s. 96. —
(2) -HARV. landt. harv med framåt böjda, till ett skär utplattade pinnar. IT 1791, nr 58, s. 4. Lundequist Landtbr. 120 (1845). Bolin Åkerogräs. 81 (1926).
(1) -KATT. (vard.) katt som gärna vill klösa; äv. bildl., om person. Tholander Ordl. (c. 1875). Essén Doll. 99 (1917; om barn). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content