SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNACK knak4, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[av KNACK, sbst.1, o. KNACK, interj.; med syftning på den (av utropet ”knack” åtföljda) knackning i bordet gm vilken en deltagare i här ifrågavarande kortspel tillkännagiver att han är nöjd med de erhållna korten o. går med i det egentliga spelet]
spelt. ett slags kortspel (hasardspel) med ett obestämt antal deltagare, till vilka utdelas tre kort per man, varefter trumffärgen bestämmes o. de spelande ha rättighet att två ggr ”köpa” nya kort, innan det egentliga spelet börjar, ”trekort”. Spela knack. Topelius Dagb. 1: 98 (1833). Jag har alltid haft en storartad tur i knack. Munsterhjelm Trapperl. 1: 42 (1918). — jfr SVÄNG-KNACK.
Ssgr (spelt.): KNACK-BORD. bord där man (för tillfället) spelar knack. WoJ (1891). Oskyldigt nöje, sa prästen, satte sig till knackbordet. Ström SvOrdst. 52 (1929).
-KORT, n. vart särskilt kort i en samling erhållna (”köpta”) sådana vilken ngn anser sig kunna godkänna för sitt deltagande i det egentliga knackspelet. WoJ (1891; anfört ss. familjärt).
-PARTI. jfr -SPEL. Hülphers Ångermanl. 109 (1900).
-SPEL. SmålP 1878, nr 33, s. 3. Jensen Dostojevskij 2Hum. 77 (1920).
-SPELARE. WoJ (1891).
Spoiler title
Spoiler content