SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNEKHALS l. KNEKEHALS, m.; pl. -ar.
Ordformer
(knek- 1726. kneke- 1641)
Etymologi
[fsv. knekehals; till KNEKA o. utgående från en bet.: person som böjer halsen bakåt; jfr KNAKHALS]
(†) övermodig l. styvsint person. RP 8: 598 (1641). Styfsinte knekhalsar. Lenæus Hübner 113 (1726).
Spoiler title
Spoiler content