publicerad: 1924
FINGER fiŋ4er, r. l. m. l. n. (r. l. m. PJGothus Savonarola SyndSp. K 2 a (1593) osv.; n. Luk. 11: 46 (NT 1526) osv.; jfr anm. nedan); best. -n, ss. n. fingret ((†) fingeren VRP 1631, s. 423, Därs. 1648, s. 317. fingren BtFinlH 2: 61 (1548: ffyngren), Tranér Anakr. 150 (1827, 1833)); pl. fingrar (HSH 1: 62 (1594) osv.), ss. n. = (Mark. 7: 33 (NT 1526), Karlfeldt FlBell. 103 (1918)) ((†) fingrer GR 18: 254 (1547), Swedberg SabbRo 1182 (1691, 1712)); pl. best. fingrarna, äv. fingrarne, ss. n. fingren (GR 1: 46 (1523), Strindberg TjqvS 1: 74 (1886), SAOL (1923)) l. (numera bl. vard.) fingerna (Petreius Beskr. 3: 27 (1615), Strindberg SvÖ 2: 25 (1883)) ((†) fingrana HB 3: 189 (1688), VDAkt. 1690, nr 322. fingrene GR 24: 463 (1554), L. Paulinus Gothus JClaesson 12 (1611). fingrena EkenäsDomb. 1: 77 (1644). fingerne GR 15: 146 (1543), Sylvius Mornay 661 (1674). fingeren GR 18: 71 (1546; möjl. sg. best.), Schroderus Comenius 261 (1639)). Anm. Ehuru av maskulint genus redan i fsv. träffas ordet ända fram mot början av 1800-talet jämförelsevis sällan i till detta genus hörande böjningsformer. Numera föredrages (utom i bet. 3) över hela Sv., såväl i tal som skrift, i pl. formen fingrar. I sg. däremot behandlas ordet, åtminstone i skrift, över stora delar av landet fortfarande normalt ss. n. Dock synes böjningen (en) finger, best. fingern, vilken företrädesvis tillhör Götaland, alltmera vinna terräng. Icke sällan förekommer i en o. samma persons tal såväl fingern som fingret.
Ordformer
(fyng- 1548. -ar 1675 (: Tumelz-fingar). Se vidare FINGERBORG)
Etymologi
[fsv. finger, m. o. n., motsv. d. finger, isl. fingr, got. figgrs, fsax. o. fht. fingar (t. finger), feng. o. eng. finger; möjl. till den ieur. grundformen för räkneordet FEM; se för övr. Hellquist]
1) om vart särskilt av de (i normala fall fem) ledade, nagelförsedda, långsträckta o. trinda organ vari en människas hand förgrenar sig; i sg. best. stundom liktydigt med: en av fingrarna. Hava knotiga, långa (jfr under e β), magra, smala, starka, trubbiga fingrar. Vara rask, stark i fingrarna. Vara smutsig om fingrarna. Hava ondt i fingern l. en finger l. fingrarna. Hugga av sig en finger. Stoppa l. sticka fingrarna i öronen. Slå ngn på fingrarna (jfr under e). Få smäll på fingrarna (jfr under e). (Jesus) bögdhe .. sigh nidh, och screeff medh fingret på jordhena. Joh. 8: 6 (NT 1526). The tilbidhia sitt handawerck, thet theras finger giordt haffua. Jes. 2: 8 (Bib. 1541). Skulle tu smitta tijn hand, tijn' Adlige Miölk- -hwijte finger, / Skulle the fläckias i Bleck. Stiernhielm Herc. 125 (1648, 1688). När fingret är ringat, så är Pijgan tingat. Grubb 576 (1665). Menniskans företräde framför djuren låg (enl. en tänkare), icke i förnuftet eller språket, utan i handen och de fem fingrarna. Tegnér (WB) 3: 149 (1817). Jag orkar ej spinna, / det värker och det stinger / i alla mina finger, / då tråden jag snor. Karlfeldt FlBell. 103 (1918). — särsk.
a) i vissa namn på de särskilda fingrarna: (†) främsta fingern o. d., pekfingern. VarR 6 (1538). Medh fremsta fingret wijsom wij. Schroderus Comenius 262 (1639). — (†) lilla l. minsta fingern o. d., lillfingern. (Lat.) Digitis auricularius (sv.) minsta finger. VarR 6 (1538). Sahlstedt (1773). — (†) längsta finger, långfinger. VarR 6 (1538). — jfr FRAM-, FRÄMSTE-, LILL-, LÅNG-, LÄKE-, MEDEL-, MELLAN-, NAMNLÖS-, PEK-, RING-, STOR-, TUMMEL-, VIGSEL-, ÖRE-FINGER.
b) med särskild tanke på den enskilda fingern ss. ett av de minsta organ som kunna tagas i anspråk för ngt l. drabbas av ngt o. d.; ofta i bild (jfr e). Han skulle icke hava så mycket som rört en finger för att hjälpa mig. Du behöver bara sträcka ut en finger för att få allt vad du önskar. Han hade varit med om hela kriget utan att hava sårats ens i en finger. Luk. 11: 46 (NT 1526). De skulle .. som ärligt folk sättia lif och blod i vad för Hans May:t, så länge de kunde röra ett finger. Nordberg C12 2: 372 (1740). Ger man hin ett finger tar han hela handen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Icke ett finger har av turkarna höjts mot judarna. Hedin Bagdad 718 (1917).
c) i fråga om åtbörder som utföras med fingrarna. Lägga fingern på munnen (ss. tecken till tystnad). Hota med fingern. Tala med fingrarna. Med wår sworen eed, och oprächte finger. GR 17: 633 (1545). Orlando lyfte fingret till tystnad. Hallström Than. 53 (1900). — särsk.
α) (arkaiserande) i uttr. lägga finger å bok, avlägga ed med (två av) fingrarna på bibeln. Weste (1807). Dalin (1851).
β) i uttr. (ut)peka l. (ut)visa med fingern l. sin finger l. fingrarna l. sina fingrar.
α') om pekande utan försmädlig innebörd; äv. bildl. (jfr e): hänvisa (på ngt så tydligt, som om det skedde med fingrarna). OPetri 1Post. 107 b (1528). Mann schall altt Peka på för eder med fingeren, huad i hernästt bestelle skole. GR 18: 71 (1546). Dalin (1851). jfr (†): Een löösachtigh menniskia .. wijsar medh fingren (dvs. gör tecken med fingrarna). Ordspr. 6: 13 (Bib. 1541).
β') om pekande med försmädlig innebörd; jfr γ β'. PErici Musæus 5: 150 b (1582). (Hovmännen) pekade med fingret på luden björnskinnsman. Tegnér (WB) 5: 120 (1820).
γ) i uttr. peka finger, förr äv. (i bet. β') peka fingern l. fingrarna l. (med fsv. dat.) fingre, l. räcka finger l. sticka fingrarna l. fingern.
α') (†) peka med fingret (på ngt); ofta bildl. (jfr e); jfr β α'. Lige som wij .. skulle peke finger opå, alt thet tw göre, eller haffue skalt. GR 11: 271 (1537). Alt hvad dhe pekade finger på och åstundade. HdlÅgerupArk. 1723.
β') om pekande på ngn i avsikt att vara försmädlig mot honom; stundom om dylik åtbörd som består i att man upprepade gånger stryker den ena pekfingern över den andra i riktning mot ngn; ofta bildl. (jfr e): smäda, ”begabba”; vanl. i förb. med prep. (numera bl. prep. åt, förr äv. på l. efter). The reckte vth tungona och pekadhe finger åt honom. FörsprJes. Aaa 2 b (Bib. 1541). Jes. 58: 9 (Därs.). OxBr. 10: 716 (1639). Dalin 2: 213 (1855). Den del af Europas präss, som hela tiden intagit en Amerikafiendtlig hållning, har länge .. pekat finger åt yankees. GHT 1898, nr 249, s. 2.
δ) i uttr. knäppa med fingrarna, förr äv. knäppa fingrarna, om knäppning med fingrarna i avsikt att visa ngn sitt förakt; numera bl. bildl. (jfr e), för uttryckande av suverän likgiltighet för ngt. PKenicius (1613) hos Annerstedt UUH Bih. 1: 102. BtHforsH 1: 204 (1634). (Då) skall H Leut(nanten) .. blifit mycket otolig och knäpt 2ne gånger med fingrarne emot Fiscalen och kallade honom 2ne gånger Canallie. VRP 4/8 1730. Han knäppte med fingrarna åt förtalet. Isberg Locke Vag. 3 (1917).
d) i uttr. räkna på fingrarna, räkna (ngt) med tillhjälp av fingrarna; vanl. abs.; ofta (i sht i pass.) med särsk. tanke på att slutsumman icke överstiger antalet fingrar. (Lisette) räknar på fingerna. Gustaf III 3: 360 (1790). Då åhörarna kunna räknas på fingrarna. Beckman SvSpr. 221 (1904). jfr: Än tilfrågades dhem huru lång tijd sedan detta var passerat, då dhe uthräcknat på fingrarna fyra åhr. VRP 1692, s. 731.
e) [i allm. med motsvarigheter i främmande spr.] i en mångfald bildl. använda uttr.: bränna (ngn på) fingrarna, få sina fingrar brända, ge (ngn) resp. få en allvarlig minnesbeta. The som sökte mitt wärsta woro glada at the kommo med ähran .. therifrån, hade så när brändt fingren. Swedenborg RebNat. 1: 263 (1716). Granlund Carlé OdågJourn. 123 (1915). jfr (†): The kunna ock wel hafwa sina brena (dvs. brända) fingrer at blåsa vppå. The kunna ock wel hafwa sina hemliga brister at sucka vtöfwer. Swedberg SabbRo 1182 (1691, 1712). — [jfr särsk. uttr. lägga finger emellan (se nedan)] (†) falla (ngn) finger (fingrarna) emellan, avlöpa lindrigt (för ngn); i sht i nekande o. därmed jämförliga satser. Hwar .. Fienderne finge thet stycke (dvs. Kalmar slott ocb stad) heenn wille thet icke falla oss finger emellam (om vi skulle återtaga det förlorade). GR 10: 269 (1535). Faller them finger emellan, som Gvdz Ord så grwfwelighen Ohelgha? L. Paulinus Gothus Ratio 158 (1633). Dher dhe mehra med sådane fåfänge beswär igenkomma lärer eij falla fingren emellan. HernösDP 1694, s. 159. — (ngt vard.) få fingrarna på ngt, få att göra med ngt. (Biskopen) hade en förunderlig lust att vara allenarådande i alla ting, han fick fingrarna på. KyrkohÅ 1908, s. 58. — (vard.) få (smäll) på fingrarna, bliva näpst, få en handgriplig läxa. Nordforss (1805). Här (dvs. i Kina) skola européerna få på fingrarna om de i framtiden visa samma fabulösa närgångenhet som hittills. SD(L) 1904, nr 254, s. 2. — (ngt vard., numera mindre br.) hava, förr äv. blanda en l. sin finger i ngt, lägga l. blanda sig i ngt; hava en finger med i ngt; sticka näsan i ngt. Möller 1: 56 (1745). Vilja hafva sitt finger i allt. Nordforss (1805). Blanda sitt finger i allt. Dens. Jo, den och den har haft sitt finger i rådet. Granlund Ordspr. (c. 1880). — (ngt vard.) hava l. få en l. sin finger (stundom fingrarna l. sina fingrar) med (i ngt), vara resp. bliva medvärkande (i ngt), hava resp. få ngt att göra med (ngt). Fryxell Ber. 11: 36 (1843). Nekar du kanske för att du haft ditt finger med i den der nedriga recensionen? Blanche Bild. 3: 87 (1864). Öfverallt, där socialisterna fått ett finger med i det kommunala lifvet. VL 1908, nr 63, s. 3. — (†) icke kunna hålla fingrarna på sig, icke kunna hålla sig i styr, icke kunna ”bärga sig”. Nordforss (1805). — (vard.) hålla fingrarna från fatet, icke lägga sig i ngt, icke ”lägga näsan i blöt”. Östergren (1920). — (†) klappa ngn på fingrarna, näpsa. UrkFinlÖ I. 2: 38 (1597; i handl. rörande klubbkriget). Om i icke packen eder uth, så skall iagh klappa Edher på fingrarna. VDP 1671, s. 347. Det borde en deel af dem klappas .. på fingren. Hiärne Orth. 2 (1717). — (ngt vard.) det (riktigt) kliar i mina fingrar l. i fingrarna på mig (att få göra ngt) o. d., om stark lust att göra ngt; särsk. om lust att giva ngn stryk. Widegren (1788). Östergren (1920). — lägga fingrarna (stundom lägga finger l. fingern, förr äv. ställa finger) emellan, vara skonsam, visa överseende; nästan bl. i nekande o. därmed jämförliga satser. SUFinlH 4: 180 (1613). BtFinlH 2: 325 (1670). Om en ämbetsman förbröt sig, var försummelig och lat, lade Konungen (dvs. Carl XI) intet fingret emellan. HSH 9: 154 (c. 1750). Den stränge Serenius, hvilken ej lade fingrarne emellan, när det gälde att beifra verkliga fel. Hagström Herdam. 1: 465 (1897). jfr: Intet fingret imillan. HSH 1: 41 (anfört som yttrat av Gustav I). — (†) lägga finger vid ngt, lägga hand vid ngt. (Han har ej) velat läggia minsta finger vid Kongl. förordningarnes och brefvens i ordning ställande. VDAkt. 1776, nr 424. — se (i)genom fingrarna, stundom fingern, ngn gg (e)mellan fingrarna, förr äv. (i)genom finger l. (med fsv. dat.) fing(e)re l. finger emellan, hava överseende l. visa efterlåtenhet (med ngn l. ngt), låtsas icke se l. beakta. Dogh hafwer iak .. seeth ginom fingren her tiil dagx med eder. GR 1: 46 (1523). Därs. 7: 49 (1530). Hon ser igenom finger (öfverser) med hans fel. Moberg Gr. 278 (1815). Lilljebjörn Minn. 35 (1874). Ödman VårD 1: 9 (1882, 1887). — se ngn på fingrarna, förr äv. se på fingrarna med ngn, noga giva akt på ngns uppförande, minutiöst granska ngn. OxBr. 9: 183 (1632). SedolärMercur. 3: nr 10, s. 5 (1731). Man skulle noga se fogdarne på fingrarne. Annerstedt UUH II. 1: 336 (1908). — (vard., numera mindre br.) slicka fingrarna efter ngt, begärligt eftersträva ngt, fika efter ngt. Lindfors (1815). Dalin (1851). — (ngt vard.) slå ngn på fingrarna, beslå ngn med okunnighet l. felaktiga uppgifter o. d.; förr äv.: tadla. Sahlstedt (1773). Om man någon gång lyckades att slå honom på fingrarna, så redde han sig genom att helt enkelt vid justeringen af sitt yttrande utstryka de anmärkta felen. De Geer Minn. 2: 61 (1892). — (†) suga ngt (ut)av l. (ut)ur fingrarna l. sina fingrar l. egna fingrar, veta ngt av sig själv, hämta ur egen fatabur; hitta på, fantisera ihop. Iagh haffuer thet icke sughet aff fingren, vthan vndfångit aff Herranom Christo. PErici Musæus 5: 305 a (1582). Palmberg Ört. Föret. 8 a (1684). Brenner Dikt. 1: 7 (1703, 1713). — (†) sätta fingrarna i ögonen l. sina ögon, sticka fingern i ögat, gråta, vara sorgsen l. bedrövad. Märkeligh skadha .., Så at månge .. hafwe thervtaff Orsaak at sättia Fingrene i Ögonen. L. Paulinus Gothus JClaesson 12 (1611). Posten 1769, s. 535. — sätta l. lägga fingret på ngt, (i tal l. skrift) peka på l. utpeka ngt. De missförhållanden, på hvilka konsistoriet satt fingret. Annerstedt UUH II. 1: 177 (1908). — särsk.
α) i uttr. vari finger bestämmes av en gen. betecknande ngn som utgör den värkande kraften i ngt l. som (på ett avgörande sätt) ingriper (ingripit) i ngt. Guds finger, Guds kraft l. ingripande, Guds ledning, fingervisning av Gud. Luk. 11: 20 (NT 1526). 2Mos. 8: 19 (Bib. 1541). I allt hvad som händer ser han Guds finger. Hagberg Pred. 5: 155 (1819). Franske ambassadören följde hans (dvs. Höpkens) steg med den yttersta misstänksamhet och anade hans finger i allt, som gick Hattarne emot. Malmström Hist. 5: 87 (1877).
β) i uttr. vari finger bestämmes av ett adj.: (†) klådiga fingrar, om klåfingrighet. Arabernes lata och klådiga finger. Eneman Resa 2: 102 (1712). — (ngt vard.) (hava) långa, förr äv. krokota l. tjäriga fingrar, om tjuvaktighet. MontLouis FrSpr. 284 (1739). Östergren (1920).
γ) i uttr. som beteckna ett fullständigt behärskande av ngt (i sht av alla detaljerna i ett kunskapsstoff): (ngt vard.) hava l. kunna l. känna, stundom veta l. förstå ngt på fingrarna l. (sina) fem fingrar. (Hieronymus) lärde then helge Skrifft så färdigt .. at han kunde henne på Fingren. Schroderus Os. 1: 530 (1635). Jag känner den Gubben på mine fingrar. Dalin Arg. 1: 114 (1733, 1754). Du har gumman på dina fem fingrar (dvs. kan leda henne vart du vill). Blanche Läk. 44 (1846). Wulff Dante 37 (1897). — (†) lära ngt på fingrarna, inlära ngt så väl att man ”kan det på sina fem fingrar”. Rudbeckius CatPred. (1669; i titeln). Then ther hafver lärdt på fingren Ciceronis, Sallustii och Curtii Orationes. Swedberg Gr. 137 (1722). Burman Alm. 1728, s. 9.
2) i oeg. l. utvidgad anv.
a) i sht zool. om fingerliknande kroppsdel hos djur; särsk. om organ som motsvara människans fingrar (o. tår); i allm. språkbr. nästan bl. i fråga om apor. Bakföttren (på paddan) .. hade 6 fingrar, af hvilka den innersta var minst, de andre i ordning längre. Linné Öl. 142 (1745). Hos somliga andfåglar äro två fingrar klobärande. 2NF 1: 957 (1903). — särsk. zool. hos vissa fiskar förekommande långt o. smalt, ofta artikulerat o. rörligt bihang mellan bröst- o. bukfenorna; fri fenstråle. Knorrhane. Knot. med taggigt hufvud, och 3 fingrar vid bröstfenorna. Linné MusReg. 73 (1754). Marklin Illiger 242 (1818).
b) bot. i uttr. fingrar och tår, av svamparten Plasmodiophora Brassicæ Woron. förorsakade sjukliga ansvällningar på rötterna av vissa kruciferer, ss. kålrötter, rovor, rädisor m. fl., klumprot, klumprotssjuka. Arrhenius Jordbr. 2: 262 (1860). Fries SystBot. 419 (1897).
c) (i fackspr.) benämning på olika fingerliknande l. som griporgan l. dyl. tjänande delar av olika maskiner l. mekaniska inrättningar; särsk. tekn. o. landt. dels om var särskild av pinnarna på en harv, dels om var särskild av de på en stång fastsatta, med en urtagning försedda spetsiga järn gm vilka en skördemaskins (slåttermaskins) skärapparat löper. TT 1878, s. 230. Höja eller sänka harfvens fingrar till det djup man önskar. LAHT 1881, s. 218. LB 4: 330 (1905).
d) om var särskild av de för fingrarna avsedda delarna av en handske l. vante. Vantarna äro blå, stickade med fingrar af ull-garn. Linné Sk. 66 (1751). Heidenstam Skog. 84 (1904). — jfr HANDSK-, VANT-FINGER.
3) om bredden av en finger ss. approximativ måttsenhet: fingersbredd (ngt mindre än en tum). GR 8: 100 (1532). Nyio tummar eller tolff fingrar långt. Linc. Bb 4 a (1640). Så vida du icke kallar tre fingers späck på refbenen utsvultenhet. Hagberg Shaksp. 3: 218 (1848). Östergren (1920). — jfr TVÄR-FINGER.
Ssgr (i allm. till 1): A: (1 c) FINGER-ALFABET~102. för dövstummas ”talande” upprättat system av tecken bestående i olika fingerställningar för olika bokstäver. Ahnfelt StudM. 1: 227 (1857). —
-AVTRYCK~20 l. ~02. märke efter en l. flera fingrar med linjesystemet i huden på fingertoppens (fingertopparnas) insida framträdande; särsk. om dylikt märke som polismyndighet i identifieringsyfte förskaffar sig av en brottsling l. misstänkt person gm att svärta hans fingrar o. låta honom trycka dessa mot ett papper. 2NF 5 1128 (1906). —
-BEN. om vart särskilt av fingerns ben. Sönnerberg Loder 76 (1799). Fingerbenen .. äro två på tummen och tre på hvar och en af de öfriga fingrarna. Müller LbAnat. 34 (1905). —
-BLOMMA. (i sht i södra Sv. o. i fackspr.) den inre mjuka delen av fingerspetsen. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 114 (1836). Wide MedGymn. 307 (1896). —
-BORG, se d. o. —
-BRED, -BREDD, se B. —
-DELAD, äv. -DELT, p. adj. i sht bot. o. zool. som har ett antal förgreningar vilka gm sitt inbördes läge erinra om fingrarna på en hand. Fingerdelade blad. Marklin Illiger 282 (1818). —
(2 a) -DJUR. [efter t. fingertier] zool. halvapa av släktet Chiromys Cuv. (med starkt förlängda fingrar); särsk. om Chiromys madagascarensis Desm., ”aye-aye”. 1Brehm 1: 76 (1874). Kaudern Mad. 181 (1913). —
-FORMAD, p. adj. —
-FORMIG. —
-FUKTARE, r. l. m. liten glasskål med en våt svamp att fukta fingrarna på, då man räknar sedlar o. d. —
-FÄRDIG. som är skicklig i fingrarnas användande (vid arbete som fordrar hastiga o. säkra fingerrörelser). Öman LyrBl. 1: 146 (1857). —
-FÄRDIGHET~200 l. —10~2. Dalin (1851; i fråga om utförande av musik). Framgångsrik utöfning af taskspeleri förutsätter .. en högt drifven fingerfärdighet. 2NF 28: 503 (1918). —
-GRENIG. (numera föga br.) bot. o. zool. jfr -DELAD. Elgen .. med breda, platta fingergreniga horn. Sundevall Zool. 38 (1835). Hartman Bot. 83 (1843). —
-GREPP. jfr HANDGREPP. De för hvarje förändring (i garnets grovlek) nödiga fingergreppen utför spinnaren omedvetet eller instinktmässigt. UB 6: 409 (1874). —
(jfr 2) -GRÄS.
1) (†) (viss) ört av släktet Potentilla? Torra (örter): Såsom .. Ländörtt, Fingergräs och Kungzliwz. Schroderus Comenius 136 (1639; t. texten: Fünff-fingerkraut).
2) (†) gräset Dactylis glomerata Lin. (med vippor av fingerlikt förgrenade grupper småax). (Eng.) Cock's foot-grass, (sv.) finger-gräs. Serenius Iiii 3 b (1757).
3) bot. (växt av) grässläktet Panicum Lin.; jfr -HIRS. Torén Rebau o. Hochstetter 150, 151 (1851). —
-GULL l. -GULD. [fsv. fingergul] (i fråga om förh. i den nordiska forntiden o. medeltiden) fingerring (av guld). Stiernhielm VgL 104 (1663). Det breda fingerguldet, som hon hade glömt att draga av tummen. Heidenstam Svensk. 1: 156 (1908). —
-HATT.
2) benämning på vissa växter vilkas blommor förete större l. mindre likhet med en avklippt handskfinger.
b) (på Gotl.) växt av släktet Campanula Lin., blåklocka; särsk. om Campanula rotundifolia Lin. Linné Fl. nr 176 (1745). Fries Ordb. 26 (c. 1870). —
-HIRS. bot. benämning på olika arter av växtsläktet Panicum Lin. (med småaxen ordnade i flera fingerlikt förenade sammansatta ax); jfr -GRÄS 3. Torén Rebau o. Hochstetter 151 (1851). Lyttkens Växtn. 1530 (1913). —
-HORN. (i sht förr) vallhorn (lur) med fingerhål. Broman HelsB 146 (1733). Norlind AllmogLif 28 (1912). —
-HÅL. om vart särskilt av de på vissa blåsinstrument förekommande hålen för åstadkommande av olika tonhöjder. Rietz 138 (1862). Östergren (1920). —
-KLÅDA, förr stundom (i vers) -KLÅD.
2) (vard.) bildl.: lust att fingra på l. taga i ngt; klåfingrighet; äv. om böjelse för snatteri; stundom: skrivklåda. Kolmodin QvSp. 1: 34 (1732). Febus skrek med vredgad blick: / ”Lär din fingerklåda styra”. Tegnér (WB) 1: 125 (c. 1805). Kindblad (1870). Östergren (1920). (†) i förb. med inf. Scherping Cober 2: 282 (1737). Fingerklåda att slåss. Nordforss (1805). —
-KLÅDIG. (vard., numera mindre br.) klåfingrig; stundom: tjuvaktig. Eneman Resa 2: 38 (1712). Kindblad (1870). Östergren (1920). —
-KNOGE, förr äv. -KNOKE. [jfr fsv. fingra knoe] knoge. Linc. G 3 a (1640). Hoorn Jordg. 2: 145 (1723). Strindberg Hems. 72 (1887). —
-KNUT. ett slags enkel knut bestående av en hopdragen ögla, halvknut. 2NF 14: 415 (1910). Öhrvall Knut. 23 (1916). —
-KNÄPP.
1) knäppning med fingrarna; numera bl. om knäpp på ngns panna l. näsa osv. ss. en liten bestraffning; förr äv. om knäppning i luften ss. en åtbörd av förakt; jfr FINGER 1 c δ. (T.) Abschnellen, (sv.) afknäppa, gjöra fingerknäppar. Lind 1: 64 (1749). (De) med en fingerknäpp hvarannan mana ut. Franzén Skald. 4: 37 (1802, 1832). Östergren (1920).
2) (†) bildl., för att beteckna ngt (en handling) ss. ytterligt obetydligt l. ofarligt. Columbus BiblV G 2 a (1674). Lif .. är ej en fingerknäpp värdt när det från et ärbart namn skiljes. Mörk Th. 3: 293 (1758). Lät vara du en tid tycks sitta uti ära, / Du räds dock på din thron för minsta fingerknäpp. JGHallman Vitt. 220 (c. 1735). —
-KROK. tävlingslek vari två personer haka ihop var sin krökta (lång)finger o. sedan gm dragning var åt sitt håll söka tvinga motståndaren att räta densamma; i sht i uttr. draga fingerkrok. ConsAcAboP 2: 36 (1655). (Infödingarna) drogo fingerkrok, så att knogarna kunde gå ur led. Hedin Pol 2: 250 (1911). —
-LAV. bot. lavarten Cladonia digitata Lin. Finger-Lafven växer mäst på gamla träd och trädstubbar. VetAH 1801, s. 214. Krok o. Almquist Fl. 2: 126 (1907). —
-LED, r. l. m. (fingers- 1755) ledgång på en finger, led mellan tvenne falanger på en finger; äv.: fingerben, falang. Kempe Graanen 98 (1675). När tallstruntar äro så långa som en fingers-led. Warg 666 (1755). Broder Medenberg (togs av Göran) i hand, så att det knastrade och sprakade i fingerlederna. Almqvist TreFr. 3: 208 (1843). Wide MedGymn. 362 (1896). —
-LIK, adj. lik en finger l. en hands fingrar; fingerdelad. Wikforss 1: 547 (1804). Enkelt sammansatta handnerviga blad .. (kallas) Fingerlika blad (folia digitata), när från spetsen af det odelade bladskaftet utlöpa flere småblad. Arrhenius Bot. 120 (1845). Med det lilla fingerlika bihanget vid snabelns spets kan elefanten upptaga ett blad ifrån marken. LbFolksk. 433 (1868). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-LIND. [fsv. fingerlin, av mht. vingerlin, fingerring, i sv. gm folketymol. omtydning anslutet till namnet på trädet lind] (†) användt ss. smekord; jfr GULL i dylik anv. Swen står i strande, / guldkä i hande, / locka, locka fingerlind, / kom, kom söta mijn, / jag will ge dig guld och gråskin / under kåpan din. Landsm. V. 5: 56 (efter en gammal avskr.). —
-LÄNG, se B. —
-LÖS. (-loss 1573) som saknar fingrar; äv. i substantivisk anv. Fingerloss leker på gigone. Visb. 1: 73 (1573). —
-MASK. [efter t. fingerwurm] (†) fingerböld? För Fingermasken är tiänligt blått Kläde i Grodrom twett- och torkad derom bundit. Roberg Beynon 228 (1697). Lind 1: 1698 (1749). —
-NUNNEÖRT~102. bot. växten Corydalis bulbosa Pers. (med fingerdelade skärmblad). Fries Ordb. 87 (c. 1870). Krok o. Almquist Fl. 1: 55 (1883). —
-NYPA, r. l. f. nypa. Hwitt Anis-Såcker, en Fingernypa. Block Pest. 42 (1711). Hallström GHist. 42 (1895). —
(1 c β, γ) -PEK. (mindre br.)
1) pekande med fingern; äv. bildl.: vink, fingervisning. Sturzen-Becker 3: 165 (1861). Ett tydligt fingerpek. Östergren (1920).
2) om pekande i försmädlig avsikt; jfr FINGER 1 c β β', γ β'. Brast knuten (på skomakartösens kjol) .., så blef det flin och fingerpek bland kamraterna. Ullman FlickÄra 69 (1909). —
(1 c β, γ) -PEKA, -ning. jfr -PEK 1 o. 2; nästan bl. ss. vbalsbst. samt i p. pr. All fingerpekande moral. GHT 1897, nr 111 B, s. 3. särsk. (tillf.) i förb. fingerpeka ut (ngt). Han fingerpekade ut varenda stig och säter åt oss. Fröding ESkr. 2: 213 (1895). —
-PIPA. (i sht förr) ett slags flöjtliknande blåsinstrument med (sex l. sju) fingerhål. AHjelmström i Landsm. XI. 4: 37 (1898). Norlind AllmogLif 682 (1912). —
-ROT. (numera knappast br.) om den innersta, mellanhanden närmaste delen av en finger. Hos en mumie .. var handen tvärs öfver fingerrötterna 65 millim. Nilsson Ur. 2: 49 (1862). Hahnsson (1888). —
(1 c γ β') -RÄCKNING. (†) = -PEK 2. (Lat.) Ostentus, .. (sv.) Bespottning, fingerräckning. Linc. Eee 3 a (1640). Hamb. (1700). —
-SAX. (†) handsax (med öglor för två fingrar)? OxBr. 11: 695 (1637). En liten Fingersax med förgyllda böglar. DA 1808, nr 115, s. 7. —
-SKÅL. [efter eng. fingerbasin, fingerbowl] (mindre br.) jfr -KOPP. Björkman (1889). Det var engelsmännen, som hittade på ”fingerskålarne” med parfymeradt vatten för att skölja fingerspetsarne i efter det man ätit frukt och konfekt. Steffen ModEngl. 114 (1893). —
(2 c) -SLAG. (†) i repeterur med slagvärk: spärrfjäder som hindrar hammaren att slå mot klockan. Weste (1807). —
-SPANN. (mindre br.) längd(en) mellan spetsarna av tummen o. långfingern (l. lillfingern), då fingrarna äro utspända från varandra. I grottans vägg finns en liten glugg, en fingerspann i diameter. Hedin Transhim. 1: 511 (1909). Dens. Pol 2: 511 (1911). —
-SPEL. om lek vari fingrarna spela en framträdande roll. Det italienska fingerspelet ”morra”. Serenius Mm 4 b (1734). 2NF 18: 1139 (1913). —
-SPETS. yttersta ändan av en finger. Taga i ngt med fingerspetsarna. Landell Bligh 118 (1795). särsk. i uttr. (ända ut) i fingerspetsarna, stundom ända till fingerspetsen, förr äv. ngn gg in i den yttersta fingerspetsen, alltigenom, i varje fiber, så fullkomligt som tänkas kan. (Pyramus) är (på Bredas tavla) död in i den yttersta fingerspetsen. Polyfem IV. 2: 3 (1811). Han var en gentleman ut i fingerspetsarna. Hedin Front. 612 (1915). —
-SPINTER. (†) jfr -BÖLD. Fingerspinter eller värk i fingertoppen utan någon synbar åkomma, och som, då den går til häftig sveda och bulnad, plägar kallas onda bettet eller fulslag. Linderholm (1803). —
(1 c) -SPRÅK. meddelelse gm tecken med fingrarna; särsk. om dylik meddelelse varvid man begagnar sig av fingeralfabet; stundom övergående i bet. fingeralfabet. Sättet at conversera med honom, för den som icke kan hans Finger-språk, är genom skrifvande. Björnståhl Resa 1: 70 (1770). 2NF 33: 1136 (1922). —
-STUMP. stympad finger; äv. oeg., om kort finger l. trubbig fingerända. Bellman 1: 10 (1794). Med Henna-blader några hålla på / att rosenfärga fingerstumpar små. Arnell Moore 1: 31 (1829). Hahnsson (1888). —
(2 c) -STÅNG. å skörde- l. slåttermaskin: stång varpå ”fingrarna” sitta. LAHT 1878, s. 69. 2NF 25: 1388 (1917). —
-STÄLLNING. sätt att hålla fingrarna (i förh. till varandra). De ej oviktiga frågorna om stilens lutning, hand-, finger- och armställningen. Holmqvist Skrifn. 1 (1890). —
-SVAMP. benämning på korall- l. busklikt förgrenade svampar av släktet Clavaria Lin.; bot. äv. allmännare, om hela släktet Clavaria Lin. l. hela familjen Clavariaceæ. Höggul fingersvamp, Clavaria flava Fries. Weste (1807). 2NF 5: 414 (1906). —
-SÄTTNING.
1) mus. applikatur (se d. o. 1); äv. om i notskriften utsatt samling tecken (siffror) angivande vilka fingrar som i de enskilda fallen böra användas. Mecklin BegTonk. 25 (1802). Förse med fingersättning. Auerbach (1908).
2) i utvidgad anv., i fråga om maskinskrivning. Fingersättningen vid skrifningen. Axelson LbMaskinskr. 11 (1910). —
-TAM. (numera knappast br.) som har fingrarna inövade för ngt arbete. Weste (1807). Östergren (1920; angivet ss. sällsynt). —
(1 c) -TECKEN. tecken med fingern l. fingrarna. Dalin (1851). (Hon) åt sin svit ett fingertecken gaf. Sturzen-Becker 4: 38 (1862). —
-TIPP. [jfr eng. fingertip] (i sht i talspr.) = -SPETS. Anne-Marie petade med sina vackra fingertippar efter fläckarna i målningen. Hallström GHist. 31 (1895). —
-TJOCK, se B. —
-TUTA, r. l. f., äv. -TUT.
1) hylsformad skyddsbetäckning (ofta ett avklippt handskfinger) för en finger som sårats l. som vid utförande av ngt arbete är utsatt för skadegörelse; förr äv.: arbetshandske. Wikforss 1: 548 (1804). Weste (1807). Montell Frun 10 (1898).
-VAND, p. adj. (numera knappast br.) = -TAM. Holmberg 1: 967 (1795). Östergren (1920; angivet ss. sällsynt). —
(2 d) -VANTE, äv. (numera bl. i Finl.) -VANT. [fsv. fingervanter] vante med ”fingrar”. BtÅboH I. 6: 114 (1633). —
(1 c β) -VISNING.
1) (föga br.) visande med fingern l. fingrarna. Margit .. följde hans (dvs. Arvids) fingervisning på bladet. Rydberg Vap. 214 (1891).
2) bildl.: tydlig hänvisning (på ngt, i sht på huru man i ngt visst fall skall handla l. huru man skall uppfatta ngt); anvisning; antydan, vink. Thomander Pred. 2: 539 (1849). Att i hvarje den minsta bokstaf och prick af lagen ligger en fingervisning till det eviga lifvet. Rundgren Minn. 2: 230 (1871, 1883). Den tid, under hvilken lärjungen .., fri från ständiga hämmande fingervisningar, kan hänge sig åt en själfständig tankeverksamhet. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 617. —
-ÄNDA, äv. -ÄNDE, pl. -ar. fingerspets. Lælius Bünting Res. 1: 31 (1588). Då man skär sig i en fingerända. Wretlind Läk. 2: 110 (1894). —
-ÖRT.
1) (†) = -HATT 2 a. (Eng.) Fox-gloves, (sv.) finger-ört. Serenius X 3 b (1734). Berzelius Kemi 5: 823 (1828).
3) växt av släktet Potentilla Lin. (hos de flesta arterna med fingerlika blad). Nordforss (1805; med hänv. till femfinger-ört). Lindman NordFl. 3: 225 (1903). jfr FEM-, SILVER-FINGERÖRT. —
-ÖVNING. särsk. mus. uppövning av fingerfärdigheten vid pianospel o. d.; äv.: övningsstycke för dylikt ändamål. Vogler Clavérsch. 34 (1798). Det var snällt af dig .., att du spelar fingeröfningar också. Lundquist Småfl. 19 (1891).
B (numera bl. i ssgr som uttrycka en måttsbestämning): (jfr 3) FINGERS-BRED. (finger- 1875—1920) [fsv. fingers breþer] bred som en finger. IErici Colerus 1: 277 (c. 1645). —
(jfr 3) -BREDD, r. l. f. (finger- 1868—1920) [fsv. fingerbred] en fingers bredd (ss. approximativ måttsbestämning). Serenius U 1 a (1734). (Han) körde sporrarna .. i sidorna på sitt ök, utan att kunna röra det en fingersbredd ifrån stället. Stiernstolpe DQ 3: 154 (1818). —
-HÖG, adj. vars höjd är lika med längden av en finger. Den .. knappt fingershöga Betula nana. VetAH 1818, s. 132. Hahnsson (1888). —
-LED, se A. —
-LÅNG. (finger- 1872—1920) [fsv. fingers langer] lång som en finger. Try små waxliws fingers långe. BOlavi 151 a (1578). Gurkorna .. skäras på längden i fingerslånga stycken. Hagdahl Kok. 749 (1879). —
(jfr 3) -MÅN, r. l. m. l. n. [fsv. fingers mon] (†) = -BREDD. The (voro) så när bundne, .. at the icke måtte en fingers mon röra sigh. LPetri 1Post. R 8 a (1555). UnderrFruntKläd. 10 (1778). —
-TJOCK. (finger- 1764—1920) tjock som en finger. (Lat.) Digitalis .. (sv.) Fingerstiock. Linc. Aa 2 a (1640). En fingertjock blodstråle strömmade ur det gapande såret. Hedin Rev. 150 (1879).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content