SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KNOKA knω3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er VarRerV 8 a (1579), Hallman Blacksta 123 (1759)); l. KNOKE knω3ke2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(knoka 15381885. knoke 17381906. knoken, sg. best. 1731 (: rygknoken)1747. knokar, pl. 16351807. knoker, pl. 15791759)
Etymologi
[fsv. knoka, benknota, motsv. sv. dial. knoka (knok, knoke), benknota, klump, knöl, nor. dial. knoka (knok, knoke); av mnt. knōke; jfr mht. knoche, t. knochen; till germ. knu-, trycka samman (jfr KNOGE, KNUTA, sbst., KNÖL, sbst.)]
(numera knappast br.; se dock d) ben slutande i en ledgång; äv.: tjockare ända av ett ben, ledända av ett ben; äv.: ben i en led; knota. VarRerV 6 (1538). Rudbeck Atl. 1: 610 (1679). Sahlstedt (1773; med hänv. till knota). Baktill (på knäet på hästens framben) är Knävecket med dess Knoke, som är det sjunde af förr nämnda små ben. Bure Häst. 8 (1821); jfr b. Schulthess (1885; med hänv. till knota). — jfr LED-KNOKA. — särsk.
a) (†) i allmännare anv., om ben över huvud taget; särsk. om ben av död(t) djur l. människa. Fosz 478 (1621). Jag såg the dödas knokor här (i kyrkan) förgängligheten dyrka. Lohman Vitt. 408 (c. 1725). Hvad nytt? 1774, nr 52-53, s. 6. — jfr BEN-, FLÄSKA-, HÄST-, ÅSNE-KNOKA.
b) (†) benutskott som tydligt framträder under huden; äv.: knöl l. puckel på kropp. Utterman Ertmann B 3 b (1672; om höftben). Han fick en trängande värk vid knoken på fotleden. Linné Vg. 234 (1747). Knokarne på Bufflar, Bisons och Cameler äro icke fölgder af arbets-bördor. VeckoskrLäk. 5: 56 (1784).
c) (†) om ryggkota l. halskota. Hamb. (1700). Ryggeradens been och knokar. Hiärne 2Anl. 191 (1706). En Rygg-rad med knokor och .. Refben. Tilas PVetA 1765, s. 17. — jfr HALS-, RYGG-KNOKA.
d) (fullt br. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) knoge, fingerknoge. VarRerV 8 a (1579). Schultze Ordb. 2364 (c. 1755). — jfr FINGER-KNOKE. — särsk. i uttr. draga knoke, draga fingerkrok. Högberg Vred. 3: 41 (1906).
Spoiler title
Spoiler content