KNOKA knω3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er VarRerV 8 a(1579), Hallman Blacksta 123(1759)); l. KNOKE knω3ke2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(knoka 1538—1885. knoke 1738—1906. knoken, sg. best. 1731 (: rygknoken)—1747. knokar, pl. 1635—1807. knoker, pl. 1579—1759)
Etymologi
[fsv. knoka, benknota, motsv. sv. dial. knoka (knok, knoke), benknota, klump, knöl, nor. dial. knoka (knok, knoke); av mnt. knōke; jfr mht. knoche, t. knochen; till germ. knu-, trycka samman (jfr KNOGE,KNUTA, sbst.,KNÖL, sbst.)]
(numera knappast br.; se dock d) ben slutande i en ledgång; äv.: tjockare ända av ett ben, ledända av ett ben; äv.: ben i en led; knota. VarRerV 6(1538). Rudbeck Atl. 1: 610(1679). Sahlstedt(1773; med hänv. till knota). Baktill (på knäet på hästens framben) är Knävecket med dess Knoke, som är det sjunde af förr nämnda små ben. Bure Häst. 8(1821); jfr b. Schulthess(1885; med hänv. till knota). — jfr LED-KNOKA. — särsk.
a) (†) i allmännare anv., om ben över huvud taget; särsk. om ben av död(t) djur l. människa. Fosz 478(1621). Jag såg the dödas knokor här (i kyrkan) förgängligheten dyrka. Lohman Vitt. 408(c. 1725). Hvad nytt? 1774,nr 52-53, s. 6. — jfr BEN-,FLÄSKA-,HÄST-, ÅSNE-KNOKA.
b) (†) benutskott som tydligt framträder under huden; äv.: knöl l. puckel på kropp. Utterman Ertmann B 3 b(1672; om höftben). Han fick en trängande värk vid knoken på fotleden. Linné Vg. 234(1747). Knokarne på Bufflar, Bisons och Cameler äro icke fölgder af arbets-bördor. VeckoskrLäk. 5: 56(1784).
SAOB
