KNOKA knω3ka2, l. KNÅKA knå3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(knoka 1712—1854. knåka 1712—1911)
Etymologi
[sv. dial. knoka, knåka, trycka, klämma, krossa, motsv. d. knuge, nor. dial. o. isl. knoka; jfr mht. knochen, knuffa, feng. cnocian, cnucian, eng. knock (jfr KNOCKOUT); bildat till roten i KNOKA, sbst. Uttalet med ω-ljud är antingen urspr. ett läsuttal l. beror på anslutning till KNOKA, sbst.]
(numera bl. vard., bygdemålsfärgat) (med knogarna) pressa l. trycka (ngt) ihop l. ned; jfr KNOGA, v. 1. Spegel (1712). LoW (1911).
Särsk. förb. (numera bl. vard., bygdemålsfärgat): KNOKA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. trycka ned (ngt). Warg 162 (1755). —
KNOKA TILLHOPA10 040 l. 032. trycka ihop (ngt). Härden bestrykes först med lera, sedan packas på stybbe och lera, blandad, pulveriserad med litet vatten, .. knokas tillhopa på bottenhällen. Linné Ungd. 2: 214 (1734).
SAOB
