SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNORTA knor3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KNORT, sbst.3
Etymologi
[av ljudhärmande urspr.; jfr KNORRA, v.1]
jäg. avgiva (en tät följd av) knorrande l. brummande ljud; användt i fråga om ett av morkullans läten; jfr KNORRA, v.1 1 b. Nilsson Fauna II. 2. 2: 146 (1834). TurÅ 1913, s. 155. SvSkog. 439 (1928).
Spoiler title
Spoiler content