[sv. dial. knåttra, samtala stilla, äv.: muttra, knota; om djur: hava ett skrockande läte; jfr nor. dial. knutra, knorra; jfr äv. östfris. knöteren, holl. kneuteren, knoteren, t. dial. chnotteren, knutteren; sannol. av ljudhärmande urspr.]
(i vissa trakter)
1) samtala helt stilla, småprata, småspråka. Törneros Brev 2: 108(1827; uppl. 1925). Medan man sitter och knottrar kring lampan i det rum, som (osv.). Lindqvist Herrgårdsh. 92(1921). Östergren(1930; angivet ss. landsdelsord).
