Etymologi
[liksom d. knut, t. knute, eng. o. fr. knout, av ry. knut, knutpiska, lånat från de nordiska spr.; etymologiskt identiskt med KNUT, sbst.1]
(i fråga om ä. ryska förh.)
1) knutpiska; anträffat bl. i sg. Möller (1790). De förnämsta anstiftarne af sammansvärjningen blefvo dels halshuggna, dels med knut piskade till döds. Ekelund NAllmH II. 1: 62 (1838). 2NF (1910).
2) bestraffning utdelad med knutpiska; i pl.: slag utdelade med knutpiska. Giva ngn knut. Få (förr äv. bekomma) knut. (De som åt tsaren illa utfört ett politiskt uppdrag i vilket de blivit skickade) bekomma Knut (dvs.) de gisslas och pitskas opå een offentligh platz. Barckhusen Cotossichin 60 (1669). Hundrafemtio knut gav jag henne och det så mycket jag orkade. Wester Lěskov Vandringsm. 35 (1929).
Ssgr: (2) KNUT-GALGE. (förr) i fråga om ryska förh.: ett slags galge vari en person upphängdes, då han skulle piskas med knutpiska. HH XVIII. 3: 10 (1722). Möller (1807). —
(1) -PISKA, r. l. f. [möjl. eg. till KNUT, sbst.1] (förr) i tsartidens Ryssland användt (av Alexander II avskaffat) straffredskap bestående av ett slags piska av hopflätade oxsenor o. ogarvade remmar med fritt hängande ändar som urspr. avslutades med var sin knut l. metallkula; jfr NAGAJKA. Barckhusen Cotossichin 34 (1669). Quennerstedt C12 1: 14 (1916). —
(1, 2) -STRAFF. (i fråga om ä. ryska förh.) avstraffning med knutpiska. Weste FörslSAOB (1823). Lundell (1893).
