publicerad: 1936
KNUT knɯ4t, sbst.3, om person m., i annan anv. r. l. m.
Etymologi
manligt personnamn (buret bl. a. av olika danska konungar o. furstar, t. ex. av Knut den helige, Danmarks skyddshelgon, efter vilken i äldre svenska almanackor 10 juli var uppkallad). — särsk.
a) [namnets överflyttande från 7 till 13 jan. synes ha skett under inflytande av uttr. Knut kör julen ut o. d., som icke lämpligen kunde användas om den förra dagen, sedan julen utsträckts till den senare; jfr NBeckman i Fatab. 1912, s. 182 ff.] benämning på olika dagar, urspr. (liksom fortfarande i Danmark o. på Island) 7 jan., numera (se anm. nedan) regelbundet 13 jan. (förr ngn gg äv. 8, 9 l. 16 jan.), vilka uppkallats efter den danske fursten Knut Lavard, som mördades 7 jan. 1131 (första dagen efter julfridens slut?); numera särsk. i uttr. tjugon(de)dag Knut. Tjugon(de)dag Knut (urspr. o. fortfarande ngn gg enbart Knut) kör julen ut [jfr d. (sankt) Knud bærer, driver, jager, ringer julen ud]. Knut körer Iulen ut: h. e. Canutus sive 13. Ianuarii dies genialibus diebus finem imponit. Verelius Herv. 56 (1672). Tiugunde dag Jul är Knut, / Då skal man dricka Julen ut. Elvius IdScipRun. 40 (1708). Tjugondag Knut sprang en person omkring i gårdarna och bultade julen ut med en hammare. Landsm. 1911, s. 403. jfr: Knut / Badh them hielpa sigh at drifwa Jwlen vth. Bondepract. B 8 a (1662; med syftning på 7 jan.; i d. orig.: Knud / Bad dem hielpe sig, at driffue Julen vd). — Anm. Ss. namn på en efter Knut Lavard uppkallad dag förekommer Knut (Knut hertig) i svenska almanackor redan 1585 (hos P. Olai), där namnet upptagits på 7 jan. Under 1600-talet har det 35 ggr placerats på denna dag, sista gången 1679 (hos Spole). På 13 jan. förekommer namnet första gången 1600 (hos O. Andreæ o. G. Erici), men återfinnes icke sedan på denna dag förrän 1658 o. 1660 (hos M. Celsius). Mera regelbundet placeras namnet på 13 jan. först på 1680- o. 1690-talen. Från o. med 1708 är, bortsett från vissa undantag, Knut i svenska almanackor ensamrådande ss. namn på 13 jan. Se ALindhagen i Fatab. 1912, s. 170 ff., SvHumFörbSkr. 40: 52 (1933).
b) (i vissa trakter, särsk. Hall. o. Skåne, förr, ävensom etnogr.) elliptiskt för: knutgubbe. HallBygdKult. 114 (1925).
c) elliptiskt i vissa ssgr: knutsgilles-.
Ssgr: A: (a) KNUT-GUBBE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1680). (knut- 1923 osv. knuta- 1885—1925) (i vissa trakter, särsk. Hall. o. Skåne, förr, ävensom etnogr.) på olika sätt förfärdigad, i gamla paltor klädd, anskrämlig, mänsklig figur (vanl. en stor halmdocka) som man (under natten till) tjugondedag Knut (på sina håll under natten till 7 jan.) i förolämpande l. skämtsamt uppsåt förde till (sökte smussla in i) ngns hem (o. som därefter under längre l. kortare tid fördes från gård till gård). Halland 1885, nr 10, s. 4. HallBygdKult. 103 (1925).
B (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): KNUTA-GUBBE, se A.
C: (c) KNUTS-BAL. av knutsgille anordnad bal (vanl. på knutsdagen). Tegnér (1818) i 3Saml. 11: 71. —
(c) -BRODER. manlig medlem av knutsgille. Dahlberg Dagb. 176 (1673; uppl. 1912). Ljunggren Knutsg. 24 (1869). LD 1934, nr 11, s. 5. —
(jfr a) -DAG(EN). Sjöborg Knutsg. 11 (1819). Knutsdagen och julfriden. Fatab. 1912, s. 182 (rubrik). —
-GILLE. vart särskilt av vissa efter Knut den helige o. hertig Knut Lavard uppkallade gillen (se GILLE 4 a) som under medeltiden uppstodo i Danmark (med underliggande områden) o. av vilka flera ännu fortbestå (i Flensburg, Malmö, Lund, Ystad o. Reval). DA 1771, nr 148, s. 3. SvUppslB 11: 319 (1932). Anm. I samma bet. förekomma äv. de till uttr. Sankt Knut bildade ssgrna Sankt Knutsgille o. Sankt Knutslag. S. Knuts-Lagets silver Papegoije. Sjöborg Knutsg. 13 (i inskription från 1702). Lunds S:t Knutsgille. Ljunggren Knutsg. 22 (1869; rubrik). —
(jfr c) -KLOCKA(N). benämning på den kyrkklocka varmed på ett knutsgilles bekostnad särskild ringning (själaringning) utföres över en avliden gillesmedlem l. varmed medlemmarna kallas till gillesstämma. Sjöborg Knutsg. 11 (1819). LD 1932, nr 10, s. 6. —
Spoiler title
Spoiler content