KOL kå4l, adj.; superl. best. (enst.) -aste (Strindberg Vårbr. 1: 19(1881: i kolaste mörkret)). Anm. Vid särskrivning av KOL-MÖRK,-SVARTuppfattas kol stundom ss. adv. o. kan i så fall anslutas till KOL, adj.
Etymologi
[jfr fsv. mansnamnen Kol o. Koli; till KOL, sbst.1]
kolsvart; i uttr. kola mörkret o. d., kolmörkret, numera bl. (i vissa trakter) i uttr. i kola l. (enst.) kolaste mörkret. Ingen parten hafver velat vijka för then andra, för än kola mörkret så togh them, at hvar hären i sitt lägre draga måste. LPetri Kr. 24(1559). (Han) tittade i kola mörkret bort åt Bengts bädd. Knorring Torp. 1: 75(1843). Siwertz Lat. 224(1924).
