SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOL 4l, sbst.1, n. (Jes. 6: 6 (Bib. 1541) osv.), äv. (numera bl. i koll. anv.) r. l. m. (G1R 15: 220 (1543; koll.), Horn Lefv. 144 (c. 1657; i bet. 1 c), SvGeogrÅb. 1930, s. 212 (koll.)); best. -et, ss. r. l. m. -en, äv. -n; pl. =; pl. best. -en, äv. (numera bl. vard.) -ena (Eurén Kotzebue Orth. 3: 30 (1794), EconA 1807, maj s. 112); förr äv. (i bet. 3) KOLE, n.
Ordformer
(kol (kohl, kool) 1521 osv. kole 18071872. koll (kohll, kooll) 15231727 (: kollsvart). kul- 1554 (: Kulgryte) 1702 (: Kulswart). kull 15551600 (: Kull gryto). kål (kåhl) 1542 (: kålalöse)1909 (: kålfat). kåll (khååll) 1543 (: kålla båth)1635 (: kållsäck))
Etymologi
[fsv. kol, kul, n., sv. dial. kol, kul(l), n., äv. m.; motsv. d. kul, n., isl. kol, n., mnt. kole, kale, f., kol, n., nt. kole, f., mnl. cole, f., holl. kool, f., fht. kolo, m., kol, n., mht. kole, m. o. f., kol, m. o. n., t. kohle, f., feng. col, n., eng. coal; av germ. kula-, i avljudsförh. till ir. gúal, kol. Formen kole är nybildad i äldre vetenskapligt fackspr. i anslutning till de kemiska benämningarna VÄTE, SYRE, KVÄVE]
1) fast, men poröst o. pulveriserbart, till färgen i avsvalnat tillstånd svart stycke av brännbart material som genomgått ofullständig förbränning (o. alltså icke bränts till aska); äv. om dylikt stycke som ännu brinner l. glöder (glödande kol); i sht i pl. l. koll. Jagh haffuer helfftene (av träet) vpbrendt j eeldenom, och haffuer på kolen brödh bakat. Jes. 44: 19 (Bib. 1541). Vnder hwijt Aska ligger offta glödande Kohl. Grubb 839 (1665). Släpp ej spjellet igen, för'n kolen falnade blifvit. Nicander GSann. 34 (1766). Kol af vexter och djurämnen lemna aska, som består af alkalier, jordarter och några metallers oxider. Berzelius Kemi 1: 201 (1817). Det ena kolet glödgar det andra. Wensell Ordspr. 23 (1863). (Han) blåste liv i kolen efter elden. Andersson Vidskep. 59 (1916). — jfr AL-, ALM-, ASK-, ASP-, BEN-, BJÖRK-, BOK-, ELD-, GLÖD-, GRAN-, LIND-, TALL-, VÅDELDS-KOL m. fl. — särsk.
a) om gm torrdestillation av organiska ämnen på teknisk väg framställt kol. Aktivt kol l. aktiverat kol, (tekn.) starkt poröst kol framställt gm torrdestillation av bestämda organiska föreningar. Medicinskt kol, (med.) på speciellt sätt aktiverat kol, i sht träkol, som användes för att avlägsna skadliga ämnen ur matsmältningskanalen. Åkerman KemTechn. 1: 169 (1832). Ljungdahl ÄmnSj. 233 (1930). Starck Kemi 74 (1931). Bolin o. Gustaver KemGymn. 50 (1932). jfr BEN-, DJUR-, ELEKTROD-, ELEMENT-, FILTRER-, SOCKER-KOL m. fl. — särsk. om gm torrdestillation i kolmilor l. kolugnar framställt kol av trä (l. torv), som användes för tekniska ändamål, i sht vid framställning av järn o. stål samt tillvärkning av krut, vid smide o. d.; i sht i pl. l. koll. SthmSkotteb. 3: 193 (1521). Almogen j the Sockner ther kring vm Kupperbärgitt .. beswäre sig vm then kool, som the så long wägh schole före fram till wåre hytter. G1R 15: 220 (1543). Krokot wedh gieer och godh kohl. Grubb 431 (1665). Kolets beskaffenhet anses ega ett så stort inflytande på det deraf framstälda krutets egenskaper, att (osv.). Holmberg Artill. 2: 10 (1882). Af godt kol fordrar man .., att det skall vara rent, d. v. s. så mycket som möjligt fritt från mekaniska och kemiska föroreningar, fast och väl koladt. Ekman SkogstHb. 220 (1908). — jfr AVRADS-, BRÄNN-, BYGGNINGS-, CEMENTERINGS-, HJÄLPE-, HOP-, JÄRNVÄGS-, KRUT-, KÖP(E)-, MIL-, RIBB-, ROST-, SKATTE-, SKOGS-, SÅGVÄRKS-, TORV-, TRÄ-, UGNS-KOL m. fl.
b) (†) i uttr. l. komma i kol, läggas i aska; lägga i kol, med avs. på skog: använda till kolning; jfr a slutet. Majorens gårdh skal efwen få gå j kohl som mijn stugu kommer i kohl. BtFinlH 2: 356 (1670). VDAkt. 1730, nr 530.
c) i jämförelser; i sht med tanke på kolets svarta färg. Ther gick en Märr alt medh sitt Fål, / The woro bådhen swart som kål. Fosz 321 (1621). Med röda ögon glödande som kol. Josephson GRos. 89 (1896; i fråga om en rasande tjur). (†) Det war mörckt som Kåhlet i Stuffwun. GullbgDomb. 1/3 1659.
d) i mer l. mindre bildl. anv. (De) måste nu med lång näsa gå därifrån och spara sina kol till ett annat tillfälle. JMSprengtporten (c. 1780) i MoB 8: 140; jfr a slutet. Ett inre missnöje, som .. blåser upp ett häftigt lynnes glimmande kol. Strandberg i 2SAH 36: 32 (1862). Var ljuvligt värmande dröm hon drömt / är kol och aska vorden. Fredriksson Arv 35 (1923). — särsk. i vissa uttr.: bränna sina kol förgäves, äv. icke hava l. få ngt för de kol man bränt o. d., se BRÄNNA, v. I 2 a. — samla (äv. falla o. d. som) glödande kol på ngns huvud l. hjässa o. d., se GLÖDA I 1 b α; äv. i liknande anv. [efter Ordspr. 25: 22] (föga br.) i uttr. samla kol på ngns huvud l. hjässa o. d. Hungrar tin owen så spijsa honom medh brödh, törster han så giff honom watn dricka. Ty tu samkar kohl tilhopa vppå hans hoffuudh, och Herren wedhergeller tigh thet. Ordspr. 25: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: glödande kol). jfr (†): Man plär, som språket är, med eld och heta kål, / Doch utan farlighet sin oväns hufvud täcka. Eldh Vitt. 416 (1723). sitta, förr äv. stå (som) på glödande kol, befinna sig i en brydsam belägenhet l. i ängslig väntan l. ovisshet, vara ytterst ivrig l. orolig o. d.; jfr GLÖDA I 1 b β samt GLÖD 3 a β; äv. sätta ngn på glödande kol, försätta ngn i en brydsam belägenhet. Nu i vår hyddas famn det gyllene linet jag spinner / Dagen igenom, och ack! sitter på glödande kol. Stagnelius (SVS) 1: 210 (c. 1815). Det roade honom .. att än vidare sätta den gamle på glödande kol. Topelius Fält. 5: 77 (1867). Schulthess (1885). [jfr ä. d. gribe l. samle kul; efter lat. carbonem pro thesauro invenire] (†) fatta l. samla kol för (ngt) o. d., välja ngt värdelöst för (det värdefulla). The som studera vthi then helge Skrifft (skola) läsa Kyrkiones Skribenter medh Förnufft, at the icke för en rijk Skatt fatta Kohl. Schroderus Os. 1: 415 (1635). (Man skall) befinna sig hafwa samblat Kohl för Gull, och flärd i wärde för dyrbare Skattar. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668).
2) i naturen ss. bärgart förekommande ämne som uppstått gm ytterst långsam förmultning av fossila växtrester från äldre geologiska perioder, i sht karbontiden, o. som användes ss. bränsle; stenkol resp. brunkol (i fråga om sv. förh. vanl. om stenkol); stundom (i sht i ssgr) inbegripande äv. kox o. d.; i sht i pl. o. ss. ämnesnamn. Feta kol, se FET, adj. 8 b β, motsatt magra kol. Intaga kol, jfr INTAGA, v. 3. Hiärne 2Anl. 341 (1706; om stenkol). VetAH 1820, s. 114 (om brunkol). Halten av fuktighet (vatten) och aska är .. av stor betydelse för kolens bränslevärde. Ymer 1917, s. 226. (I Sydwales) finnas i öster framför allt feta eller bituminösa kol med stor halt av flyktiga kolföreningar. SvGeogrÅb. 1930, s. 209. — jfr ANTRACIT-, BACK-, BAK-, BAST-, BECK-, BLAD-, BRUN-, BUNKER-, FETT-, GAS-, GRUS-, HARP-, HUMUS-, HUSHÅLLS-, KANNEL-, MINERAL-, NÖT-, SAND-, SINTER-, SKIFFER-, SMÅ-, SOT-, STEN-, STYCKE-, ÅNG-KOL m. fl. — särsk. [liksom d. de hvide kul efter fr. la houille blanche] bildl., i uttr. det vita kolet, de vita kolen o. d., om vattenkraften ss. alstrare av elektrisk kraft (o. därmed ersättande kol). KemT 1909, s. 78. SvD(A) 1919, nr 13 B, s. 2.
3) kem. grundämne som i rent tillstånd uppträder ss. diamant o. grafit o. i bundet tillstånd i en mängd ämnen, utgörande huvudbeståndsdelen i trä- o. stenkol samt (bundet vid väte o. syre o. flera andra grundämnen) i alla organiska ämnen. Ekeberg Nomenkl. 13 (1795). Kolet förekommer i naturen sällan fullkomligt rent. Berzelius Kemi 1: 135 (1808). Vexternes primitiva beståndsdelar .. äro företrädesvis kole, syre och väte. Fries BotUtfl. 1: 280 (1843). Man betecknar nu som organisk kemi kolets eller kolföreningarnas kemi. Starck Kemi 226 (1931).
4) (för visst ändamål format o. avpassat) stycke av kol (i bet. 1, 2, 3); föremål (stång, skiva o. d.) av kol. 2 i spets skurna coniska kol. Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 31. TT 1885, s. 153. (Grafit) användes .. till elektriska kol och till blyertspennor. Gertz o. Grönwall Min. 89 (1923). — särsk. om träkol användt ss. ritmaterial; äv. ss. ämnesnamn. En emot väggen med kål aftagen skugga. Tessin Bref 1: 80 (1751). Kolet lämpar sig ej för mindre måttstock, utan hufvudsakligen för stora kartonger. Eichhorn KonstH 105 (1881). jfr RIT-KOL.
5) [jfr motsv. anv. av fr. charbon, lat. carbo, kol. Namnet syftar på den kolsotliknande spormassa som fyller de av sjukdomen angripna sädeskornens inre] (†) bot. växtsjukdomen brand (se BRAND, sbst.1 4 d), sot. Anckarström ChemTank. 3 (1774). Björkman (1889).
Ssgr (Anm. Ett flertal ssgr till 1 a slutet kunna även hänföras till KOLA, v.1, t. ex. KOL- -BACKE, -BONDE, -MILA, -VED, -VÄRK): A: (jfr 4) KOL-ANOD. tekn. JernkA 1892, s. 37. KemT 1903, s. 107.
(2) -ARBETARE~0200. arbetare som sysslar med brytning l. lastning o. lossning av (sten)-kol.
Ssgr: kolarbetar(e)-lön,
-strejk.
(1 a slutet) -ARK, r. l. m. l. f. (†) kolläst; jfr ARK, sbst.1 1 c. Rinman 1: 76 (1788; fr. Roslagen). JernkA 1827, s. 171.
(1, 2, 3) -ARTAD, p. adj. Rinman 2: 1245 (1789).
(1, 2) -ASKA, r. l. f. aska som har uppstått av kol; förr äv. om kolnade bränder. PT 1758, nr 17, s. 4. Sot, slagg eller kolaska från ångpannor. Därs. 1908, nr 118 A, s. 2.
(1 a slutet) -AVSALU. (†) försäljning av träkol. Bergv. 1: 621 (1722). NoraskogArk. 4: 436 (i handl. fr. 1766).
(jfr 5) -AX. landt. av brand (sot) angripet sädesax; brandax, sotax; brand (på säd), sot. Sombliga Åhr lijder man stoor Skada af Kåhl-ax, så i Kornet som Hwetet. Rålamb 13: 19 (1690). Anckarström (1774; i titel). LAHT 1898, s. 87.
(1 a slutet) -BACKE. [jfr BACKE, sbst.3 4]
1) (†) om kolfall (som avsvedts). Bergv. 1: 114 (1639).
2) öppen plats där milkolning bedrives, kolgård; förr äv. om plats vid masugn där förråd av träkol upplades under bar himmel. Vid dammen låg Opphammaren med ”labby”, kolhus och kolbacke. UpplFmT 20: 106 (1899).
(1 a slutet, 2) -BANA, r. l. f. bana för forsling av kol. TT 1881, s. 99.
(2) -BASSÄNG. geol. jfr BASSÄNG 2. JernkA 1832, Bih. s. 325. Därs. 1894, s. 243.
(1, 2) -BESPARANDE, p. adj. Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 3.
(1, 2) -BESPARING. Bergv. 2: 408 (1747). HbSkogstekn. 570 (1922).
(1 a slutet) -BETJÄNING. (†) tillhandahållande l. leverans av (trä)-kol; förseende med (trä)kol. Bergv. 2: 628 (1753). Vården öfver the .. Bergverk til kolbetiening anslagne Skogar. KungörVårdSkog. 12/9 1785 (i rubrik). SFS 1846, nr 11, s. 2.
(3) -BILD. [jfr d. kulbillede] (numera föga br.) fotogr. pigmentbild (urspr. o. vanl. framställd med användning av ngt kolpreparat ss. färgämne). TT 1871, s. 375. Roosval Schmidt 274 (1896).
(2) -BILDNING. särsk. (numera knappast br.) konkret: stenkolsformation. SNilsson (1825) hos Berzelius Brev 14: 42. Hisinger Ant. 6: 140 (1837).
(3) -BINDA, v. kem. o. metall. (kemiskt) binda (ngt) med kol; i sht metall. låta (ngt) ingå förening l. legering med kol; i sht i pass. med intr. bet., stundom äv. refl.: ingå förening med kol, upptaga kol ss. legeringsämne; jfr -BINDNING, -BUNDEN, p. adj. EconA 1807, juni s. 56. Stål beredes antingen af tackjern .. eller derigenom, att man i en viss mån kolbinder stångjern. Almroth Karmarsch 29 (1838). JernkA 1882, s. 261 (refl.). Så snart järnet utreducerats till metallisk form, kolbindes det genast vid beröring med kol. LfF 1911, s. 61.
(3) -BINDNING. kem. o. metall. kemisk bindning av kol; legering med kol; i sht metall. om järnets upptagande av kol ss. legeringsämne. Åkerman Stångj. 112 (1839). Förloppet i masugnen kan karakteriseras af fyra olika processer: förvärmning, reduktion, kolbindning och smältning. 2NF 17: 1212 (1912).
Ssg: kolbindnings-zon. metall. område (”zon”) i masugn där kolbindningen försiggår. JBratt hos Holmberg Artill. 3: Bih. 9 (1882).
(1, 2) -BIT.
(1, 2) -BJÖRN. (i Bohuslän) namn på paddtorsken (Raniceps raninus Lin.), som har mörkt brunsvart färg o. tjock o. klumpig kroppsform. Nilsson Fauna 4: 594 (1855). Wahlström ExkFauna 94 (1861).
(jfr 1 c) -BLIND. [jfr BLIND 10 a] (†) kolmörk, kolsvart; i uttr. i kolblinda mörkret l. natten o. d. I kolblinda natten. Topelius Dagb. 3: 356 (1838). I kolblinda mörkret. Dens. Vint. III. 1: 65 (c. 1865, 1896).
(1, 2) -BLOCK. JernkA 1892, s. 332.
(jfr 1 c) -BLÅ. (förr äv. skrivet ss. två ord)
1) (numera föga br.) kolmörk, kolsvart; äv. i uttr. i kolblå mörkret o. d., i kolsvarta mörkret; jfr BLÅ 2. Wij (reste) den andra morgon .. hel bittida ut i kohlblåa mörkret. Norrl. 10: 35 (i handl. fr. 1715). Oterdahl Värld. 236 (1936).
2) (numera nästan bl. i vitter stil) mörkblå, svartblå; jfr BLÅ 1. Ack, se på min arm! den är kålblå öfveralt (av blåmärken). Envallsson Casper 20 (1797). Än inga ljus ha tändts. I kolblå juliafton skymmer / Berlin. Ekelund Eleg. 38 (1903). Lidman Prim. 7 (1905).
(1 a slutet) -BLÅSARE. [jfr ä. t. kohlenbläser] (†) smädenamn på alkemist l. kemist; jfr -PUSTARE, -PYSARE. Olärde Kol-blåsare. Sandels ÅmVetA 1772, s. 17.
(2) -BLÄNDE. [jfr t. kohlenblende] (†) antracit. LittT 1797, s. 421. Berzelius Kemi 1: 136 (1808). ASjögren Min. 202 (1865). (Ekenberg o.) Landin (1893; med hänv. till stenkol).
(1 a slutet, 2) -BOD. (kol- 1621 osv. kole- 1714)
1) bod avsedd för förvaring av kol. VästeråsDP 11/7 1621. Smedja med kolbod. PT 1897, nr 191, s. 1.
2) (†) lokal för försäljning av kol. Möller (1790, 1807).
(1 a slutet) -BOKARE, r. l. m. (†)
1) bokvärk för träkol. Rinman (1788).
2) ett slags kolraka (”luta”). Rinman (1788).
(1 a slutet) -BONDE. bonde som bedriver kolning som näringsfång (o. levererar kol till järnbruk); äv. (o. numera vanl.) om arrendator under bruk vilken har skyldighet att utföra kolning i brukets skogar o. leverera kolen till bruket mot viss ersättning. Bergv. 1: 308 (1682). Kolbönder anlände med sina fyllda kolryssar. Landsm. V. 7: 24 (1891; i fråga om ä. förh.). Hultin BergshFinl. 58 (1896; i fråga om ä. förh.).
(jfr 4) -BORSTE. [jfr t. kohle(n)bürste, eng. carbon brush] elektrotekn. jfr BORSTE 1 b. TT 1891, s. 184. Nerén (1930).
(1 a slutet) -BOTTEN. (kol- 1734 osv. kole- 15271624) (på särskilt sätt iordningställd) plats som är avsedd för anläggande av en kolmila l. där en kolmila brukar anläggas l. har varit anlagd, milbotten. G1R 4: 134 (1527). Kolbottnarne (i Bjursås i Dalarna) äro gjorde af jord, tillika med stubbar, som de fört af en annan kolmila. Linné Ungd. 2: 242 (1734). Låt oss sitta där granarna gunga / öfver smultron på kolbottnens vall! Karlfeldt FridVis. 100 (1898). TurÅ 1913, s. 160.
(2) -BOX.
1) förvaringsrum, i sht på fartyg, för kol som är avsett till bränsle. Ramsten NautHlex. 5 (1866). Hägg Flottan 54 (1904). KemT 1909, s. 116.
2) kärl av plåt o. d. vari kol hämtas o. förvaras för användning inomhus till bränsle o. d.; jfr -HINK, -HÄMTARE; äv. om lår för förvaring av kol. Jungberg (1873). DN(A) 1934, nr 300, s. 26.
-BRAND. (i sht i fackspr.)
1) till 1, 2: brand som har uppstått gm självantändning av kol, i sht av träkol i en mila. Rejmers Koln. 13 (1868). Svedelius Koln. 78 (1872).
2) till 1: ofullständigt kolat trästycke, eldbrand; särsk. till 1 a slutet, om vid kolning erhållet, ofullständigt kolat trästycke. Wollimhaus Ind. (1652). Finnandes man, när det gräfves i jorden lemningar af kåhlbrander, murar, och stengatur vid Hammar. Tiselius Vätter 1: 29 (1723). Kolaren .. hade med sin familj .. gått till hvila efter att hafva eldat med kolbränder, hvaraf på natten kolos uppstått. SmålAlleh. 1883, nr 143, s. 3.
3) (numera föga br.) bot. till 5, = KOL, sbst.1 5; numera bl. om ett på vete förekommande slag av brand. Linc. (1640; under rubigo). Dalman ÅrsbVetA 1822, s. 274. UVTF 2: 43 (1872).
(1 a slutet, 2) -BRIKETT. TT 1892, s. 36.
(1 a slutet, 2) -BRIST. Bergv. 1: 619 (1722). JernkA 1900, Bih. s. 313. —
-BRO. (kol- 1863 osv. kole- 1618)
1) (numera knappast br.) till 1 a slutet, 2: kolbrygga. JernkA 1863, s. 111. SFS 1901, Bih. nr 4, s. 18.
2) till 1 a slutet: broliknande underlag för kolmila; jfr BRO 6 a. Till Fogden på Swartsiö, att huadh småt Ekewerke som tillhugget är, skall han late framköra .. (samt) kohleweden till Kålebroen. G2AR 1618, s. 90 b.
(1) -BRUNNEN, p. adj. (†) kolad, förkolnad. Kohlbrunne biälckar. VDAkt. 1731, nr 364.
(1 a slutet, 2) -BRYGGA, r. l. f. lastbrygga för kol; särsk. om sådan varifrån kolen kunna stjälpas direkt i järnvägsvagn l. tender. Schulthess (1885). SD(L) 1897, nr 533, s. 2.
(2) -BRYTARE. arbetare som har till yrke att bryta kol. JernkA 1873, s. 123.
(2) -BRYTNING. brytning av stenkol. Ruuth PVetA 1813, s. 25.
-BRÄNNA, v., -ing. (kol- 16351930. kole- 1676) (numera knappast br.) till 1: bränna (ngt) så att det mer l. mindre övergår till kol, kola; förkola. En lärd stek ä gemenligen kålbränd på den ena, å rå på den andra sidan. Stagnell JHjernlös 36 (1756). (Vitriololjan) Kolbränner alla vegetabilier och animalia med en svart färg. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 24 (1765). Kolbrända ben. Tidén Bosk. 119 (1841). särsk. till 1 a slutet, ss. vbalsbst. -ande l. -ing, framställning av träkol, kolning. LReg. 202 (1635).
(1 a slutet) -BRÄNNARE. (numera föga br.) kolare. Linc. L 4 b (1640). En afton satt en kolbrännare vid sin mila. Rääf Ydre 1: 66 (1856). Östergren (1930). jfr: Kåhlbrennere Son. Visb. 2: 136 (c. 1600).
(1 a slutet) -BRÄNNERI. (†) framställning av träkol, kolning. RP 11: 197 (1645). LoW (1862; med hänv. till kolande).
(1 a slutet) -BRÖTE. [jfr sv. dial. bröt, hop, hög, särsk. av kullfallna l. fällda träd o. d. (jfr BRÖT samt BRÅTE, sbst.2); till BRYTA] (föga br.) kolhög; äv. om den del av en kolmila som är kolad. Wallner Kol. 35 (1746).
(1) -BULLE. [benämningen syftar trol. på att anrättningen gräddas över glödande kol] (i Norrl.) i sht av skogsarbetare lagad, pannkaksliknande maträtt, vanl. tillredd av en smet av vetemjöl o. vatten som gräddas i en stekpanna tillsammans med flott av mycket fett fläsk (förr i sht s. k. amerikanskt fläsk). SD(L) 1902, nr 80, s. 2. Hülphers Timmer 199 (1906). Fatab. 1918, s. 113 (angivet ss. bovallsläckerheti Medelpad på 1800-t.).
(3) -BUNDEN, p. adj. kem. kemiskt förenad med kol; legerad med kol; jfr -BINDA. LittT 1795, s. 220. Stenkolsgasen består förnämligast af kolbundet väte. Almroth Karmarsch 31 (1838). 2NF 17: 1209 (1912; om järn).
-BUNK, se -BUNKER.
(1 a slutet) -BUNKE. (†) bärgv. hyttredskap som användes för att kara kolen till rätta på ugnen o. d. Rinman 1: 830 (1788). Garney Masmäst. 274 (1791). JernkA 1833, s. 602.
(2) -BUNKER, förr äv. -BUNK. (-bunk 18941899. -bunker 1910 osv.) sjöt. kolbox (se d. o. 1). TT 1894, Allm. s. 129.
(1 a slutet, 2) -BÅS. (i sht i fackspr.) avskrankning för uppläggning av kol; jfr BÅS, sbst.1 3 a β. TT 1888, s. 41. SvKulturb. 9—10: 124 (1931).
(1 a slutet, 2) -BÅT. (kol- 1828 osv. kola- 1543. kole- 1560) jfr -FARTYG. SkeppsgR 1543. SFS 1848, nr 9, s. 5.
-BÄCKEN.
1) till 1, 2: fyrfat avsett för glödande kol; jfr BÄCKEN 1 d samt -FAT 2. LoW (1862). Kolbäcken af järn på höga fötter. Ambrosiani NordMEld. 19 (1911).
2) geol. till 2: kolbassäng; jfr BÄCKEN 4. UB 3: 186 (1873). 2NF 25: 334 (1916).
-BÄDD l. (i bet. 2) -BÄDDA, r. l. f. (kol- 1719 osv. kola- 1531. kole- 1620)
1) till 1, 2: utbredt lager l. ansamling av kol (l. brandrester); jfr BÄDD 6. SvFmT 12: 280 (1905). Patent nr 69605, s. 2 (1930).
2) (i sht i fråga om. ä. förh.) bärgv. till 1 a slutet: upplag av träkol i form av en större hög; jfr BÄDD 7. G1R 7: 389 (1531). En stor kolbädda (på Skogaholms järnbruk) tog eld och brann upp. Fatab. 1932, s. 246.
3) geol. till 2: stenkolslager; äv.: kolflöts; jfr BÄDD 6 a. Weste (1807). Flötsen (utgöres) af 5 kolbäddar, skilda af kolhaltig skiffer. Nathorst JordH 840 (1893). Kolbädden (är) .. flerstädes delad i två eller tre skilda kollager. SvGeolU Ca 6: 225 (1915).
(1 a slutet, 2) -BÄRARE. grovarbetare som yrkesmässigt är sysselsatt med bärning av kol; förr äv.: eldare. Wallerius ChemPhys. 1: 55 (1759). SLorS 13: 11 (1897).
Ssg: kolbärar(e)-fackförening. GHT 1897, nr 234 B, s. 2.
(1, 2) -DAMM, n. fint fördelat (kringflygande) stoft av kol; jfr DAMM, sbst.2 2 c. Ambrosiani DokumPprsbr. 24 (i handl. fr. 1672). Efter slutadt dagssläp tvättade (han) koldammet från ansigte och händer. Samtiden 1873, s. 14. Wirgin Häls. 1: 197 (1931).
(1, 2) -DEGEL, stundom -DIGEL. (i fackspr.; förr) jfr GRAFIT-DEGEL. LittT 1796, s. 59. Almroth Kem. 487 (1834). Åstrand (1855).
(2) -DEPÅ. upplag av kol, depå för kol; i sht sjömil. GHT 1889, nr 250 B, s. 4 (i annons). BtRiksdP 1900, 5Hufvudtit. s. 82.
(3) -DIOXID. kem. gasformig förening av en atom kol o. två atomer syre, kolsyra (se d. o. 1). Cleve KemHLex. 225 (1883). Bolin o. Gustaver KemGymn. 35 (1932).
-DISTRIKT.
1) (förr) till 1 a slutet: vart särskilt av de distrikt vari vissa delar av det mellansvenska bruksområdet var uppdelat med hänsyn till träkolsleveranserna. Backman Lags. 1: 245 (i handl. fr. 1806). Widmark Helsingl. 2: 33 (1849).
2) till 2: område karakteriserat av förekomsten av stenkol. Hisinger Ant. 6: 102 (1837). Rönnholm EkonGeogr. 177 (1907).
(1 a slutet) -DREV. (†) bärgv. uppsättning o. bränning enbart av träkol i en masugn; jfr DREV 5. JernkA 1854, s. 74.
(2) -DRIVNING. (föga br.) bärgv. kolbrytning; jfr DRIVA, v.2 42 b. JernkA 1823, s. 79. SvGeolU Ca 6: 338 (1915).
(1 a slutet, 2) -DRYG. bärgv. om malm, metallurgisk process o. d.: som kräver mycket kol; i sht om malm som kräver mycket träkol på masugnen. JernkA 1851, s. 73. Därs. 1900, s. 529.
(1 a slutet) -DRÄNG. (förr) arbetare som biträdde en brukssmed i hans arbete (urspr. o. eg. med att förse härden med nödigt träkol); äv. om kolares medhjälpare; jfr -GOSSE, -POJKE. Rinman 1: 643 (1788). SvNorStatscal. 1820, s. 349. Hultin BergshFinl. 200 (1896; i fråga om förh. c. 1780). SvD(A) 1931, nr 177, s. 8.
(1 a slutet, 2) -DUNT. (i fackspr., †) om kolhög; jfr DUNT, sbst.2 JernkA 1852, s. 116.
(1 a slutet, 2) -DYGN. (i fråga om ä. förh.) metall. om ss. arbetsenhet räknad tid som åtgick för visst antal sättningar i en masugn; jfr DYGN, sbst.1 2. Den ovanliga omständigheten, att man här (dvs. vid Dådrans bruk) räknade koldygn och ej soldygn, d. v. s., att när 20 sättningar voro drifne, var det ett dygn, antingen dertill hade fordrats 18 eller 30 timmar. JernkA 1844, 1: 79. NoraskogArk. 6: 130 (1928; i fråga om förh. 1843).
(1, 2) -ELD. (kol- c. 1613 osv. kole-eld (möjl. kol-eeld) 15261648) [fsv. kolelder] eld bestående av en samling brinnande kol. Drengena och tienarena som hadhe giordt en koleeld (ty thet war kalt) stodho och wermadhe sigh. Joh. 18: 18 (NT 1526). Sätt Castrullen på kål-eld at sackta koka. Warg 7 (1755). Vi bruka nu allmänneligen en spritlampa, som .. gör kolelden alldeles öfverflödig för en chemist, som sysselsätter sig med mineral-analyser. Berzelius Brev 8: 68 (1820). Kolelden pyr och gliser. Lo-Johansson StädAnsikt. 9 (1930).
(1 a slutet, 2) -ELDAD, p. adj. i sht till KOL, sbst.1 2. En koleldad ångare. VFl. 1921, s. 99. SvD(A) 1934, nr 62, s. 4.
(1 a slutet, 2) -ELDNING. i sht till KOL, sbst.1 2. Hwasser HbLokF 101 (1865). 2NF 22: 1384 (1915).
(jfr 4) -ELEKTROD. tekn.
(1 a slutet) -FALL. skogsv.
1) (†) om fälld kolskog; jfr FALL II 5 a. Wallner ArtCarb. 23 (1741). Dens. Kol. 67 (1746).
2) (i sht i fråga om ä. förh.) mark l. ställe där avvärkning av kolskog försiggått; jfr FALL II 5 b. Ekman SkogstHb. 221 (1908).
(1 a slutet, 2) -FARTYG~02 l. ~20. fartyg för fraktning av kol; jfr -BÅT, SKUTA; i sht till KOL, sbst.1 2. Wikforss 1: 955 (1804).
-FAT.
1) bärgv. till 1 a slutet: visst slags kärl (i sht förr vanl. flätad korg utan grepe) som användes vid transport av träkol; numera äv. om mer l. mindre bårliknande redskap med samma användning; ofta om dylik korg använd äv. för andra ändamål l. ss. rymdmått (o. numera stundom anslutet till KÅL). InventKopparbg 1576. Detta hackade Granris upblandades med en tredjedel af skuren Halm eller gröfre Hö, och gafs åt Oxarna, et godt kolfat åt hvart par Oxar. Alm(Sthm) 1775, s. 43. Rinman 1: 831 (1788). Vid hans fötter .. stod det stora kålfatet, öfverfyldt med oskalad, nyss inburen frukt. Almqvist TreFr. 2: 125 (1842). Johansson Noraskog 2: 143 (1882; efter handl. fr. 1546). (Träkolen) rakas ihop och insamlas (”fatas”) i kolfat. Ekman SkogstHb. 250 (1908). Bergström Kol. 42 (1922).
2) (föga br.) till 1, 2: fyrfat avsett för glödande kol; jfr -BÄCKEN 1. VinkällRSthm 1590. Östergren (1930).
(1 a slutet) -FATARE. skogsv. arbetare vars syssla är att fata (o. i kolfat transportera) träkol. NoraskogArk. 5: 528 (i handl. fr. 1793). Almquist Häls. 601 (1896).
(1 a slutet) -FATNING. skogsv. fatning (o. transport i kolfat) av träkol. Korgfataren (skall) ensam ansvara för kolfatningen. NoraskogArk. 5: 531 (i handl. fr. 1796). Almquist Häls. 601 (1896).
-FATTIG. fattig på kol; motsatt: kolrik; särsk.
1) till 2. Alperna äro kolfattiga. Nyström Svedelius 3: 10 (1888).
2) kem. o. metall. till 3. Kolfattigare feta syror. AHB 128: 37 (1887). Känt är, att kolfattigt järn lättare angripes av rost än kolrikt sådant. Fornv. 1924, s. 39.
(1) -FIBER. kolad växtfiber; särsk. (förr) tekn. om glödtråd i koltrådslampa. TT 1894, M. s. 7. NoK 14: 15 (1922).
(1 a slutet, 2) -FICKA. tekn. jfr FICKA 2 e. Sthm 2: 375 (1897)
(1) -FILTER l. -FILTRUM. tekn. filter med (pulveriserat) kol. Åkerman KemTechn. 2: 487 (1832). Starck Kemi 75 (1931).
(1) -FILTRERING. tekn. filtrering gm kolfilter. WoJ (1891). LAHT 1898, s. 210.
-FILTRUM, se FILTER.
(2, 3) -FLIS. geol. kolhaltig skiffer. TT 1875, s. 89. SvGeolU Ca 6: 448 (1915).
-FLO. [till FLO, sbst.1] (†)
1) till 1 a slutet: lager l. varv av träkol (i masugn). JernkA 1823, s. 217.
2) till 2: kolflöts. VetAH 1739, s. 102. Meurman (1846).
(1 a slutet) -FLOTTE. (förr) Vid stranden af Vestra Dalelfven lågo åtskilliga kolflotar, bygde till en figuram cubicam af stockar, hvaraf blef en kista utan lock. Linné Ungd. 2: 353 (1734). Hülphers Dal. 323 (1762).
(2) -FLÖTS. jfr FLÖTS, sbst.2 1. Hiärne 2Anl. 341 (1706). Mellan kolflötserna (i Skåne), som äro av ringa tjocklek (0,3—1 meter), ligga lager av eldfasta leror. Rönnholm EkonGeogr. 30 (1907).
(1 a slutet, 2) -FORA, r. l. f. jfr FORA, sbst.1 1; i fråga om forsling i sht av träkol. WoJ (1891). HbSkogstekn. 256 (1922).
-FORMATION.
1) geol. till 2; särsk. i sg. best.: stenkolssystemet, karbonsystemet; äv. konkret, om kollager o. d.; jfr FORMATION 2 a β. Kolformationen intager på Bornholm omkring en dansk qvadratmil. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 375. BonnierKL (1925).
2) (†) till 3: bildning l. upptagande av kol; jfr FORMATION 2. (Saussure) fann att växterne under kolformation afgåfvo syrgaz. Ehrenheim Phys. 1: 331 (1822).
(3) -FOTOGRAFI. [jfr d. kulfotografi] (föga br.) fotogr. pigmentfotografi, pigmenttryck; jfr -BILD. PT 1902, nr 26, s. 3.
(3) -FRI. (i fackspr.) som är utan kolhalt. LittT 1796, s. 232. TT 1899, K. s. 101.
(1 a slutet) -FRÄT. skogsv. frätning (se FRÄTA, v. 2 c) i kolmila; äv. konkret: ställe där frätning förekommit, ihålighet l. tomrum som uppstått gm frätning. Svedelius Koln. 74 (1872).
(1 a slutet, 2) -FURNERING. i sht till 1 a slutet, om bruks förseende med träkol. Bergv. 1: 624 (1722). JernkA 1904, s. 324.
(jfr 1 c) -FUX. hippol. benämning på fux (se d. o. 3) vars färg har en glänsande rödbrun nyans, med man o. svans (o. extremiteter) skiftande i mörkrödt. Billing Hipp. 125 (1836).
(2) -FYNDIGHET~002 l. ~200. JernkA 1877, s. 144.
(1, 2) -FYR. (i fackspr.) eld av brinnande kol, i sht stenkol; jfr FYR, sbst.1 2. Upphettningen verkställdes uti kolfyr. TT 1902, K. s. 5.
(1 a slutet) -FÅNG. (i fråga om ä. förh., numera bl. arkaiserande) kolfångst (se d. o. 1); jfr FÅNG 10. Skulle den upgifne skogen icke vara hans egen, utan blott til kolfång derifrån af någon annan uplåten; Så bör (osv.). Bergv. 2: 485 (1748). (Vi hava) af handlingarne inhemtat: .. att Stjernsunds Manufactur-verk .. blifvit anlagdt på kolfång från Husby Socken. Därs. 4: 502 (1819). Hultin BergshFinl. 101 (1896).
-FÅNGST.
1) (i sht i fråga om ä. förh.) till 1 a slutet: produktion av träkol; tillgång på träkol; kolning; äv. konkret, om (förråd av) tillvärkade kol. Möller (1790). Vi .. (hava) i Nåder tillagt Systerbäcks Gevärsfabrik i Nykyrka Socken den förmån, att till Kolfångst begagna en del af de i samma Socken befintlige Skogar. SPF 1817, s. 47. Tillräcklig kolfångst borde .. stå till buds (för järntillvärkning i bruksmässig skala). Fatab. 1932, s. 240.
2) (i fackspr.) till 2: produktion av stenkol, kolbrytning. TT 1901, K. s. 103. Hvad själfva grufarbetet beträffar blef .. lerbrytningen hufvudsak, kolfångsten bisak. SvGeolU Ca 6: 99 (1915).
(1 a slutet) -FÄLLE. (i sht i fråga om ä. förh.) = -FALL 2. NoraskogArk. 5: 519 (i handl. fr. 1797). ArkKem. V. 10: 75 (1914).
(2) -FÄLT. gruvfält med kolfyndigheter. VetAH 1773, s. 237.
(1 a slutet) -FÖR, adj. (†) om träd l. skog: som duger till kolning. Johansson Noraskog 3: 248 (i handl. fr. 1684). Träden der (dvs. i Dalsland) växa så fort, att de på 30 år äro kolföra. JernkA 1862, 2: 22.
(2) -FÖRANDE, p. adj. i sht geol. om formation, bärgart o. d.: som innehåller kollager; äv. om geologisk period: som uppvisar kollager. Svea 1: 75 (1824). Under den äldsta kolförande perioden. Fries BotUtfl. 2: 35 (1852). Skånes kolförande formation. Höjer Sv. 2: 584 (1878). Kolförande bergarter. SvGeogrÅb. 1930, s. 201.
(1 a slutet, 2) -FÖRBRUKNING. i sht till KOL, sbst.1 2. TT 1873, s. 13. Sveriges .. årliga kolförbrukning. SvGeolU Ca 6: 510 (1915).
(2) -FÖREKOMST~002, äv. ~200. vanl. konkretare: kolfyndighet. —
(3) -FÖRENING. kem. kemisk förening av kol o. annat l. andra ämnen; ofta liktydigt med: organisk förening, särsk. i uttr. kolföreningarnas kemi, organisk kemi; äv. användt om legering av kol o. järn. (Man kan) beteckna den organiska kemien såsom kolföreningarnes kemi. Blomstrand OrgKemi 1 (1877). Om järnets kolföreningar. JernkA 1902, s. 97 (titel på uppsats). Starck Kemi 226 (1931).
(1 a slutet) -FÖRING. (†) = -FÖRNING. G1R 15: 221 (1543).
(1 a slutet) -FÖRLAG. (†) förlag (se FÖRLAG, sbst.2 2) i fråga om framställning av träkol. Bergv. 2: 448 (1748). En och annan af Nämden (vid häradsrätten) kan stå uti sådant kolförlag, som ofvanbemäldt är. Därs. 568 (1751).
(1 a slutet) -FÖRNING. (†) forsling av träkol; jfr -FÖRING. G1R 15: 220 (1543). Därs. 18: 837 (1547).
(1 a slutet, 2) -FÖRRÅD. i sht till KOL, sbst.1 2. Jungberg (1873). Det för fartygsmaskineriets drift afsedda kolförrådet. SFS 1908, Bih. nr 60, s. 1. Världens kolförråd. Ymer 1917, s. 225.
(1 a slutet) -FÖRSEL l. -FÖRSLA. (†) forsling av träkol. LMil. 1: 346 (1684). JernkA 1826, 1: 294.
(2) -FÖRÄDLING. kem.-tekn. sådan behandling av fossila kol som avser framställning av mera högvärdiga produkter; särsk. om försöken att överföra kol till flytande kolväten (s. k. syntetiska oljor). AdrKatSthm 1920, s. 43. SvUppslB (1933).
-GAS. Wikforss 1: 955 (1804).
1) kem.-tekn. till 1 a slutet, 2: gas framställd av kol; i sht till KOL, sbst.1 2, om gas framställd gm torrdestillering av stenkol, lysgas; jfr GAS, sbst.1 3 a. Åkerman KemTechn. 1: 514 (1832). Wirgin Häls. 1: 149 (1931).
2) (†) kem. till 3: kol i gasform; särsk. i uttr. syrsatt kolgas, koloxid; jfr GAS, sbst.1 2. Då åtskilliga organiska ämnen destilleras, uppkommer .. en mängd stinkande gaser, som bestå dels af kolsyra, dels af kolbunden vätgas, och dels af syrsatt kolgas. Berzelius Kemi 1: 141 (1808). 10,71 volymer kolsyra innehålla 5,35 volymer kolgas. JernkA 1872, s. 115.
3) (†) till 3: kolsyra? Växter .. inneslötos i en artificiel atmosphere med 1—12: dels kol-gaz. På 7 dagar insöpo de 21 cubiktum kolgaz. Ehrenheim Phys. 1: 332 (1822).
Ssg (till -GAS 1): kolgas-värk, n. kem.-tekn. TT 1898, K. s. 33.
(1 a slutet) -GILLANDE, n. [till GILLA, v.1 1; jfr -GILLARE] (†) kontroll av kolskrindornas mått o. deras krönande. JernkA 1826, 1: 285 (1725).
(1 a slutet) -GILLARE. [till GILLA, v.1 1; jfr -GILLANDE] (förr) kolmätare. SthmTb. 3/10 1578, s. 38 b. Bergv. 1: 480 (1695). JernkA 1835, s. 157.
(2) -GIVNING. särsk. järnv. om tenders förseende med (sten)kol. Kolgifningen sker genom tippning till tendern. 2NF 36: 1091 (1924).
Ssg: kolgivnings-brygga, r. l. f. järnv. jfr -BRYGGA. BtRiksdP 1899, 6Hufvudtit. s. 158.
(2) -GLÄNSANDE, p. adj. (i vitter stil) glänsande som stenkol. Ett liffullt, kolglänsande fågelöga. Rosenius Naturst. 83 (1897).
(1 a slutet) -GOSSE. (förr) lärling l. ung arbetare som biträdde hammarsmed i dennes arbete o. som det särskilt ålåg att bära in kol; jfr -GUTT, -POJKE. Hülphers Dal. 28 (1762). Hammarsmeds-Ämbetet skal bestå af Ålderman, Mästare, Mästersven och Smedsdräng, den förr kolgosse hetat. Bergv. 3: 244 (1766). Rinman (1788). Petersson KexsundSl. 178 (1913; i fråga om förh. 1711).
(1 a slutet) -GRIND. metall. grind (se GRIND, sbst.1 3) i arbetsöppningen av en sluten härd (vilken hindrar kolen att falla ut). JernkA 1892, s. 373. Därs. 1899, s. 309.
-GROP. (förr)
1) till 1: grop avsedd för kol som skola uppvärma en torkria. Gadd Landtsk. 3: 528 (1777).
2) till 1 a slutet: i marken grävd grop som användes för framställning av träkol. JernkA 1851, s. 302. Rig 1927, s. 35.
-GRUPP(EN).
1) (†) geol. till 2, i sg. best.: karbonsystemet. JernkA 1832, Bih. s. 214. Hammargren Jordkl. 41 (1854).
2) kem. till 3: benämning på den grupp i grundämnenas periodiska system vartill kol, kisel, tenn o. vissa andra grundämnen föras. Rosenberg OorgKemi 311 (1887). Starck Kemi 175 (1931).
(2) -GRUVA, r. l. f. BokvGP 17 (1720). De .. engelska kolgrufvorna. JernkA 1896, s. 180.
Ssgr: kolgruv(e)-, äv. kolgruvs-arbetare.
-distrikt.
-industri.
-område.
-ägare. SP 1792, nr 36, s. 4.
(1, 2) -GRYTA. gryta använd ss. kolbäcken (se d. o. 1); förr äv. om gryta avsedd för koleld. VgFmT I. 8—9: 82 (1554). Wikforss 1: 955 (1804). SvGeolU Ca 6: 170 (1915).
(1 a slutet) -GUBBE. (†) föraktligt om kolkörare l. kolbärare? Ur vägen Kolgubbar, Tvätterskor och Mjölk-Käringar. Bellman (SVS) 1: 90 (c. 1771, 1790).
(1 a slutet) -GUTT. (-gut) [till GUTT, sbst.1] (†) kolpojke. Almqvist TreFr. 1: 29 (1842).
-GÅRD.
1) skogsv. till 1 a slutet: öppen plats vid sågvärk där kolning i milor äger rum. TT 1899, Allm. s. 301. BygdFolk 1: 306 (1927).
2) till 2: inhägnad plats för upplag av (sten)kol. NordT 1883, s. 542.
Ssg (till -GÅRD 1, 2): kolgårds-arbetare. särsk. till -GÅRD 2. PT 1902, nr 25 A, s. 3.
(2) -HAJ, m. [jfr HAJ, sbst.1 2] (vard., skämts.) om eldare på fartyg; äv. om person som fiskar upp kol som spillts i vattnet i en hamn. Maskinisten (på fartyget) med hans två ”kolhajar”. Högberg Jim 148 (1909). VFl. 1921, s. 7.
(3) -HALT, r. (i sht i fackspr.) jfr HALT, sbst.1 1. Järnets kolhalt. LittT 1795, s. 495. Bränntorf af utmärkt god beskaffenhet med stor kolhalt och låg askhalt. MosskT 1888, s. 252. Bladet (på kniven) skall vara av Hofors martinstål med 0,80 procent kolhalt. SFS 1914, s. 1083.
-HALTIG. [till -HALT] (i sht i fackspr.) Ekeberg Nomenkl. 30 (1795). Kolhaltiga (organiska) ämnen .. (t. ex. torv, brunkol, trä). Starck Kemi 75 (1931).
(2) -HAMN. hamn för lastning l. lossning av (sten)kol; dels om en hamn i sin helhet (l. överfört, om stad o. d.), dels om särskild avdelning av en större hamn; äv. om kolstation. NDA 1867, nr 104, s. 4. Port Said .., en av världens största kolhamnar. Rönnholm EkonGeogr. 267 (1907). Hamnen (i Odessa) uppdelas genom ett antal pirer i karantän-, kol-, melon- och örlogshamnen. VFl. 1914, s. 141.
(1 a slutet, 2) -HANDEL. särsk. (i fråga om ä. förh.) till KOL, sbst.1 1 a slutet; i abstr. anv. Linc. L 4 b (1640). Landshöfdingarne, hvilka det .. åligger, at hafva inseende öfver kolhandelen vid Bruken. PH 5: 3214 (1752). Först genom k. förordningar av åren 1846 och 1850 blev kolhandeln fullständigt fri. LmUppslB 633 (1923).
(1 a slutet, 2) -HANDLARE. i sht till KOL, sbst.1 2. Möller 1: 285 (1745). JernkA 1900, Bih. s. 319.
(1 a slutet) -HARKA, r. l. f., förr äv. -HARK. [till HARKA, sbst.1] skogsv. kolkratta med tämligen långa pinnar av stål. Schultze Ordb. 1821 (c. 1755). JernkA 1852, s. 145. Bergström Kol. 41 (1922).
(1 a slutet) -HARKLA, r. l. f. (†) = -HARKA. Wallner ArtCarb. 16 (1741). Dens. Kol. 42 (1746).
(1 a slutet, 2) -HARPA, r. l. f. (i sht i fackspr.) harpa (se HARPA, sbst.2 b) för sortering av kol (l. kox) l. (i fråga om träkol) för frånskiljande av stybbet; jfr HARP-KOL. JernkA 1833, s. 604. IndUtstMalmö 1896, s. 17.
(2) -HINK. (mindre br.) jfr -BOX 2. SD 1892, nr 335, s. 8. Klinckowström Örnsjötj. 47 (1906).
(2) -HISS. (i fackspr.) hiss för transport av kol. JernkA 1885, s. 182. Wrangel SvFlBok 201 (1898).
(2) -HOLK. sjöt. holk (se HOLK, sbst.2 2) som användes som upplagsplats för kol vid kolning i öppen sjö. GHT 1889, nr 250 B, s. 4. Till stationära kolholkar degraderade järnseglare. VFl. 1924, s. 10.
(2) -HUGGARE. (i sht i fackspr.) arbetare som yrkesmässigt bryter (”hugger”) kol; jfr HUGGA, v.1 7 slutet. VetAH 1739, s. 111 (i fråga om eng. förh.). JernkA 1884, s. 210. Ymer 1917, s. 218.
(2) -HUGGNING. (i fackspr.) kolbrytning; jfr HUGGA, v.1 7 slutet. JernkA 1879, s. 549.
Ssg: kolhuggnings-maskin. tekn. TT 1872, s. 214. Pneumatiska kolhuggningsmaskiner. SvGeolU Ca 6: 393 (1915).
(1 a slutet) -HUS. (kol- c. 1580 osv. kole- 1624) hus l. (fristående l. sammanbyggd) bod för förvaring av träkol. VocLib. avd. 32 (c. 1580). Wallner Kol. 59 (1746). En smedja .. indelt i smedja och Kålhus. BoupptRasbo 1756. Hon ser bruket på afstånd, smedjorna, kolhusen, bostäderna. Geijerstam KBrandt 208 (1904). SvKulturb. 9—10: 142 (1931).
(3) -HYDRAT. kem. benämning på en grupp, i sht inom växtriket förekommande organiska föreningar vilka i sina enkla former jämte kol innehålla väte o. syre i samma förhållande till varandra som dessa ämnen hava i vatten. Bergstrand Strecker OrgKem. 287 (1857). Kolhydraten utgöra ett viktigt näringsmedel och tillföras huvudsakl. genom förtäring av bröd och annan mjölrik föda samt socker. BonnierKL 6: 1007 (1925). Man sammanfattar under benämningen kolhydrat följande grupper av ämnen: sockerarter, dextrin, stärkelse och cellulosa. Starck Kemi 256 (1931).
Ssgr: kolhydrat- l. kolhydrats-enhet. landt. värde av en viktsenhet kolhydrat, förr användt ss. enhet vid uppskattning av ett foderslags värde ss. näringsmedel. 2NF 8: 697 (1907). LmUppslB 293 (1923).
-omsättning. fysiol. kolhydraternas omsättning i människo- l. djurkroppen. 2NF 26: 233 (1917). NordMedT 1934, s. 1076.
(1 a slutet) -HYGGE. (kol- 1903 osv. kole- 1674) skogsv. skogsområde som är avsett till avvärkning av kolved l. där dylik avvärkning försiggått. VDAkt. 1674, nr 9. Afverkning af smärre, i den bästa kolskogen förlagda kolhyggen. Uppl. 2: 116 (1903). Gamla kolhyggen. FoFl. 1911, s. 47.
(1 a slutet) -HYTTA. (kol- 17061906. kole- 1640) (†)
1) kolhus. Linc. (1640; under carbonaria). Serenius (1734; under collery).
2) kol(ar)koja. Klint (1906).
(2) -HYVARE. [efter eng. coalheaver; jfr HIVA 2] (föga br.) arbetare sysselsatt med koltransport, kolbärare; jfr -HÄVARE. Svarta kolhyfvare. Steffen ModEngl. 89 (1893). 2NF 24: 574 (1916).
-HÅLLARE, r. l. m.
1) (i fackspr., föga br.) till 1 a slutet, 2: behållare för kol; äv. om kolbox (se d. o. 2). En kolhållare, som mellan båda spjällen (på rökförbränningsapparaten) fylles med kol. TByggn. 1859, s. 70.
2) tekn. till 4: anordning som fasthåller en kolstång, t. ex. en kolspets i en elektrisk båglampa l. svetsningsapparat, en ugnselektrod, en kolborste o. d. TT 1885, s. 153. 2UB 3: 282 (1897). Nerén HbAut. 1: 40 (1911).
-HÅRD. metall.
1) till 1 a slutet, 2, om malm, metallurgisk process o. d.: som kräver mycket kol, koldryg. JernkA 1852, s. 140. Därs. 1904, s. 469.
2) till 3, om järn (o. stål): hård på grund av kolhalt. Af Svenskt tackjern tillverkade kolhårda skenor. JernkA 1861, s. 80.
(2) -HÄMTARE, r. l. m. (i vissa trakter) kolbox (se d. o. 2); jfr HÄMTARE 2. Kolhemtare med skoffa. AlnarpInvB 1892, s. 8.
(1 a slutet, 2) -HÄVARE. [efter eng. coalheaver] (†) kolbärare; jfr -HYVARE. Serenius H 1 b (1734).
(1 a slutet) -HÄVD. [jfr HÄVD 4 a (i bet.: brukad jord)] skogsv. område inom vilket kolning bedrives. Kolningen (bör) till undvikande af för stora sammanhängande hyggen flyttas till flera ställen inom samma kolhäfd. JernkA 1881, s. 5. Skogvakt. 1893, s. 9.
(1 a slutet, 2) -HÖG, r. l. m. Polhem Test. 72 (c. 1745). Där lågo .. stenkolsgruvor med svarta kolhögar. Lagerlöf Holg. 2: 472 (1907).
(2) -IMPORT.
(2) -IMPORTÖR.
-JORD.
1) (i fackspr., knappast br.) till 1, om kolliknande l. kolhaltigt jordslag. Koljord eller krutjord, d. ä. till strukturlös dy upplöst grästorf, som förvandlas, då den är utsatt för solen och torr luft, till ett kolsvart pulver. MosskT 1890, s. 84.
2) (†) till 1 a slutet: om mark för kolskog? Befalte wij .. Henrich Simonson att huar han kan sökie och vpspörie någon koliord eller ödhis heman, må och skall för:ne Madz Bertillson met siin anpartt met sådanna iordh widerleggies. BtFinlH 4: 129 (1563).
(3) -JÄRN. metall. legering (l. förening) mellan kol o. järn, kolhaltigt järn. Koljern eller blyerts. JernkA 1827, s. 374. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 126. Bergstrand Astr. 531 (1925).
Ssg: koljärn-sten. miner. (lerhaltig) järnspat med inblandning av kol. Frosterus Min. 117 (1917).
(2) -KALK. [namnet syftar på att bärgarten ofta bildar underlag för stenkolslagren] geol. lagrad kalksten från karbonformationen, bärgkalk (se d. o. 2). Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 224.
(2) -KALK-STEN~02 l. ~20. geol. kolkalk. Holmström Geol. 74 (1877).
(1 a slutet, 2) -KAMMARE. (†) upplagsrum för kol. Schultze Ordb. 2144 (c. 1755). Brunius Metr. 371 (1854).
(1 a slutet, 2) -KASTNING. (numera knappast br.) metall. kringflygande av kol l. kolstybb i en vällugn o. d. JernkA 1864, s. 121. Alldenstund dessa (träkol) .. voro mycket både små, lösa och stybbiga, så var man vid ugnens pådragning särdeles besvärad af kolkastningar. Därs. 1869, s. 248. Därs. 1873, s. 274.
(3) -KEDJA, r. l. f. kem. jfr KEDJA, sbst. 3 b β o. -RING. Öppen, sluten, rak, grenad kolkedja. Hjelt o. Aschan 36 (1893). Starck Kemi 268 (1931).
(3) -KISEL. kem. förening av kol o. kisel. Almroth Kem. 113 (1834).
(3) -KLORID. kem. benämning på vissa föreningar av kol o. klor. Almroth Kem. 151 (1834). 2NF 36: 1093 (1924).
(1 a slutet) -KLUBBA, r. l. f. skogsv. klubba som användes vid kolning i mila för att hålla stybbtäcket omkring milan fullt tätt o. för att hålla samman kolen i milan så tätt som möjligt. Wallner ArtCarb. 20 (1741). Rinman (1788). HbSkogstekn. 649 (1922).
(1) -KLYFT. (†) tång använd av kemister för att hålla fast kol o. d. Wallerius ChemPhys. 1: 37 (1759). Möller (1790, 1807).
(1 a slutet) -KOJA, r. l. f. kolarkoja. Wallner ArtCarb. 7 (1741). Den af granar skuggade kolkojan. Heidenstam Tank. 143 (1899). SvSkog. 1337 (1928).
(jfr 4) -KONTAKT. elektr. kontaktanordning bestående av en (l. flera) i en elektrisk ledning insatt(a) kolstav(ar). GHT 1896, nr 275 B, s. 1. FörslElektrOrdl. (1931).
(1 a slutet, 2) -KORG. (kol- 1749 osv. kole- c. 1580) korg som användes vid fatning av träkol l. vid transport av trä- l. stenkol; kolfat; äv. om vagnskorg o. d. VocLib. avd. 36 (c. 1580). Rinman (1788). Med ledning af medelvikten hos de fyllda kolkorgarna beräknas .. kolkvantiteten. VFl. 1908, s. 120. Upp till hyttkransen (på hyttan i Bråfors) ledde en bro, varpå malm och kol skötos upp i skottkärror och kolkorgar på hjul. SvKulturb. 3—4: 48 (1930; i fråga om förh. på 1860-t.).
(1 a, 2) -KORN. ArkMat. 1: 26 (1903; i fråga om anv. i mikrofoner).
Ssg: kolkorns-mikrofon. telef. o. telegr. mikrofon där den elektriska strömmen ledes gm en l. flera ansamlingar av kolkorn. TT 1893, M. s. 44. 2NF 18: 469 (1912). 3NF 14: 40 (1930).
(2) -KRAN. De år 1900 i Malmö hamn .. uppställda båda kolkranarna af amerikansk typ. 2UB 9: 454 (1906).
(1 a slutet) -KRATTA, r. l. f. skogsv. kratta (med tämligen korta, raka pinnar) som användes vid sortering o. infatning av kol; jfr -HARKA. Cnattingius 71 (1875, 1894).
(1 a slutet) -KROK. skogsv. lång, enarmad ”korp” varmed man vid utrivning av en mila hugger sig in i denna o. bryter ut kolen. Wallner ArtCarb. 16 (1741). HbSkogstekn. 650 (1922).
(2) -KROSS. tekn. maskin för krossning av (sten)kol. SvGeolU Ca 6: 258 (1915).
(1) -KRYCKA. (kol- 1788. kole- 1556) (†) = -BUNKE. ArkliR 1556: 1 (1556; i förteckning på smedjeredskap). Rinman (1788).
(1 a slutet, 2) -KVARN. tekn. kvarn för finmalning av kol, förr särsk. av träkol, t. ex. vid krutberedning. KrigVAH 1824, s. 139. BoupptVäxjö 1872.
(3) -KVÄVESYRA, r. l. f. [efter t. kohlenstickstoffsäure] (†) kem. pikrinsyra. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 273. Nisbeth 809 (1868).
(1 a slutet, 2) -KÄLKE. jfr -SLÄDE. BlBergshV 18: 152 (i handl. fr. 1687).
(1 a slutet, 2) -KÄLLARE. ArvskifteSthm 1686, s. 350 a. Hagdahl Fråga 79 (1883).
(1 a slutet, 2) -KÄRRA. kärra för forsling av kol. Schultze Ordb. 2379 (c. 1755). Grebst 1År 171 (1912).
(1 a slutet, 2) -KÖP. SkrGbgJub. 6: 183 (1590). Then oreda (har) sig inritat uti Kolköpet i så måtto, at Bonden hafwer brukat små och olaglige skrindor. Bergv. 1: 123 (1646). Hülphers Dal. 499 (1762).
(1 a slutet, 2) -KÖPANDE, n. jfr -KÖP. Bergv. 1: 355 (1686).
(1 a slutet, 2) -KÖRARE. Geijer Brev 42 (1809). PT 1904, nr 284 A, s. 3.
(1 a slutet, 2) -KÖRSEL. särsk. till KOL, sbst.1 1 a slutet. Bergv. 1: 752 (1734).
(1 a slutet, 2) -KÖRSLA. i sht i pl.; särsk. till KOL, sbst.1 1 a slutet. Bergv. 1: 322 (1682). Kongl. Maj:t (finner) betänkeligt at samtycka til Almogens sökte frihet at få med sina kolkörslor vända sig til andra deromkring belägna bruk. Därs. 2: 380 (1747).
(1 a slutet) -LADA. (kol- 1862 osv. kola- 1642. kole- 1642) (i vissa trakter) laduliknande byggnad för förvaring av träkol. Rig 1932, s. 4 (1642). PT 1912, nr 118 B, s. 2.
(2) -LAG, sbst.1, n. (†) kolflöts. Wikforss 1: 954 (1804).
(1 a slutet) -LAG, sbst.2, n. (förr) sammanfattande benämning på de kolbönder som levererade kol till ett bruk o. d. WexiöBl. 1816, nr 10, s. 4. Allvin Mo 31 (1857).
-LAGER, n.
1) till 1 a slutet, 2: (större) förråd av kol; i sht till KOL, sbst.1 2. Sjelfantändning af kollager. TSjöv. 1890, s. 381.
2) till 1, 2: lager l. skikt av kol. TT 1871, s. 291. särsk. till KOL, sbst.1 2, om kolflöts. Svea 1: 63 (1818). Englands kollager äro .. de rikaste i Europa. Nathorst JordH 733 (1893).
(1 a slutet, 2) -LAND. land med stor produktion av kol; nästan bl. till KOL, sbst.1 2. AFSoldan (1852) hos Aho Soldan 253. Belgien intager fjärde rummet bland Europas kolländer. Nyström Svedelius 3: 235 (1888).
(1 a slutet, 2) -LAST. i sht till KOL, sbst.1 2, särsk. om skeppslast av (sten)kol. TSjöv. 1890, s. 378.
(1 a slutet, 2) -LASTAD, p. adj. i sht till KOL, sbst.1 2, om fartyg. TSjöv. 1890, s. 377.
(1 a slutet, 2) -LEVERANS. LMil. 2: 486 (1691). 2NF 38: 333 (1926).
(1 a slutet) -LEVERERING. (numera knappast br.) kolleverans. Bergv. 2: 338 (1745). Hultin BergshFinl. 154 (1896).
(2) -LOSSARE. arbetare som har till yrke att lossa (sten)kol. Björkman (1889). Ramsten o. Stenfelt (1917).
(2) -LOSSNING. Björkman (1889).
Ssgr: kollossnings-apparat. TT 1886, s. 91.
-kran.
(2) -LUCKA. i sht sjöt. lucka för intagning av (sten)kol. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Nilsson Skeppsb. 187 (1932).
(1, 2) -LUNGA. med. lunga genomsatt o. svartfärgad av koldamm; i sht till KOL, sbst.1 2. TT 1872, s. 10. Wirgin Häls. 2: 228 (1931).
(1 a slutet) -LYKTA, r. l. f. skogsv. lykta använd av kolare vid arbete i milan. Bergström Kol. 43 (1922).
(1 a slutet, 2) -LÅR, r. l. m. lår för förvaring (l. uppmätning) av kol; i sht sjöt. om skeppsrum för kol, kolbox. KrigVAT 1835, s. 130 (i fråga om eng. förh.). SFS 1907, Bih. nr 50, s. 2.
(2) -LÄGER. (†) kolflöts; jfr -LAGER 2 slutet. VetAH 1773, s. 239.
(1 a slutet) -LÄM. jfr -SKROV. BtRiksdP 1884, 6Hufvudtit. s. 61.
(2) -LÄMPARE. sjöt. till maskinpersonalen å fartyg hörande sjöman som har till sysselsättning att fördela (”lämpa”) kolen i boxarna o. framföra dem till eldstaden. Gynther Förf. 8: 519 (1863; efter handl. fr. 1854). Holmström Däck 23 (1927).
(1 a slutet) -LÄST. skogsv. rymdmått för träkol som förr motsvarade 12 tunnor (19,78 hl.) o. numera räknas till 20 hl., skogsstig. Rinman 2: 674 (1789). 3NF 11: 983 (1929).
(1 a slutet) -LÖSA, r. l. f. (kol- 15541721. kola- 1542. kole- 15431563) (†) brist på träkol; särsk. i uttr. stå i kollösa, om hytta o. d.: vara i ovärksamhet på grund av kolbrist. Atj haffue latidt hytterne stå vdj kålalöse, Och giffue före, atj icke haffua kool eller wijdh. G1R 14: 50 (1542). Johansson Noraskog 2: 362 (cit. fr. 1721).
(1 a slutet, 2) -MAGASIN. särsk. till KOL, sbst.1 2; äv. tekn. kolbehållare varifrån en ångpanna, generator o. d. matas. Thomée IllSv. 116 (1866). JernkA 1903, s. 154. Patent nr 28822, s. 1 (1910).
(3) -MALM. (†) miner. lerskiffer som innehåller kol, cinnober o. kvicksilver, ”branderts”. Fischerström 3: 53 (1782). Weste FörslSAOB (1823).
(1 a slutet) -MANDAT. (förr) om kunglig förordning (den tidigaste 1637) som lämnade föreskrifter rörande kolmåttet. PrivBergzbr. 1649, 7: K 3 a. Drotning Christinæ Kol-Mandat. Dat. .. 1637. Bergv. 1: 95 (1736). JernkA 1909, s. 11.
(1 a slutet, 2) -MARKNAD. handel. i sht till KOL, sbst.1 2.
(jfr 1 c) -MES, sbst.1, m. l. r. zool. fågeln Parus ater Lin., som har svart hjässa o. strupe, svartmes. Meurman (1846). 3NF 13: 1225 (1930).
(1 a slutet) -MES, sbst.2, r. l. m. (†) om flätad korg avsedd för träkol. ResolStädBesvär 1723, § 30 (i fråga om förh. i Skåne).
(3) -METALL. (föga br.) kem. förening av kol o. ngn metall; förr äv. om rent, ss. ”metalliskt” uppfattat kol. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 111. Tackjern och stål äro kolmetaller. Almroth Kem. 341 (1834). Sådan kolmetall, som vid beröring med vatten utvecklar explosiv gas. TT 1900, Allm. s. 191 (om karbid).
(1 a slutet) -MILA, förr äv. -MIL o. -MYLA. (kol- c. 1635 osv. kola- 15301694. kole- 15801705) [y. fsv. kolamyla (SthmTb. 1: 105 (1477))] mila för framställning av träkol, bestående av ved, i sht barrved av mindre dimensioner, som på därför passande plats (kolbotten) i konformigt stående (se RES-MILA) l. liggande (se LIGG-MILA) ställning hopställes i en hög, vilken täckes med ris, ljung l. mossa, varöver öses sandblandad kolstybb, jord o. d. Riffue vth kolamijlona. G1R 7: 139 (1530). Kohl-Mijler sågos allestäds omkring Taberget i skogarna. Linné Gothl. 329 (1745). Lagerlöf Berl. 2: 212 (1891).
-MJÖL.
1) (†) till 1, 2: koldamm. Möller (1790, 1807).
2) (i fackspr.) till 2: för eldning avsett mjölliknande pulver framställt av söndermalda (sten)kol o. d. JernkA 1897, s. 129.
(1 a slutet, 2) -MOTTAGARE~0200. särsk. till KOL, sbst.1 1 a slutet, om brukstjänsteman med uppgift att mottaga av kolbönderna levererade träkol o. föra räkenskaper över dem. —
(jfr 1 c) -MULE, m. l. r. [fsv. kolmule; jfr dan. o. nor. kolmule, nyisl. kolmúli, ävensom t. kohlfisch, eng. coalfish, it. carbonaja (till lat. carbo, kol) samt de äldre artnamnen Gadus carbonarius (till lat. carbo, kol) l. melanostomus (till gr. μέλας, svart, o. στόμα, mun) samt KUMMEL o. -MUN; eg.: fisk med svart mun l. som är svart inne i munnen] namn på olika arter av torsksläktet Gadus Lin.; numera bl. om Gadus poutassou Risso. Dalin (1852; om Gadus virens Lin.). 4Brehm 12: 72 (1929; om Gadus poutassou).
Ssg: kol-mule-vitling. (†) torskarten Gadus poutassou Risso, kolmule. Nilsson Fauna 4: 556 (1855).
(jfr 1 c) -MUN, m. l. r. [jfr nor. kolmund] (†) torskarten Gadus poutassou Risso; jfr -MULE. Lilljeborg Fisk. 2: 112 (1886).
-MYLA, se -MILA.
(1) -MYRA, f. [jfr nor. dial. kolmøra, kolstybb, vars senare led är rotbesläktad med MÖRJA] (†) hög med smulade, delvis glödande kol, ”kolmörja”. AAngermannus (c. 1600) i KyrkohÅ 1909, MoA. s. 101 (i bild.).
-MÅRDSMARMOR, se d. o. —
(1 a slutet, 2) -MÅTT. rymdmått för mätning av kol; särsk. till KOL, sbst.1 1 a slutet; äv. om mätstång för justering av kolskrinda o. d.; äv. abstr., om måttsystem för mätning av kol. Bergv. 1: 95 (1637). Rinman (1788; om mätstång). Kongl. Bergs-Collegii underdåniga Betänkande rörande ny reglering af kolmåttet. JernkA 1841, s. 137. Kolmått (äro l. voro): läst, stig, skrinda, ryss o. s. v. Flodström SvFolk 216 (1918). HbSkogstekn. 717 (1922).
(1 a slutet, 2) -MÄTARE. särsk. (förr) till KOL, sbst.1 1 a slutet: tjänsteman som uppmätte o. kontrollerade kolmåtten samt efter rättande av möjligen förefintliga fel gm stämpling (”kröning”) gav dem laglig giltighet; jfr -GILLARE. (Kolskrindorna skola) af Kolmätare eller Upsyningsmän .. hema i Bondens gård upmätas och krönas. Bergv. 1: 322 (1682). JernkA 1886, s. 475.
(1 a slutet, 2) -MÄTNING. Trinna Måltunnor til Kolmätningen. Bergv. 1: 805 (1735). TT 1900, Byggn. s. 35.
(jfr 1 c) -MÖRK3~2, äv., vid emfatisk betoning, 4 4. (stundom skrivet ss. två ord) [jfr d. kulmørk, samt -SVART, adj.] alldeles mörk; kolsvart; i sht om kväll l. natt: beckmörk, becksvart. Ena kolmörka natt. PErici Musæus 1: 49 b (1582). Rummet var kolmörkt, ty luckorna voro tillskrufvade utifrån. Topelius Fält. 2: 51 (1856). Hon hade kolmörka ögon. Kræmer Orient. 15 (1866). ST(A) 1929, nr 258, s. 14.
(jfr 1 c) -MÖRKER. (kol- 1818 osv. kola- 1555) fullständigt mörker, beckmörker; jfr -MÖRK. LPetri 4Post. 56 a (1555). Herr Gyllendeg .. trefvade i kolmörkret .. efter sin säng. Runeberg 4: 234 (1834). Larsson i By LantlH 127 (1925).
(1 a slutet) -NÖD. (†) brist på träkol. Johansson Noraskog 3: 140 (i handl. fr. 1684). 2RA 1: 291 (1723).
(2, 3) -OLJA, r. l. f. (i fackspr.) olja framställd ur stenkolstjära, bärgolja o. dyl. o. på senaste tid äv. direkt ur (sten)kol. Gerelius Gasupplysn. 64 (1825; om olja framställd ur stenkolstjära). En mycket dåligt renad och illa brinnande s. k. ”kololja” (carbon oil), framställd af petroleum. 2UB 7: 570 (1903).
(1, 2) -OS. os som uppstår (av glödande kol) vid eldning i en eldstad, där luftombytet är svagt l. spjället är stängt, o. som i sht på grund av den i den alstrade gasblandningen ingående koloxiden är farlig att inandas. SvSaml. 4: 180 (1765). Berlin OorgKem. 199 (1857). Stäng icke spjället för tidigt; tänk på koloset. Östergren (1930).
Ssg: kolos-förgifta, -ning. nästan bl. i pass., i sht i p. pf., samt ss. vbalsbst. -ning. Hela familjen hade kolosförgiftats. Schulthess (1885). Två unga damer kolosförgiftade. DN(A) 1934, nr 61, s. 24 (rubrik).
(3) -OXID. kem. gasformig förening av en atom kol o. en atom syre. Berzelius Kemi 1: 339 (1808). Starck Kemi 75 (1931).
Ssgr: koloxid-förgiftning. i sht med.
-gas. kem. koloxid. Åkerman KemTechn. 1: 352 (1832). NoK 100: 209 (1931).
-hemoglobin. kem. förening av koloxid o. hemoglobin. Hammarsten FysiolK 110 (1883).
(1, 2) -PANNA. särsk. (i sht förr): metallkärl avsett att rymma glödande kol o. användt till antändning, uppvärmning, matlagning o. d., fyrpanna, fyrfat, glödpanna; jfr -FAT 2. VarRerV 38 (1538). Allahanda reedhscap til altaret, trogh, skofflar, becken, eeldgafflar, kolpannor. 2Mos. 38: 3 (Bib. 1541). Alm Eldhandv. 1: 22 (1933).
(3) -PAPPER. (i fackspr.) om svart, med slammad grafit l. kolmassa i vaxlösning belagt kalkerpapper. Ehrström Konsthantv. 38 (1924).
(1, 2) -PARTIKEL. Då kolparticlarne dragas in i lungan, fastna de der. Linné Diet. 2: 67 (c. 1750). SFS 1904, nr 10, s. 7.
(2) -PELARE. i kolgruva: pelarformigt stöd av kol som lämnas kvar vid brytningen. VetAH 1740, s. 321. SvGeolU Ca 6: 161 (1915).
-PLATS. (i fackspr.)
1) till 1 a slutet: plats där kolning försiggår; äv. plats för hög(ar) av träkol. JernkA 1820, s. 150. Sågverkens kolplatser. Ekman SkogstHb. 230 (1908). Så skotta vi undan snön för att få kolplats. Andersson Kolarhist. 47 (1914).
2) (föga br.) till 2: kolstation (se d. o. 1). Björkman (1889; med hänv. till kolstation). Smith 204 (1916).
(jfr 4) -PLATTA, r. l. f. (i fackspr.) LfF 1885, s. 174. KatalInstallAsea 1931, s. 202.
(1 a slutet) -POJKE. (förr) kolgosse. Bergv. 1: 542 (1703).
(jfr 4) -POL. elektr. av kol bestående pol i elektriskt element l. batteri o. d. Holmberg Artill. 1: 142 (1881). Nyström Telef. 19 (1885).
(1, 2) -POTTA. (†) kolpanna. Kålpåttor, som qvinfolken bruka vintertiden under kläderna at värma fötterna på i köpmansbodar. Rothof 72 (1762). Meurman (1846; med hänv. till kolfat).
(1 a slutet, 2) -PRIS, n. Bergv. 1: 398 (1690). Förhållande mellan kolpris och priset för elektrisk kraft. JernkA 1905, s. 425.
(1 a slutet, 2) -PRODUKTION. Österrike-Ungerns kolproduktion utgöres till största delen af brunkol. EkonS 2: 244 (1895). Ekman SkogstHb. 269 (1908).
-PROV.
1) (i fackspr.) till 1 a slutet, 2: prov som utföres för undersökning av renhetsgraden hos kol; äv. konkret, om uttaget parti av kol, avsett för dylik undersökning. Holmberg Artill. 2: 66 (1882; konkret). Att uttaga ett kolprof fullt riktigt är alltid ytterst svårt. JernkA 1900, Bih. s. 10.
2) i sht sjöt. till 2: prov som utföres för undersökning av ett nybyggt fartygs l. en maskins kolförbrukning. Hägg Flottan 61 (1904).
3) metall. till 3: kemisk-analytisk undersökning av kolhalten i järn o. stål. JernkA 1869, s. 255. 2UB 5: 374 (1902).
(1 a slutet) -PROVISION. (†) tillförsel av kol; äv. konkret: kolförråd. Bergv. 1: 386 (1689). Därs. 2: 224 (1741).
(2) -PRÅM. Björkman (1889). F. d. kanonbåten Ingegerd har förändrats till kolpråm. TSjöv. 1890, s. 112. Fatab. 1929, s. 141.
(1 a, 2) -PULVER. kol i form av pulver, pulveriserat kol. Rinman 1: 189 (1788). Lundberg HusdjSj. 57 (1868). 2UB 9: 660 (1906). Eldning med pulverformiga, fasta bränslen, särsk. kolpulver. SvUppslB 15: 787 (1933).
Ssg: kolpulver-elda, -ning. i pass., i sht i p. pf., l. ss. vbalsbst. -ning. TT 1897, K. s. 4. Kolpulvereldade ånganläggningar vinna terräng. SvD(A) 1929, nr 50, s. 15.
(1 a slutet) -PUSTARE. [jfr ä. d. kulpuster] eg.: person som pustar på kol; förr ss. smädenamn på kemist l. guldmakare (äv. guldsmed); jfr -BLÅSARE, -PYSARE. En hop olärda Kohlpustare, distillerare och Qwacksalfware. Hiärne Par. 5 (1709). Afzelius Sag. 4: 189 (1842; i fråga om förh. på 1350-t.).
(1 a slutet) -PYSARE. [jfr sv. dial. pysa på elden, blåsa på elden] (†) = -BLÅSARE; jfr -PUSTARE. Lind (1749; under kohlen-bläser).
(1 a slutet) -PÄNNINGAR, pl. (förr)
1) lösen som erlades för skatt som urspr. utgått i form av träkol; jfr -RÄNTA. LMil. 2: 86 (1687).
2) avgift som erlades vid införsel l. försäljning av träkol (i städerna). PåbudContrib. 1710, s. B 2 b.
(1 a slutet) -RAKA, r. l. f. (i vissa trakter) jfr -HARKA. Wikforss 1: 955 (1804). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.).
(jfr 1 c) -RAPP, m. l. r. (†) hippol. benämning på häst med djupt mattsvart färg. Florman HästKänned. 129 (1794). Sjöstedt Husdj. 1: 129 (1859).
(1 a slutet) -REDE. (numera föga br.) kolförråd. Johansson Noraskog 1: 162 (i handl. fr. 1783). JernkA 1854, s. 78.
(3) -REN, adj. metall. som är utan (större) kolhalt. TT 1897, K. s. 28. De kolrena, smidbara järnsorterna. LfF 1911, s. 127.
(1 a) -RENA, -ing. (i sht i fackspr.) rena gm filtrering med kol; i sht i pass., särsk. i p. pf., o. ss. vbalsbst. -ing; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om brännvin, numera vanl. liktydigt med: kallrenad. Väl kolrenadt, ganska sött och körsbärsfärgadt bränvin. Zedritz 2: 89 (1857). Med soda kokadt och sedan kolrenadt vatten. Leufvenmark Vin. 1: 5 (1869). 2NF 4: 426 (1905).
-RIK. rik på kol; motsatt: kolfattig.
1) till 1. Ymer 1903, s. 152.
2) till 2. SvT 1852, nr 222, s. 4. Det kolrika Spanien. Hultenberg Lothar SpanSjäl 258 (1921).
3) kem. o. metall. till 3. Thorell Zool. 1: 133 (1860). Det kolrikare, hårdare stålet och det kolfattigare, mjukare jernet. Busch Fästn. 40 (1888). Mindre kolrika gaser. 2NF 17: 92 (1912).
(1, 2, 3) -RIKEDOM ~002 äv. ~200. jfr -RIK.
-RING.
1) skogsv. till 1 a slutet: ring bestående av de rundt omkring en riven mila utkarade kolen. SD(L) 1902, nr 482, s. 6.
2) kem. till 3: sluten kolkedja. Hjelt o. Aschan 24 (1893).
(1 a slutet) -RIS. (kol- 1746 osv. kola- 1580) skogsv. ris användt vid täckning av kolmila. Johansson Noraskog 2: 332 (i handl. fr. 1580). Wallner Kol. 24 (1746).
(jfr 4 slutet) -RITNING. kolteckning. Eichhorn Stud. 2: 165 (1872). Rydberg Vap. 131 (1891).
(2) -RULLARE. (i Skåne, i fackspr.) vid råsockerfabrik: arbetare med syssla att på skottkärra (”rullebör”) framföra stenkol; jfr -SKJUTARE. SDS 1898, nr 337, s. 2. PT 1900, nr 118 A, s. 3.
(1 a slutet, 2) -RUM.
1) rum avsett att rymma (förråd av) kol. VetAH 1740, s. 454. TSjöv. 1890, s. 378.
2) (†) metall. förbränningsrum i en koleldad ugn. Rinman 1: 436 (1788).
(1 a slutet) -RYSS, r. l. m., förr äv. -RYSSA l. -RYSSJA. (-ryss 1687 osv. -ryssa 1678. -ryssja 1805) skogsv. mer l. mindre rektangelformig korg med sidor flätade av vidjor l. hopspikade av tunna bräder vilken, ställd på medar, användes till transport av träkol o. ofta rymmer ett bestämt, kontrollerat mått, vanl. en läst; jfr -SKRINDA. BoupptSthm 1685, s. 15 a (1678). En sotig Julitabonde i en kolryss. Törneros Brev 2: 302 (1833; uppl. 1925). SvSkog. 1271 (1928).
(1 a slutet) -RÄNTA, r. l. f. (förr) kam. i bärgslagen o. vissa andra bruksdistrikt utgående, till jordeboksräntan hörande grundskatt som (urspr.) erlades i träkol; jfr -PÄNNINGAR 1. RARP 6: 62 (1657). Näsgårds län (har) altid varit förplichtadt at til Fahlun utgiöra kolräntan in natura. 2RA 3: 1292 (1734). Thulin Mant. 1: 116 (1890).
(1, 2) -RÖK. (kol- 1804 osv. kole- 1730) [jfr isl. kolreykr] rök av brinnande kol (l. av en kolmila); i sht om dylik rök som (i hög grad) innehåller obrända kolpartiklar o. därför är tjock o. mörk. Tiselius Vätter 2: 75 (1730). Mot söder stack en kolrök upp över grantopparna. Högberg Utböl. 2: 184 (1912). Den fara för folkhälsan som kolröken utgör (i England). GbgP 1936, nr 32, s. 2.
(3) -SALT, n. (†) kem. karbonat. Gadolin InlChem. 82 (1798). Meurman (1846).
(2, 3) -SANDSTEN~02 l. ~20. geol. till karbonformationen hörande sandsten. EconA 1807, jan. s. 164. —
-SKATT.
1) (förr) till 1 a slutet, om kolränta. Bergv. 2: 660 (1754). Almqvist TreFr. 3: 20 (1843).
2) till 2, i pl., om rikliga fyndigheter av (sten)kol. Arrhenius Värld. 52 (1906). NoK 21: 75 (1924).
(2, 3) -SKIFFER. geol. kolhaltig lerskiffer, tillhörande karbonformationen o. ofta liggande i lager omväxlande med stenkolslager. Rinman (1788). SvGeolU Ca 6: 358 (1915).
-SKIKT.
1) till 1. Ymer 1903, s. 150.
2) geol. till 2. JernkA 1832, Bih. s. 325.
(1 a slutet, 2) -SKJUTARE. (i fackspr.) arbetare med syssla att framforsla kol till härd, ugn l. panna; jfr -RULLARE. Bergroth (1887). Johansson SmedBrukspatr. 58 (1933).
(1 a slutet) -SKOG. (kol- 1686 osv. kole- 15431644) [y. fsv. kolaskog (Arnell Brask 2: 40 (1515))] skog av sådan ålder o. beskaffenhet att den lämpar sig till framställning av träkol; äv. om avvärkad sådan skog, övergående i bet.: kolved. G1R 15: 220 (1543). Man vet att kolskogen ger sin största afkastning då den uppnått omkring tredjedelen af timmerskogens ålder. Samtiden 1874, s. 296. (Han) skulle ega att .. afverka 63 lass kolskog. PT 1898, nr 164, s. 4. SvSkog. 496 (1928).
-SKOPA.
1) till 1 a slutet, 2: skopa använd vid eldning med kol, t. ex. för att hämta upp kol ur kolbox o. d. GHT 1895, nr 241, s. 4 (i annons).
2) till 2: skopliknande lyftanordning (gripskopa) använd vid lossning l. lastning av (sten)kol medelst vinsch o. d. SJ 2: 567 (1906).
(1 a slutet, 2) -SKOVEL. (i fackspr.) kolskyffel. BlBergshV 18: 83 (i handl. fr. 1687). Patent nr 2261, s. 1 (1890).
(1 a slutet) -SKRINDA, r. l. f. (kol- 1600 osv. kole- 1576) kolryss. InventSkedvi 1576. Kolgillarne, hwilka äro tilsatte och förordnade at kröna Kolskrindorne. Bergv. 1: 480 (1695). Om Julen for en talrik ungdom, stundom i kolskrindor, omkring i granngårdarna. Geijer Minn. 7 (1834).
(1 a slutet) -SKRIVARE. (numera föga br.) kolmottagare. Möller 2: 109 (1785). (Excellensen hade) erbjudit honom plats som kolskrifvare på ett af sina bruk. Palmblad Nov. 4: 163 (1845, 1851). PT 1902, nr 131 A, s. 3.
(1 a slutet) -SKROV. (mindre br.) skogsv. ett slags burliknande, av lämmar sammanfogad vagnskorg som påsättes järnvägsvagn (l. lastbil) för transport av träkol. SDS 1901, nr 127, s. 3. JernkA 1906, s. 511.
(1 a slutet, 2) -SKUTA. (kol- 1885 osv. kola- 1565. kole- 1567) jfr -FARTYG. KlädkamRSthm 1565 G, s. 47 a. Cannelin (1921).
(1 a slutet, 2) -SKYFFEL. skyffel varmed kol skyfflas; jfr -SKOVEL. Wallner Kol. 25 (1746). VFl. 1913, s. 8.
(1 a slutet) -SLARK. skogsv. kolsork. Rinman JärnH 452 (1782).
(1 a slutet, 2) -SLÄCKARE, r. l. m. tekn. plåtcylinder med lufttätt lock för släckning av kol. Wikforss 1: 954 (1804). TLev. 1906, nr 40, s. 1.
(1 a slutet, 2) -SLÄDE. släde för forsling av kol; i sht till KOL, sbst.1 1 a slutet. Wikforss 1: 955 (1804). GbgP 1936, nr 32, s. 14.
(1 a slutet) -SORK, n. skogsv. koll., om från träkolsstybb frånskilda (mindre) kolbitar, grovt stybbe; jfr -SLARK. VetAH 1761, s. 207. Rinman 2: 759 (1789). RegJernkA 1817—64, s. 217 (1866).
(1 a slutet, 2) -SORT.
(1 a slutet, 2) -SORTERARE. (i fackspr.) arbetare som yrkesmässigt sorterar kol. Åkerman Stångj. 76 (1839). Frykholm Ångm. 49 (1881).
(1 a slutet, 2) -SORTERING. (i fackspr.) Åkerman Stångj. 50 (1839).
-SOT, n.
1) till 1, 2: sot av kol(eld). Rinman JärnH 677 (1782).
2) (numera föga br.) till 5, bot. = -BRAND 3. Juhlin-Dannfelt 371 (1886).
(2) -SPEGLANDE, p. adj. (i fackspr., föga br.) om malm (l. bärgart): som företer speglande ytor, beroende på förekomst av mineraliskt kol. VetAH 1751, s. 232. Rinman JärnH 646 (1782).
(jfr 4) -SPETS. (i fackspr.) särsk. om tillspetsad stav av kol som användes i elektrisk båglampa. Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 34. Fabrikationen af kolspetsar för båglampor. 2UB 3: 572 (1897).
(2) -SPRUTA, r. l. f. sjöt. muddervärksliknande anordning varmed (sten)kol vid lastning forslas upp, så att det gm en trumma kan störtas direkt ned i fartyget l. på dess däck. 1NJA 1909, s. 457. VFl. 1922, s. 2.
(1 a slutet) -STAD. (†) om kolbotten. Rejmers Koln. 7 (1868).
(jfr 1 c) -STARR. bot. starrarten Carex atrata Lin. (som har svartfärgade axfjäll), svartstarr. MosskT 1896, 2: 14.
(2) -STATION.
1) hamn där fartyg (på långfärd) intaga (sten)kol, kolhamn. Adên .. är ytterst vigtig som kolstation för ångbåtarna mellan Suêz och Indien. Roth 1Geogr. 244 (1886).
2) järnv. järnvägsstation där lokomotiv intaga (sten)kol. Lundberg Lok. 205 (1902).
(jfr 4) -STAV. (i fackspr.) i sht om elektrod. Lundell (1893). 2NF 35: 550 (1923).
(2, 3) -STEN. (†)
1) ett slags stenkol. Kolm .. Kallas af arbetare på några ställen Kolberg, eller Kolsten. Rinman 1: 1015 (1788).
2) (†) kolskiffer. Möller (1790). Weste FörslSAOB (1823; med hänv. till kolskifer).
(jfr 4) -STIFT. särsk. till KOL, sbst.1 4 slutet, om ritstift av kol. Jag vred, jag knep mitt kolstift som i hopp / att få det glöda. Heidenstam Vallf. 152 (1888). SvUppslB 15: 792 (1933).
(1 a slutet) -STIG. (kol- 1627 osv. kole- 1643) mått för träkol, tidigast vanl. rymmande 12 tunnor, senare 18 tunnor, numera användt liktydigt med: storstig o. rymmande 40 hl.; äv. om fordon rymmande en kolstig. Bergv. 1: 63 (1627). En rätt kohlestijg, som holler effter rätt cronemåt tolff tunner. OxBr. 11: 288 (1643). 3NF 11: 983 (1929).
(1 a slutet, 2) -STOFT. (i sht i fackspr.) i sht till KOL, sbst.1 2: i hög grad finfördelat kol, fin kolstybb; äv. om de små kolpartiklarna i kolrök. Schultze Ordb. 5091 (c. 1755). Det ymniga kolstoft, som flyger och far i luften från de hundra tusen jernkaminerna. Wikner Vitt. 272 (1888). Den walesiska kolen är torr och avger lätt kolstoft. SvGeogrÅb. 1930, s. 212.
(jfr 4) -STRECK. streck ritat med kol; i sht till KOL, sbst.1 4 slutet. Scheutz Ritk. 4 (1832).
(2) -STREJK. strejk av arbetare i kolgruva. GHT 1895, nr 304 B, s. 1.
(1 a slutet) -STRÖMMING. (†) visst slags strömming. HFinlKamF 4: 94 (1582).
(1, 2) -STYBB l. -STYBBE, förr äv. -STUBBE. (kol- 1687 osv. kola- c. 1645) koll., benämning på söndersmulade kol (i fråga om ä. förh. nästan bl. träkol) l. finfördelat kolavfall; äv. (i sht i fråga om kolbottnar) om med jord blandat kolavfall; äv. om pulveriserat kol. IErici Colerus 2: 69 (c. 1645). Landsvägen var på flere ställen förbättrad genom .. kol-stybbe. Hülphers Dal. 49 (1762). Värtan med gasklockor och rykande kolstybb. Fogelqvist SöderkRom 89 (1924). Då ingörningen är färdig, täckes milan med granris, varefter påföres kolstybb, d. v. s. kolblandad jord. SvSkog. 1324 (1928). särsk. idrott. övergående i bet.: kolstybbsbana. Östergren (1930). Med osviklig precision gräver han sin startgrop i kolstybben och hukar sig ner för att pröva den. DN(A) 1933, nr 252, s. 30.
Ssgr: kolstybb(s)-bana, r. l. f. idrott. med kolstybb belagd löpar- l. motorbana o. d. IdrB 3: 27 (1907).
-belägga, -ning. idrott. IdrB 3: 33 (1907).
(3) -STÅL. metall. stål vars hårdhet betingas av dess kolhalt; motsatt: specialstål (vars hårdhet beror på legering med andra ämnen än kol). JernkA 1875, s. 73. Det svenska bessemerstålet är ett mycket rent kolstål. 2UB 5: 375 (1902). Borrar af kolstål. HufvudkatalSonesson 1920, s. VII.
(jfr 4) -STÅNG. (i fackspr.) kolstav; kolspets. Fock 1Fys. 608 (1855). Elfving Starkstr. 242 (1909).
(3) -SUR. [jfr d. kulsur] (†) kolsyrad; kolsyrehaltig. Brännbar kolsur luft. EconA 1808, mars s. 29. Kolsur kalk. JournLTh. 1812, nr 224, s. 3.
(1) -SVART, n. [jfr t. kohlenschwarz] (†) svart färg beredd av (trä)kol. Holm NSv. 41 (1702).
(jfr 1 c) -SVART3~2, äv., vid emfatisk betoning, 4 4. (stundom skrivet ss. två ord) adj. [jfr d. kulsort, isl. kolsvartr, t. kohlschwarz] svart som kol, alldeles svart; jfr -MÖRK. VarRerV 20 (1538). Icke annat, än man wil lijkna en kollswart natt emoot then klaarlysande Solen. Phrygius HimLif. 6 (1615). Som han slumrar, hör då sjunger kolsvart fogel ifrån qvist. Tegnér (WB) 5: 129 (1820). De kolsvarta, blixtrande ögonen. Hedenstierna FruW 161 (1890). SvD(A) 1934, nr 289, s. 3. särsk. (numera bl. tillf.) i bildl. anv. Vtstryk med Tin blod, / Vårt kohlsvarta skuldregister. Kolmodin Rök. 112 (1728). Utsigterna (att få anställning på biblioteket) äro .. alldeles kolsvarta. Tegnér (WB) 1: 350 (1806). Det skulle .. befinnas vara en kolsvart lögn. Engström Kryss 141 (1912). särsk. (†) i talesättet nöden är kolsvart o. d., det är högsta nöd. HB 2: 305 (1597). Grubb 599 (1665).
-SVARTA, se -SVÄRTA, v.
(3) -SVAVLA, r. l. f. kem. förening av kol o. svavel. Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 194. Inomhus tillgripes (mot ohyra) rökning med kolsvafla och cyanväte. 2NF 36: 636 (1924). Starck Kemi 80 (1931).
-SVAVLING. [till -SVAVLA, sbst.] (i fackspr.) behandling med kolsvavla. Den genom kolsvaflingen orsakade nedsättning i .. (vissa) bakteriers antal och verksamhet. LAHT 1904, s. 221.
-SVÄRTA, r. l. f.
1) [jfr t. kohlenschwärze] (†) till 1, = -SVART, sbst. Wikforss 1: 955 (1804). SvTyHlex. (1851, 1872).
2) (numera knappast br.) (i fackspr.) till 2, 3: ett slags kolhaltig sandsten l. lera. Wikström ÅrsbVetA 1824, s. 552. SvGeolU Ca 6: 260 (1915).
(1) -SVÄRTA, v., förr äv. -SVARTA. (-svarta 1696. -svärta 1901) (mindre br.) svärta (ngn l. ngt) med kol, kolrök o. d.; äv. bildl.: svärta (ngn). För mitt välmente uppsåt må ingen mig mäd någen suarta kålsuarta. Tiällmann Gr. Fört. 13 (1696). Kolsvärtad dimma. Elkan Österl. 4 (1901).
-SYRA, r. l. f., se d. o. —
-SYRA, v., se KOLSYRA, sbst. avledn.
-SYRE, se KOLSYRA, sbst.
(1 a slutet) -SÅLL. (i sht förr) om rundt, flätat kolfat. BoupptVäxjö 1778. SvKulturb. 9—10: 138 (1931; i fråga om ä. förh.).
(1 a slutet, 2) -SÄCK. (kol- 1635 osv. kola- 1608) [jfr d. kulsæk, t. kohlensack, eng. coalsack]
1) säck för forsling av kol; säck som innehåller kol. Rääf Ydre 3: 156 (i handl. fr. 1608). Det är mörkt som i en kolsäck. Larsson i By Logen 5455 28 (1916).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] astr. vart särskilt av de påfallande mörka områdena i Vintergatan (vilka trol. bero på kosmiska stoft- l. gasmassor som skymma bort de bakomliggande stjärnorna). Lindhagen Astr. 634 (1861). SDS 1936, nr 38, s. 12.
3) [jfr motsv. anv. i d. samt den i d., t. o. eng. förekommande bet.: eldrum i en ugn] (föga br.) metall. benämning på masugnspipans vidaste del, ”buk(en)” (se d. o. 4 a). JernkA 1860, s. 47. jfr LandsmFrågel. 26: 5 (1929).
(1 a slutet, 2) -SÄTTNING. metall. den mängd (det varv) av träkol, kox, stenkol o. d. som på en gång inlägges l. påfylles (”uppsättes”) i en masugn. JernkA 1817, 1: 74. Därs. 1904, s. 47.
(jfr 4 slutet) -TECKNING. teckning med kolstift; i sht konkret; jfr -RITNING. Eichhorn Stud. 3: 157 (1876, 1881). Ferdinand Bobergs kolteckningar. RedNordM 1927, s. 56.
(1 a slutet, 2) -TEGEL. (numera föga br.) kolbrikett. Liedbeck KemTekn. 986 (1868). JernkA 1896, s. 12.
(1 a slutet, 2) -TILLGÅNG~02, äv. ~20. vanl. i pl., konkret. Bergv. 2: 153 (1739). Skånes koltillgångar. SFS 1909, Bih. nr 4, s. 110.
(1 a slutet) -TILLVÄRKNING~020. skogsv. framställning av träkol; äv. konkret i koll. anv., om träkol som tillvärkats (av ngn). Bergv. 1: 625 (1722). Efterfråga, hvartil Bergsmännernes koltilverkningar blifvit i de förflutne åren använde. Därs. 2: 717 (1756). HbSkogstekn. 233 (1922).
(2) -TIPP. i sht sjöt. tippningsanordning för (sten)kol (i en hamn). TT 1895, Byggn. s. 29.
(1 a slutet) -TITEL. (i fackspr., †) förhållande i vikt mellan tillvärkad kvantitet träkol o. därtill använd ved. Kolning i mila lemnar vanligen en koltitel af 16 till 18 procent. Fries Krutl. 17 (1869). Holmberg Artill. 2: 10 (1882).
-TJÄRA, r. l. f.
1) (mindre br.) till 1 a slutet, om mycket mörk l. svart trätjära, som kan tillvaratagas, då kolning i mila sker på mycket tät botten.
2) till 2: tjära framställd ur stenkol, stenkolstjära. Gerelius Gasupplysn. 63 (1825).
-TJÄRA, v. [avledn. av -TJÄRA, sbst.] bestryka (ngt) med koltjära; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Alla skorstenar voro koltjärade. Högberg Utböl. 1: 91 (1912). En av folket hade varit uppe i riggen för att koltjära någon kätting. Nylander SBer. 4: 49 (1921).
(1 a slutet) -TORKNING. (i fackspr.) torkning av träkol före användningen i masugn. JernkA 1875, s. 56.
(1 a slutet, 2) -TORN.
1) tekn. tornliknande påbyggnad på en eldstad för automatisk inmatning av kol på ugnsrosten; jfr ATANOR. Berzelius Kemi 3: 172 (1818). TT 1872, s. 138.
2) metall. om (tornliknande) gasgenerator till vällugn. JernkA 1843, s. 340. Därs. 1904, s. 399.
Ssgr (till -TORN 2; metall.): koltorn- l. koltorns-ugn. koltornsvällugn. Bergroth (1887). Ekmans s. k. koltornsugn, hvilken .. skulle blifva den svenska jernhandteringen till så omätlig fördel. Åkerman LVetA IV. 1: 18 (1896, 1899).
-vällugn. (i Sverge använd) vällugn försedd med koltorn (först konstruerad 18421846 av svensken G. Ekman). JernkA 1858, s. 26.
(1 a slutet, 2) -TRANSPORT.
(1 a slutet) -TRAPPA. skogsv. med inhuggna steg försedd grov stock som användes ss. trappa vid uppläggning o. skötsel av kolmila (l. uppfatning av träkol). Wallner ArtCarb. 12 (1741). Svedelius Koln. 88 (1872). HbSkogstekn. 650 (1922).
(jfr 1 c) -TRAST. [namnet syftar på hannens kolsvarta färg] trastfågeln Turdus merula Lin.; jfr SOL-SVÄRTA, SVART-STARE, SVART-TRAST. Linné MethAv. 74 (1731). Koltrastar visslade melodiskt i trän och buskar. Gripenberg DianV 147 (1925).
(2) -TRIMMARE. [efter eng. coal-trimmer] (nytt ord) kolarbetare som lastar l. lossar kol. Siwertz JoDr. 324 (1928).
(2) -TRUTEN, p. adj. [jfr t. ex. ANDTRUTEN] (föga br.) om ångfartyg: som har brist på (sten)kol. SD 1900, nr 4, s. 4. VFl. 1929, s. 145.
(3) -TRYCK. [jfr d. kultryk, t. kohledruck] (numera föga br.) fotogr. pigmenttryck, pigmentkopiering (urspr. o. vanl. med användning av ngt kolpreparat ss. färgämne); äv. konkret; jfr -BILD, -FOTOGRAFI. Roosval Schmidt 273 (1896). SvUppslB (1933).
(1 a) -TRÅD. elektrotekn. tråd framställd gm kolning av en bomullstråd o. dyl. (i sht förr använd till glödtråd i elektriska lampor). TT 1882, s. 157. SFS 1921, s. 2137.
Ssgr: koltråds-, äv. koltråd-glödlampa. (Ingenjör R. V. Strehlenert anlade 1886) i Södertälje Sveriges första fabrik för tillverkning af elektriska koltrådsglödlampor. 2NF 27: 311 (1918).
-lampa. koltrådsglödlampa. SDS 1901, nr 86, s. 3.
(1 a slutet) -TUNNA, r. l. f. (förr) måltunna (rymmande 6,3 kubikfot) varmed träkol uppmättes. Bergv. 1: 804 (1736). 2NF 14: 569 (1910).
-TÄKT.
1) (i fråga om ä. förh.) till 1 a slutet: tillvärkning av träkol; äv.: rätt till kolning (o. huggning av kolved) å ngns skog; äv. om rätt till inköp av träkol från visst område; äv. (vard.) om själva detta område. Holmberg 1: 296 (1795). Privilegiet å koltägt från flera .. socknar. Frey 1850, s. 161. I 36 milor kolades 748 stafrum ved med en koltägt af 596 1/2 stigar. Johansson Noraskog 2: 275 (1882). Marken der den nye bruksegaren hade rätt att köpa kol benämndes i vanligt tal för koltägt. Schröder Bruksb. 167 (1892).
2) (tillf.) till 2: brytning av (sten)-kol. UB 3: 182 (1873).
(2) -TÄNDARE, r. l. m. [jfr t. kohlenanzünder] ett slags brikett för antändning av (sten)kol. PrHb. 1: 1069 (1885). DN(A) 1933, nr 290, s. 1.
-UGN. (kol- 1749 osv. kole- 1640)
1) (numera i sht i fackspr.) till 1 a slutet, 2: ugn som eldas med kol. Linc. (1640; under carbonarius). Emaljbränningen sker i för ändamålet enkom byggda ugnar, antingen kol- eller gasugnar. Ehrström Konsthantv. 78 (1924).
2) skogsv. till 1 a slutet: ugn för framställning av träkol. Beskrifning Om Tjäru- och Kol-Ugnars Inrättande. Funck (1748; broschyrtitel). HbSkogstekn. 699 (1922).
Ssgr (till -UGN 2; skogsv.): kolugns-anläggning.
-kol. motsatt: milkol. JernkA 1853, s. 77.
-tjära, r. l. f. i kolugn framställd tjära. —
(1 a slutet, 2) -UPPLAG~02. i sht till KOL, sbst.1 2. Ahlström Eldsl. 89 (1879). Eld i kolupplag. SvD(A) 1934, nr 217, s. 4.
(1 a slutet, 2) -UPPSÄTTNING~020. (i fackspr.) inskyffling (”uppsättning”) av kol (l. kox) i ugn, i sht i masugn. BlBergshV 18: 65 (i handl. fr. 1687). JernkA 1817, 1: 62.
(1 a slutet, 2) -UTBYTE~020. utbyte av kolning resp. kolbrytning; äv. konkret; i sht till KOL, sbst.1 1 a slutet. Rejmers Koln. 15 (1868; konkret). Rönnholm EkonGeogr. 287 (1907).
(2) -UTHÅLLIGHET~0200 l. ~0102. sjöt. förmåga hos ångfartyg att företaga längre färd utan ny intagning av (sten)kol. SD(L) 1898, nr 174, s. 4.
(2) -UTKÖRARE~0200. utkörare för distribuering av (sten)kol. SD(L) 1903, nr 130, s. 6.
(1 a slutet, 2) -VAGN. vagn för forsling av kol; ngn gg om tender till lokomotiv. BlBergshV 18: 151 (i handl. fr. 1687). Lokomotivet och kolvagnen utspårade. CSnoilsky (1889) hos Warburg Snoilsky 412. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 89.
(1 a slutet, 2) -VAKT, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 m.
1) vakt(ande) vid kolmila l. kolupplag o. d.; i sht till KOL, sbst.1 1 a slutet. Visa vid kolvakten. Andersson Kolvakt. 5 (1915).
2) person som vaktar kolupplag o. d.; jfr -VAKTARE; särsk. järnv. till KOL, sbst.1 2. ReglSJBränsle 1865, s. 7. PT 1906, nr 39 A, s. 4.
(1 a slutet, 2) -VAKTARE. person som vaktar kolmila, kolupplag o. d.; jfr -VAKT 2. SD 1900, nr 175, s. 6. Kolvaktarens visor. Andersson (1915; boktitel).
(2) -VANDLAD, p. adj. paleont. om växtdel: på grund av inbäddning i en för luft o. vatten ogenomtränglig bärgart omvandlad till kol. Den kolvandlade växtdelen. Nathorst JordH 711 (1892). SvGeolU Ca 6: 56 (1915).
(2) -VANDLING. paleont. jfr -VANDLAD. Nathorst JordH 711 (1892).
-VARV.
1) till 1 a slutet, 2: varv av kol. LBÄ 44—50: 338 (1801).
2) (†) till 2: kollager, kolflöts. Wikforss 1: 954 (1804). Heinrich (1814).
(jfr 1 c) -VASS, r. l. m.
1) [namnet syftar på stammens mörka färg] växten Scirpus lacustris Lin., (sjö)säv. Rålamb 13: 82 (1690). Linné Fl. nr 46 (1755; fr. Uppland). Till lampvekar användes i äldsta tider .. märgen i sjösäfven eller kolvassen. SvSlöjdFT 1907, s. 20.
2) samling l. rugge kolvass (i bet. 1). PPGothus Und. C 6 b (1590). Svarta kolvassar. Strindberg NSvÖ 2: 53 (1906).
(1 a slutet) -VED. (kol- 1558 osv. kola- 1530. kole- 15451720) [y. fsv. kolavedh] skogsv. virke avsett l. lämpligt för tillvärkning av träkol; brännved; motsatt: gagnvirke. Kola wedh hugge jngen vtan skogxägandis minne. G1R 7: 139 (1530). Som skogen hvarifrån Almogen .. begärt köpa kolved, befunnits förnämligast bestå af furu och storverke, som ej bör til kolved förspillas. Bergv. 2: 588 (1752). Kolveden reses upp i varv på varv runt omkring pipan (i milan). Sandström NatArb. 2: 6 (1910).
Ssgr (skogsv.): kolveds-, äv. kolved-dimension.
-flottning.
-huggning.
-hygge.
-slip. ett slags oskodd sommarkälke för forsling av kolved. SkogsvT 1911, s. 358.
(1 a slutet) -VIRKE. (mindre br.) skogsv. kolved. Fyris 1894, nr 35, s. 2. SvSkog. 823 (1928).
Ssg: kolvirkes-skörd. (†) skogsv. avvärkning av kolved. JernkA 1851, s. 210.
(1 a slutet) -VRÄKARE. [jfr JÄRN-VRÄKARE] (†) kolmätare. HC11H 13: 111 (1697).
(1 a slutet, 2) -VÅG; pl. -ar. (i fackspr.) våg särskilt konstruerad för vägning av kol. JernkA 1869, s. 185.
(1 a slutet) -VÄG. skogsv. väg för transport av träkol. Tersmeden Mem. 3: 91 (1741). SvLittFT 1833, sp. 636. (Fatningen av kol) är tung därför att ”kolvägen” kan vara lång. Andersson Kolarhist. 47 (1914).
-VÄRK, n.
1) (†) till 1 a slutet: arbete med kolning. Sent på hösten, eller näst för vinteren, är kolverket mindre tienligit. Wallner Kol. 72 (1746).
2) (numera föga br.) till 2: industriellt värk för kolbrytning o. d. VetAH 1773, s. 244. TT 1900, K. s. 68.
(3) -VÄTE. kem. förening av kol o. väte. Almström KemTekn. 1: 717 (1844). Gasformiga, flytande och fasta kolväten. Starck Kemi 228 (1931).
(2) -ÅNGARE. jfr -FARTYG. TT 1900, Allm. s. 56. En sotsvart kolångare. BygdFolk 1: 151 (1927).
(1 a slutet, 2) -ÅTGÅNG~02, äv. ~20. (i sht i fackspr.) Ossmundssmidet (är), i anseende til den öfverflödiga kolåtgången som dertill fordras, .. för skadeligt ansedt. Bergv. 2: 615 (1752). 2NF 26: 220 (1917).
(jfr 3) -ÄMNE. [jfr d. kulstof, t. kohlenstoff] kol ss. (i ä. tid mer l. mindre klart uppfattat) grundämne; numera bl. (i fackspr.) om det i trä- l. stenkol o. d. ingående rena kolet. Utaf den djupsinnige Scheeles förträffeliga Analysis af Berlinerblå är bekant, at detta ämne hufvudsakeligen består af Järn förenadt med flygtigt Alkali och Kol-ämne. VetAH 1788, s. 123. Svea 1: 74 (1818). Beståndsdelarna i lufttort träkol uppgifvas till 84 vigtsdelar rent kolämne, 12 delar vatten (m. m.). Cnattingius 68 (1875, 1894). SvGeolU Ca 6: 18 (1915).
(jfr 1 c) -ÖGA. (i vitter stil) Det gnistrade ilsket i baronens små kol-ögon. Bergman HNådT 15 (1910). Didring Malm 2: 295 (1915).
B (†): KOLA-BÅT, -BÄDDA, se A.
(1 a slutet) -HÄST. häst för transport av träkol. G1R 7: 390 (1531).
-LADA, -LÖSA, -MILA, -MÖRKER, -RIS, se A.
(1 a slutet) -RÄFSA, f. kolkratta. VaruhusR 1539, s. 71 a. —
-SKUTA, -STYBBE, -SÄCK, -VED, se A.
C (†): KOLE-BOD, -BOTTEN, -BRO, -BRÄNNA, -BÅT, -BÄDDA, -ELD, -HUS, -HYGGE, -HYTTA, -KORG, -KRYCKA, -LADA, -LÖSA, -MILA, -RÖK, -SKOG, -SKRINDA, -SKUTA, -STIG, -UGN, -VED, se A.
Avledn.: KOLA, v.1, se d. o.
KOLAKTIG, adj. till 1, 2, 3: som liknar kol; förr äv.: som består av kol. Rinman JärnH 540 (1782). WoJ (1891).
KOLIG, adj.
1) (mindre br.) till 1: som liknar kol, kolaktig; som gm förbränning helt l. delvis blivit förvandlad till kol; kolad; ofta övergående i 4. Wallerius Min. 206 (1747). Trä och tyger sönderfrätas däraf (dvs. av svavelsyra) till svarta koliga massor. 2NF 27: 809 (1918). Östergren (1930; angivet ss. mindre vanl.).
2) (mindre br.) till 1: svärtad av kol; sotig. Tw är så kålligh om tin mun. Visb. 1: 41 (1572). Kolig smedjeboning. Collan Kalev. 2: 182 (1868). Östergren (1930; angivet ss. mindre vanl.).
3) (†) till 1 (c): kolsvart. Elden värmande är, och lyser i koliga mörkret. Nicander GSann. 25 (1766).
4) (föga br.) till 1, 2, 3: som består av kol l. innehåller kol, kolhaltig. Rinman JärnH 714 (1782). Det koliga ämne, som erhålles, när ved upphettas till rödglödgning i ett tilltäppt kärl. Svedelius Koln. 17 (1872); jfr 1. Fint fördelad kolig substans. Ramsay GeolGr. 375 (1909).
5) (föga br.) till 5: angripen av brand, brandig (se d. o. 2 b). VetAH 1741, s. 236. Dalin (1852).
KOLNA, se KOLNA, v.2
Spoiler title