SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOLA 3la2, sällan 3la2 (Noreen VS 3: 94 (1912; angivet ss. sällsynt uttal)), v.2 -ade.
Etymologi
[sv. dial. kola av, dö, svimma, tyna av; av fin. kuolen, dö, domna, vissna; jfr äv. sv. dial. (Uppl.) kola pöjs (av fin. pois, bort)]
(starkt vard.) dö; nästan bl. i förb. kola av o. kola vippen (se nedan). Låt'n kola, så ärfva vi honom. Högberg Jim 287 (1909). Östergren (1930). — särsk. i uttr. kola vippen10 40, ngn gg äv. kola vipp10 4, dö. Landsm. 1: 619 (1880; i stockholmsslang). (Han var) så rigtigt illa deran, så jag trodde rakt han skulle kola vippen medsamma. Hedberg Gator 43 (1889). Vem är det, som ska kola vipp? Alving Halvd. 80 (1924).
Särsk. förb.: KOLA AV10 4. (starkt vard.)
1) dö. Serenius Qq 2 a (1734). Anna Kajsa har hela tiden varit dålig, men nu på några dagar så miserable, att jag tror hon kolar af med det första. Dahlgren Herrgårdssl. 198 (cit. fr. 1799). SDS(A) 1932, nr 174, s. 10.
2) svimma. WoH (1904). Östergren (1930).
Spoiler title