KOLA kω3la2, sällan kå3la2 (Noreen VS 3: 94(1912; angivet ss. sällsynt uttal)), v.2 -ade.
Etymologi
[sv. dial. kola av, dö, svimma, tyna av; av fin. kuolen, dö, domna, vissna; jfr äv. sv. dial. (Uppl.) kola pöjs (av fin. pois, bort)]
(starkt vard.) dö; nästan bl. i förb. kola av o. kola vippen (se nedan). Låt'n kola, så ärfva vi honom. Högberg Jim 287(1909). Östergren(1930). — särsk. i uttr. kola vippen10 40, ngn gg äv. kola vipp10 4, dö. Landsm. 1: 619(1880; i stockholmsslang). (Han var) så rigtigt illa deran, så jag trodde rakt han skulle kola vippen medsamma. Hedberg Gator 43(1889). Vem är det, som ska kola vipp? Alving Halvd. 80(1924).
