KOLLEKTOR koläk3tor2, äv. 040, sbst.1, i bet. 1 m., i bet. 2 r. (l. m.); best. -n, i bet. 1 i best. anv. äv. utan slutart.; pl. -er kol1äktω4rer, äv. -ek-.
Etymologi
[jfr t. kollektor, eng. collector; till mlat. collector, till p. pf.-stammen i lat. colligere (se KOLLIGERA). — Jfr KOLLEKTÖR]
1) (†) person som (in)samlar (ngt); person som gör samlingar. Dhe öfrige Resolutioner och Stadgar, som Collector förbijgåt hafwer. Schück VittA 3: 198 (i handl. fr. 1673). Biurman Brefst. 116 (1729). Liksom företrädaren var han (dvs. biskop Knut Bosson i Linköping) påfvens collector (dvs. uppbördsman) i Sverige. Reuterdahl SKH III. 2: 76 (1863).
