[av t. koller, som går tillbaka på lat. cholera (se KOLERA)]
1) kronisk hjärnvattusot hos häst som yttrar sig däri att djuret blir dåsigt o. sömnigt med nedsatt känsel o. iakttagelseförmåga (dum-, dövkoller, äv., i sht förr, stilla koller); äv., särsk. i förb. rasande koller, om hjärninflammation som tager sig uttryck i anfall av oro, våldsamhet o. raseri; i ä. tid äv. mera obestämt: hjärnsjukdom hos häst; ngn gg om liknande sjukdom hos annat djur; ofta i uttr. få, ha kollern (äv. koller). Rålamb 13: 125(1690). Koller. Man indelar denna sjukdom i den Stilla och den Rasande (Yrkoller). Wahrman Manski o. Wolstein 144(1807). Den (från rots) återställda hunden fick kollern. Ehrencreutz Hund. 45(1856). Lundberg HusdjSj. 178(1868). Waxberg Häst. 149(1923). — jfr DUM-,DÖV-,FÅR-,YR-KOLLER.
2) (vard.) bildl., i fråga om person (äv. djur): anfall av sinnesyrsel, galenskap l. förryckthet o. d.; stollighet, tokighet; numera bl. i fråga om beteende l. uppträdande som gör att man kan tycka att vederbörande icke är vid sina sinnens fulla bruk, förr äv. i fråga om värklig sinnessjukdom. Botin har fått nervslag, och kollren. Kellgren (SVS) 6: 255(1789). Ungkarlen .. är rasande af giftassjuka .. När han råkat ut för denna koller, så finnes ej annan undflykt än de moderna civila äktenskapen. Bergman VSmSkr. 328(c. 1850). (Pojken) Nicke .. får (under skidfärden) kollern af solglädjen och vackerskogen. Hülphers Ångermanl. 189(1900). — särsk. (†) i pl.: galenskaper, tokerier. Hvar gång jag nu igen ser den styggungen, så skall hon alltid ha sina stormodiga koller, liksom den tiden Vi voro de bästa vännerna. Envallsson Nybygg. 36(1783).
-SJUKA. (föga br.) Den stilla Koller-siukan. Rålamb 13: 175(1690). Den rasande Koller-siukan. Därs. —
-ÅDER. [jfr t. kollerader] (†) hos häst: en av huvudets blodådror, från vilken man förr brukade avtappa blod på djur som led av koller. IErici Colerus 2: 234(c. 1645). Rålamb 13: 176(1690).
