KOLLOID kol1oi4d (trestavigt) l. -åi4d l. -ωi4d, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. kolloid, eng. colloid, fr. colloïde; substantivering av KOLLOID, adj.]
1) med. (patol.) gm sjuklig förvandling av celler l. muskeltrådar uppkommen, halvfast, genomskinlig massa (som liknar stelnat lim l. ett dallrande gelé). Hygiea 1854, s. 559. Tholander Ordl. (c. 1875). Ekbohrn (1904).
2) [benämningen införd 1861 av engelsmannen T. Graham (PhilosTransactRoyalSoc. 1861, s. 183)] kem. icke kristalliserande ämne, kolloid kropp l. substans l. lösning l. gas; motsatt: kristalloid. Bergstrand Johnson 1: 238 (1874). Socker är en kristalloid, gummi en kolloid. Svedberg ArbDek. 105 (1915). Organismerna äro till större delen uppbyggda av kolloider. Starck Kemi 101 (1931).
Ssgr: (1) KOLLOID-DEGENERATION. med. svampaktig förändring av kroppsvävnad med hålrum fyllda av mer l. mindre tjockflytande vätska. Salomon Paresis 20 (1861). 3NF 5: 623 (1926). —
(2) -FORSKNING. —
(2) -HINNA, r. l. f. hinna på ytan av en kolloid lösning l. bildad av en dylik som strukits på sår, fotografiplåt l. dyl. BonnierKL 6: 1019 (1925). —
(2) -KEMI. kem. gren av kemien som har till föremål kolloiderna o. deras egenskaper. KemT 1906, s. 24. —
