KOLLOKVIUM kolω4kvium, n.; best. -iet; pl. -ier. Anm. I ä. tid användes den lat. pl.-formen colloquia. Holm NSv. 68(1702).
Ordformer
(förr skrivet colloquium)
Etymologi
[av lat. colloquium; första ssgsleden är com (se KON-), den senare hör till loqui, tala]
samtal; numera i sht (vard.) om livligt, förtroligt l. gemytligt samspråk; förr äv. om i undervisningen vid lärovärk l. universitet ingående disputationsövning på latin, ävensom om lärobok l. del av sådan som innehöll dylika samtal; förr äv. om samkväm i universitetslärares hem varvid ämnen inom vederbörandes vetenskap dryftades av deltagarna. Hof PhilosGr. 117(1782). Det slags Chrestomathier man i förra tider brukade och hvilka alltid börjades med Colloquier. FörslSkolordn. 1817, s. 108. Docenten Schlyter .. gifver .. colloquier i Latin. Wulff 85År 187(i handl. fr. 1870). Emellan .. tre och fyra hörde han ljudet af tunga osäkra fötter nere på gatan. Derpå ett colloquium som varade en half timme. (Lundin o.) Strindberg GSthm 1(1880). De kolloqvier, som under mina första studentår hvarje tisdag höllos i praktisk filosofi under professor P. J. H. Leanders ledning. 1LundagKron. 317(1918). HågkLivsintr. 3: 86(1923).
