KOLORIST kol1oris4t l. kå1- l. kω1-, l. -år- l. -ωr-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. kolorist, eng. colourist; av ä. fr. coloriste, till coloris (se KOLORIT), l. av it. colorista, till colore (se KULÖR). — Jfr KOLORISM,KOLORISTISK,KOLORIT]
konst. målare som har sin styrka i färggivningen l. som i sin framställning fäster större avseende vid färggivningen än vid formen; jfr FÄRG-KONSTNÄR.Wikforss 1: 357(1804). Atterbom Minn. 384(1818). (Egron Lundgren) hade nu blifvit kolorist och ibland rent af impressionist. 2NF 16: 1400(1912). Laurin KonstSv. 88(1915). — särsk. bildl.
b) mus. om kompositör som strävar att uppnå klangfärger gm utnyttjande av de olika instrumentens egenarter. 2NF 26: 14(1917). Jeanson (o. Rabe) 2: 314(1931).
