KOLORIT kol1ori4t l. kå1- l. kω1-, l. -år- l. -ωr- (colori´t (öp(pet) o) Weste), r. (m. Nordforss(1805), Lundell); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-. coul- 1793. kol- (col-) 1720 osv.)
Etymologi
[jfr t. kolorit, ävensom fr. coloris, av it. colorito, substantiverat p. pf. av colorire, färga, kolorera, avledn. av colore, färg (se KULÖR). — Jfr KOLORIST,KOLORISTISK]
konst. sammanfattningen av de färger som förekomma på en målning l. annan färgkomposition, betraktade ss. en helhet, färggivning, färghållning, färgsättning; färgglans; jfr FÄRG, sbst.1 1 f; förr ngn gg allmännare: färg (på ngt föremål), kulör. Ljus, mörk, varm, kall, kraftig, bjärt, livlig, dämpad kolorit. Swart färg är swåraste och mäst jordblandad ibland alla coloriter. Lindestolpe Färg. 12(1720). (De holländska målarnas) härliga Colorit eller färgblandning. Tessin Bref 1: 82(1751). Husets kolorit. Almqvist TreFr. 3: 225(1843). Det är .. icke i teckningen utan i koloriten de finländska ryorna ha sitt egentliga .. skönhetsvärde. SvSlöjdFT 1926, s. 106.Böök Lejon 252(1935). — särsk.
α) i fråga om muntlig l. skriftlig framställning: färg (se FÄRG, sbst.1 2 a α), stilfärg; äv. pregnant: liv, glans, friskhet (i stilen). Adlerbeth(1783) i MoB 9: 159. Runeberg har .. sökt gifva dikten en ålderdomlig kolorit genom att använda ett par gammalmodiga uttryckssätt. Söderhjelm Runebg 2: 420(1906).
