KOLORUM kolω3rum2 l. kå- l. kω- (colo`-rum Weste; kolòrumm Dalin), n.
Etymologi
[möjl. förkortad form av KACKALORUM; jfr ä. holl. kockeloeren, gala (som en tupp), eng. cockalorum]
1) (vard.) stoj, oväsen, larm, ”spektakel”, kackalorum; äv. oeg.; äv. om oväsen l. ”spektakel” ss. uttryck för ogillande l. protest. Vår beställsama ungdom, liksom humlor kring blomstren, höllo et stojande colorum med Nymferna. Wallenberg (SVS) 1: 272 (1771). Nu hålls här (i fängelset) ett kolorum, om man slår en fånge, såsom om man hade slagit en prins. Kullberg SommarSmål. 132 (1847). Hans kolleger (fingo) nys om .. (hans egenmäktiga tilltag), och det blef då ett helvetes kolorum. OPSturzen-Becker (1857) i Sturzen-Becker 2: 29. (Hunden) började föra ett förfärligt kolorum. LD 1898, nr 81 B, s. 2. Lindqvist Locke Balt. 261 (1920).
2) (†) fest(lighet), kalas; festande; särsk. med bibegrepp av högljudt stojande. Jag önskar Er båda en lefnad så säll, / At ingen i denna verldens snip snap snorum / Må öfvergå Er i nöjen och lustigt colorum. Dalin Vitt. 4: 351 (1744). Vi passerade där (på Vidarp) rätt nöjsamma dagar i lustigt colorum. Leijonhufvud 2Männ. 217 (i handl. fr. 1802). Det var ett mäkta kolorum för herr Almlöf. SWennerberg (1866) hos Wennerberg Bref 2: 311. jfr: Kolorumm .. lustigt sällskap, roligt giästbåd ällerr sammqväm. Hof DialVg. 180 (1772; angivet ss. allmänt svenskt).
