[jfr t. kommittent, eng. committent; vbalsbst. till KOMMITTERA;jfr lat. committens (gen. -entis), p. pr. av committere]
(numera föga br.; se dock a o. b) uppdragsgivare; fullmaktsgivare; huvudman (se d. o. 2). Springer frågar Rådm. Kierrman om han icke entrerat i första Successions saken sina Comittenter oåtspordt. Benzelstierna Cens. 216(1743). Biberg 3: 235(c. 1823). Bergman LBrenn. 58(1928). — särsk.
a) (med prägel av fackspr., fullt br.) om valman i förh. till vald riksdagsman o. d., väljare; vanl. i pl. RP 8: 651(1641). De stillsamma möten, som riksdagsmännen runt om i landet (under påskhelgen) pläga hålla med sina kommittenter i respektiva valkretsar. SvD(A) 1930, nr 98, s. 4.
