KOMMISSIONÄR kom1iʃωnä4r l. -æ4r, l. 01—, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet comm-. -missionair 1728—1825. -missionaire 1748—1769. -missionairer, pl. 1730—1821. -missionär 1773 osv.)
Etymologi
[jfr t. kommissionär; av fr. commissionaire, avledn. av commission (se KOMMISSION)]
i sht handel. o. jur. ombud; person (firma) som åtagit sig l. brukar åtaga sig att (mot ersättning) utföra uppdrag åt andra; särsk. i fråga om förmedling av avtal l. inköp o. försäljningar; i juridiskt fackspr. därvid numera bl. om person som i eget namn gör inköp l. försäljningar av varor, värdepapper l. annan lösegendom för andras räkning. Publ. 30/5 1724, s. 2. Vi (vilja) härmedelst hafva Boktryckarne förunnat, at af alla Böcker och Skrifter, som de .. uplagt, sielfve sörja för afsättningen, samt til den ändan hålla Commissionairer i de förnämsta Städer. PH 5: 3299(1752). SFS 1914, s. 139.Hernberg Rättsh. 259(1922). — jfr BOKHANDELS-,HANDELS-KOMMISSIONÄR.— särsk.
c) person (firma) som för ångbåtsbolags räkning förmedlar fraktavtal, säljer biljetter m. m. 1NJA 1919, s. 378.
d) person som förordnats att (mot betalning) vid offentlig myndighet (domstol, departement, ämbetsvärk) tillhandagå allmänheten med ingivning o. uttagning av handlingar samt meddelande av upplysningar. SFS 1886, nr 42, s. 1.Hellström Storm 284(1935).
