publicerad: 1937
KOMMITTERA kom1ite4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade ((†) ipf. -erde SymbLitt. 137 (cit. fr. 1662). sup. -ert Porthan BrefCalonius 212 (1795). p. pf. -ert HSH 1: 29 (1527)). vbalsbst. -ANDE; jfr KOMMITTENT.
Ordformer
(förr äv. skrivet com(m-). komit- (c-) 1837 - 1921. comitt- 1789. kommit- (c-) 1633—1846. kommitt- (c-) 1527 osv.)
Etymologi
[jfr t. kommittieren, eng. commit; av lat. committere, sammanföra, föranstalta, begå, förvärka, anförtro, överlämna, av com (se KON-) o. mittere, skicka, sända (jfr DIMITTERA, INTERMITTENT, REMITTERA, MISSION, MISSIV m. fl.). — Jfr KOMMIS, KOMMISS, KOMMISSARIE, KOMMISSION, KOMMITTÉ m. fl.]
1) (†) fastställa datum för (ngt). Hvarföre then dagfärd förlagt och committert vart till then första Augusti. HSH 1: 29 (1527).
2) (†) låta (ngt) komma sig till last, göra sig skyldig till (ngt), begå. Om crimine falsi, huilket Vivallius commiterat haffuer. Schück Wivallius 1: 190 (cit. fr. 1633). (Härpå) Swares att H:r Gyllenstiernan committerar contradictionem in adiecto. Lucidor (1670) i 3Saml. 7: 85. Swedberg Schibb. 256 (1716).
3) (†) förvärka (se d. o. 4 a). Committerat Godz, skilljes ifrån den skyldigas Egendomb. Drysell (1728).
4) (numera knappast br.) anförtro l. överlämna (ett uppdrag o. d.) åt (ngn); hänskjuta (ngt) till (ngn); ålägga l. föreskriva (ngn ngt); äv. enbart med sakobj. Gustaf II Adolf 8 (c. 1620). At han intet wille mehra befatta sigh medh något af dee Committerade ährenderne. HSH 31: 331 (1662). (Man) vil .. sådant committera den Kongl. Regeringen, om schriffterne skole leggias ad acta. RARP 9: 22 (1664). (Han skall) sigh således förhålla, som honom af wederbörande på Stadsens wägnar committerat och befalt warder. SthmStadsord. 2: 65 (1690). Dalin (1852). Cannelin (1921). — särsk. [i vissa fall möjl. eg. utgående från 5] med inf.: uppdraga åt (ngn) att (osv.). Icke någen i synnerheet är wordet Committerat, deröfwer (dvs. om handeln) at bära enkannerlig sorg och åhåga. Stiernman Com. 2: 110 (1637). Zedritz 2: 168 (1857).
5) (†) taga (ngns) tjänster i anspråk; giva (ngn) uppdrag (om ngt); utse l. förordna (ngn att göra ngt); tillsätta (en tjänsteman l. en kommitté o. d.). CivInstr. 72 (1655). (De blevo) komiterade detta att förrätta vid fordran. NoraskogArk. 6: 237 (1659). Thet uthskott, som hade varit committerat uthi bancoväsende. RARP 9: 194 (1664). (Prästen) är allenast en committerad tjänare, som Församlingen har antagit med de vilkor, at han skal följa des lag och vidtagna bruk. Rydén Pontoppidan 372 (1766). Biberg 3: 236 (c. 1823).
6) [eg. specialanv. av 5] (i sht i fackspr.) i p. pf. i substantivisk anv.: person som utsetts att jämte andra handhava ett visst förtroendeuppdrag; ledamot av kommitté l. kommission; särsk. i pl. (ofta övergående i bet.: kommitté). Kommitterade till tryckfrihetens vård. RARP 10: 456 (1668). Kongl. Maj:ts Nådiga Instruction För Committerade til Förvaltningen af Örlogs-Flottans Ärender i Carlscrona. (1797; titel). RF 1809, § 108. Kommitterade för festtåget och historiespelet (vid Karlstads 350-års-jubileum). VärmlFörrNu 1934, s. 151. — jfr BÖRS-, FEST-, FONDBÖRS-, MED-, TRYCKFRIHETS-KOMMITTERAD.
Spoiler title
Spoiler content