KONCEPTUALISM konsäp1tɯalis4m l. -tu-, l. kon1säptɯ1alis4m l. -sep-, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. konzeptualismus, eng. conceptualism, fr. conceptualisme; till lat. conceptus (se KONCEPT)]
filos. (från medeltiden härstammande) åskådning enligt vilken allmänbegreppen existera bl. ss. ideala l. tänkta föremål i Guds l. människornas medvetande; jfr NOMINALISM, REALISM. Schéele Själsl. 288 (1895). NoK 39 (1925).
Avledn.: KONCEPTUALIST, m.||ig. [jfr t. konzeptualist, eng. conceptualist, fr. conceptualiste] filos. person som omfattar konceptualismen. 2NF 23: 851 (1915).
