KONDUKTOR konduk3tor2, sbst.1, m.||ig.; best. -n; pl. -er kon1duktω4rer.
med. person som på sin avkomma överför lyte, utan att själv lida av detsamma, ”anlagsbärare”. LbInternMed. 2: 1212 (1918). Den färgblindes normalseende dotter kan fungera som ”konduktor”, och färgblindheten kan frambryta hos hennes söner. Thunberg Livsförrättn. 404 (1925).
