KONDOTTIÄR kon1dotjä4r l. -æ4r, äv. kon1dotiä4r l. 01—, l. -tiæ4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(ofta med italiensk form o. böjning. -ier 1877—1918. -iär 1916 osv.)
Etymologi
[av it. condottiere, avledn. av p. pf. condotto, motsv. lat. conductus, av conducere, föra (se KONDUKTÖR, sbst.2)]
eg. i fråga om italienska förhållanden under 1300- o. 1400-talen: legotruppsanförare, vilken lät värva sig än av den ene, än av den andre politiske ledaren för vissa (krigiska) uppdrag; oeg., om yrkesmässig krigare l. anförare; äv. bildl., i sht om (politisk) ledare som anpassar sig efter rådande förhållanden, ”lycksökare” o. d. Wallis Verldsh. 3: 520(1877). Larsson KinD 31(1894). Donatellos ryttarstaty af condottieren Gattamelata i Padua. Söderhjelm ItRenäss. 7(1907). Det är sant, att Pyrrhos blott var en stor kondottier, ingen statsman. Athena 51(1917). SvD(A) 1934, nr 205, s. 4.
