KONFESSOR konfäs3or2, stundom 040, m.; best. -n; pl. -er kon1fäsω4rer l. -fe-.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konfessor, eng. confessor, fr. confesseur; av mlat. confessor, vbalsbst. till lat. confiteri (se KONFESSION)]
1) eg.: bekännare; i sht kyrkohist. ss. hedersnamn på medlem inom den gamla kristna kyrkan som under förföljelserna ståndaktigt bekände sin tro. VarRerV 2 a(1579). Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 52(1834). 3NF(1929).
2) i sht hist. o. kyrkohist. biktfader (särsk. vid ett kloster). Messenius Christm. 256(c. 1616). Polska Biskopen af Lifland .. gjorde honom (dvs. jesuiten Johan Robeck) 1714 til Confessor eller Bigthörare i sit Stift. SvMerc. 3: 925(1758). 2NF 31: 263(1920). — jfr GENERAL-KONFESSOR.
