KONFIDENT -dän4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. konfident, av fr. confident, substantivering av confident, adj. (se KONFIDENT, adj.)]
förtrogen vän, hjärtevän; numera bl. litt.-hist. i det franska pseudoklassiska dramat: bifigur som mottar huvudpersonernas förtroenden o. som tjänar syftet att upplysa åhörarna om dramats gång o. konflikter. Biurman Brefst. 119 (1729). (Han) var min Confident, och den endaste jag förtrodt mig til. Gyllenborg Sprätth. 59 (1737). BEMalmström 3: 178 (c. 1860). 3NF 11: 1063 (1929). —
