KONJEKTUR kon1jäktɯ4r l. -jek-, r. l. f.; best. -en, vard. äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet conject-. -ur 1664 osv. -ure 1716. -urer, pl. 1618 osv.)
Etymologi
[jfr t. konjektur, eng. o. fr. conjecture; av lat. conjectura, slutsats, gissning, till p. pf.-stammen i conjicere, kasta ihop, draga slutsatser, gissa. av com (se KON-) o. jacere, kasta (jfr INJICIERA,PROJICIERAm. fl.)]
1) (i sht i vetenskaplig framställning) (ur osäkra premisser dragen) slutsats; förmodan; gissning; äv. abstr.: förhållande(t) att draga slutsatser (ur osäkra premisser) l. att gissa sig till ngt. LLaurentii Nyåhrspr. A 4 b(1618). (Astrologernas) ogrundade Conjecturer om Wäderleek, Lycka eller Olycka. Rålamb 4: 27(1690). Vi känna .. (enl. Malebranche) andras själar genom conjectur och förmodan. Boström 2: 76(1838). SvUppslB(1933).
2) [specialfall av 1] språkv. förmodan l. gissning angående den rätta lydelsen av ett textställe; på grundval av en dylik förmodan föreslagen läsart; äv. abstr. 2VittAH 15: 170(1833, 1839; abstr.). Jag har gjort konjekturer och rättelseförslag till .. ett femtiotal ställen. NysvSt. 1921, s. 93.— jfr TEXT-KONJEKTUR.
Avledn.: KONJEKTURAL, adj. [jfr t. konjektural, eng. o. fr. conjectural] adj. till KONJEKTUR.
1) (i vetenskapligt fackspr., mindre br.) till 1. Konjektural skarpsinnighet. Leopold 6: 160(1806). Ekbohrn(1904).
2) språkv. till 2. (Madvig) fordrade .. myndigt respekt för (text-)kritiken, också då hon är rent konjektural. Cavallin (o. Lysander) 55(1887).
