KONKLUDERA koŋ1klɯde4ra, äv. kon1-, l. -klu-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KONKLUSION.
Ordformer
(förr äv. skrivet conclu-)
Etymologi
[jfr t. konkludieren, eng. conclude, fr. conclure; av lat. concludere, sammansluta, sammantränga, innesluta, avsluta, draga slutledning(ar), av com (se KON-) o. claudere (cludere), sluta, stänga (jfr KLAUSUL, sbst.1—2, KLOSTERm. fl.)]
1) (†) avsluta l. slutföra (ngt); fatta beslut i (en fråga); gm beslut (dom) avgöra (ngt), avdöma; äv.: fatta beslut om (ngt), besluta. RA I. 1: 436(1545). Dy H. K. M:t hadhe samma Rättegångsartichler allene proponeret, män icke concluderet. Därs. II. 1: 399(1614). Vardt alltså hufvudsaakzens action inthet för ähn vidh höstsessionens endhe i samma åhr 1637 ändat och concluderat. OxBr. 10: 377(1638). Än skönt Rijkzens Ständer vnder sigh något concluderade. Widekindi KrijgH 641(1671). Cavallin Herdam. 5: 307(cit. fr. 1684). Dalin(1871).
2) (föga br.) i fråga om muntlig l. skriftlig framställning: sluta (med ngt); särsk. ss. anföringsverb: till slut l. sammanfattningsvis säga l. framhålla; äv. med saksubj.: mynna ut (i ngt). Mornalds playdoyer konkluderade i det påståendet, att (osv.). AB 1898, nr 252, s. 3. Allt som allt, konkluderar Il Populo, har fascismen intet skäl att yvas över sin befolkningspolitik. SvD(A) 1933, nr 278, s. 5.
