KONTRAHENT kon1trahän4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. kontrahent; av lat. contrahens (gen. -entis), p. pr. av contrahere (se KONTRAHERA)]
1) i sht handel. o. jur. var särskild av parterna i ett fördrag l. avtal l. en överenskommelse; person (firma) med vilken man ingått ett avtal l. en överenskommelse. CivInstr. 57 (1655). Haf:e wy .. twänne lijke lydande instrumenter (dvs. dokument) förfärdigat, hwaraf ett hwardera af contrahenterne tillstelt är. Ambrosiani DokumPprsbr. 13 (i handl. fr. 1675). Hernberg Rättsh. 263 (1922).
2) var särskild av två personer av motsatt kön som träffat överenskommelse om att ingå äktenskap med varandra (l. som underhålla en erotisk förbindelse). Fäst- och trolåfningar skola skee och förrättas i bäggie Contrahenternas närwaro. HSH 31: 58 (1661). SvD(A) 1934, nr 353, s. 3.
