SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONTRA- ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2261):
(3) KONTRA-DEDUKTION. (förr) jur. parts skriftliga förklaring l. svar på motparts inlaga till justitierevisionen (högsta domstolen); jfr DEDUKTION 5. Placat 20/12 1704, s. 3. Fliesberg HbKöpm. I. 2: 223 (1899).
(1) -DICERA, v. -ade; jfr -DIKTION. [jfr t. kontradizieren, ävensom fr. contradire; av lat. contradicere, motsäga, till dicere (jfr DIKTERA)] (†) motsäga (ngn l. ngt); göra invändningar (mot ngn l. ngt); äv. refl. (med saksubj.): motsäga sig; äv. allmännare: motsätta sig (ngt). Krokius ATrolle A 4 a (1618). RARP 9: 32 (1664). Det tyckes offta, att lagen contradicerar sigh. Därs. 12: 26 (1675). (B. ansåg) at man ey kunde contradicera hvad som per pluralitaten slutes. 2RARP 5: 50 (1727). Vår Herre .. tyckes vilja kontradicera våra små önskningar. MoB 10: 51 (1796). Meurman (1846; med hänv. till motsäga). Dalin (1871).
(1) -DIKTION1004. [jfr t. kontradiktion, eng. o. fr. contradiction, av lat. contradictio (gen. -ōnis), vbalsbst. till contradicere (se -DICERA)]
1) (†) förhållandet att bliva motsagd l. handlingen att motsäga ngn l. ngt; invändning, gensaga, protest. Eenhälleligen uthan någons contradiction. RARP 9: 23 (1664). Därs. 289. 2RARP 5: 125 (1727).
2) förhållandet att stå i motsats till ngn l. ngt l. i strid med ngt; motsägelse; motsats; numera nästan bl. log.: motsägelse, stridighet mot sig själv. FörarbSvLag 7: 194 (1695). Det är intet första gången jag funnit mig i contradiction med sig sjelf. Kellgren (SVS) 6: 123 (1783). Du vet det sjelf, jag består af kontradictioner. Hjärne DagDrabbn. 184 (i handl. fr. 1805). Boëthius Sedel. 138 (1807). Lifvets löjligheter och contradictioner. SC 3: 154 (1822). NoK 39 (1925).
Ssgr (till 2; log.): kontradiktions-slut. slutledning som göres från ett omdömes sanning till ett annats falskhet på grund av att omdömena negera varandra. Lindblom Log. 185 (1836). Afzelius Log. 38 (1839).
-slutsats. jfr -slut. SvUppslB 15: 989 (1933).
(1) -DIKTORISK -diktω4-risk, adj.; adv. -t. [jfr t. kontradiktorisch, eng. contradictory, fr. contradictoire, av mlat. contradictorius, adjektivisk avledn. till contradictio (se -DIKTION)]
1) jur. motsv. -DIKTION 1: som innebär att i ett processuellt förfarande motparten får tillfälle att yttra sig; särsk. i uttr. kontradiktoriskt förfarande (vid rättegång). NordT 1885, s. 251. SvUppslB (1933).
2) motsv. -DIKTION 2: motsägande; särsk. log. i fråga om sådant motsatsförhållande mellan två begrepp l. omdömen som innebär att det ena begreppet l. omdömet blott nekar det andra (men icke bestämmer l. sätter ngt i stället), rakt motsägande. Kontradiktorisk motsats. Kontradiktoriskt motsatta begrepp l. omdömen. Lutteman Schulze 132 (1799). Svart och icke-svart äro kontradiktoriska motsatser. Sundén (1886). NoK 51: 130 (1926).
-ESKARP, se KONTERESKARP.
(4) -FAGOTT. mus. jfr BASSONG.
1) [jfr t. kontrafagott, it. contrafagotto] fagott som ligger en oktav lägre än den vanliga fagotten. Dalin (1852). Jeanson (o. Rabe) 1: 97 (1927).
2) 16 fots tungstämma i orgel. Hennerberg (o. Norlind) 1: 116 (1912).
Spoiler title
Spoiler content