KONTRA- ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2261):
(1) KONTRA-INDICERA101040, i Sveal. äv. —32. [jfr t. kontraindizieren, av nylat. contraindicare] eg.: angiva l. anvisa motsatsen; i sht med. i fråga om behandling av sjukdom o. d.: anvisa l. angiva (ngt som i vanliga fall anses ss. lämpligt botemedel o. d.) ss. icke lämpligt l. tillrådligt; motsatt indicera (se d. o. 2 a); numera särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: icke tillrådlig. Biberg 3: 368 (c. 1823). (Ett läkemedel kan) i ett fall vara indiceradt, men af en annan omständighet contraindiceradt. ASScF 5: 267 (1858). LbKir. 1: 434 (1920). Under dagar, då åderlåtning är kontraindicerad. NoK 30: 76 (1924). —
(1) -INDIKATION 30~1002 resp. 40~1001, l. 101004. [jfr t. kontraindikation, fr. contreindication; av nylat. contraindicatio (gen. -ōnis); vbalsbst. till -INDICERA] med. symtom l. omständighet som föranleder undvikande av viss medicinsk åtgärd, motindikation. TLäk. 1833, s. 111. LbKir. 1: 454 (1920). —
(1) -KARRERA, v. -ade. (konter- c. 1800. kontra- 1676—1769. kontre- 1637—1837. -car- 1676—c. 1800. -carr- c. 1800—1837. -quarr- 1637—1691) [jfr t. konterkarieren; av fr. contrecarrer, sätta sig emot, motvärka (ngt), till carrer, eg.: göra fyrkantig, refl.: brösta sig, av lat. quadrare (se KVADRAT)] (†) sätta sig emot l. motarbeta (ngn l. ngt); motvärka (ngn l. ngt). HSH 7: 117 (1637). Många contracarera H. H. Ex. Rikscancell. meningar i ett och annat. Rudbeck Bref 129 (1676). Pfeiffer 83 (1837).
