[jfr eng. o. ä. fr. convenient; av lat. conveniens (gen. -entis), p. pr. av convenire (se KONVENERA). — Jfr INKONVENIENT,KONVENIENS]
(†)
1) i uttr. konvenient med (ngt), överensstämmande med (ngt). VDAkt. 1663, nr 443.
2) passande, lämplig, tillbörlig. Angelägit är, at alt med klare och conveniente ord blifwer exprimerat och uthsatt. FörarbSvLag 7: 35(1690). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 345.
