[jfr t. konvenabel, ä. eng. convenable; av fr. convenable, till convenir (se KONVENERA)]
1) (†) i uttr. konvenabel med (ngt), överensstämmande med (ngt). RARP 9: 252(1664).
2) (i av franskan påvärkat spr.) passande, lämplig, tillbörlig, som uppfyller konvenansens fordringar. Swedberg Schibb. 260(1716). Släkten .. var ytterst belåten, partiet var i allo konvenabelt. Kurck MAkel. 45(1925).
