KONVENERA kon1vene4ra, i Sveal. äv. -e3ra2 (kånnvenèra Dalin), v. -ade.
Etymologi
[jfr t. konvenieren, eng. convene; av fr. convenir, av lat. convenire, komma tillsammans, passa, komma överens, av com (se KON-) o. venire, komma. — Jfr KONVENABEL, KONVENANS, KONVENIENS, KONVENIENT, KONVENIERA, KONVENT, KONVENTION]
(i av franskan påvärkat spr.) vara (ngn) till pass l. till belåtenhet, ”passa” (ngn); äv.: vara läglig för (ngn); stundom: vara passande l. tillbörlig l. i överensstämmelse med konvenansens regler. Hvad som mäst convenerade mig, vore värkel. en summa pgr, att dermed rangera mig. HT 1919, s. 30 (1789). Såvida uret ej convenerar tages det tillbaka. AB(L) 1895, nr 259, s. 4. Det fanns ock hem, där det ej konvenerade att gifva vare sig baler eller supéer. Ramsay Barnaår 2: 62 (1904). Hvar hafva vi snuset, Vickberg? — Convenerar det min söte bror? Bergman HNådT 41 (1910). SvD(A) 1935, nr 339, s. 10.
