SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONVULSION kon1vulʃω4n, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konvulsion, eng. o. fr. convulsion; av lat. convulsio (gen. -ōnis), till convellere, av com (se KON-) o. vellere, rycka, slita. — Jfr KONVULSIVISK]
1) krampanfall, krampryckning; kramp; särsk. med. om ”klonisk” kramp; äv. bildl.; nästan bl. i pl. Tranæus Medewij 56 (1690). Lindestolpe Matk. 20 (1714; i sg.). Vanlander dödde .. i Upsala af brösttäppa och convulsioner. Lagerbring 1Hist. 1: 82 (1769). Polyfem V. 35: 3 (1812; bildl.). Krampen plågar ofta de (kolera-)sjuke, så att konvulsioner upkomma. TLäk. 1832, s. 50. Den nervöst ömtåliga grefvinnan fick konvulsioner. Hagström Herdam. 1: 162 (1897). Hallström Händ. 148 (1927). — särsk. (†) bildl., om minspel. Kellgren (SVS) 6: 129 (1783). (Den som) sett en Präst upblåsa sit ansigte med vildhetens färgor .. måste med en liten convulsion af afsky .. gå bort. Thorild Gransk. 1784, 1: 44. SP 1792, nr 2, s. 3.
2) (föga br.) plötsligt inträffande politisk l. social händelse med våldsamt förlopp, omvälvning, omstörtning. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 306 (1812). Konvulsionen i Tyskland den 30 juni. SvD(A) 1934, nr 197, s. 4.
Avledn. (till 1): KONVULSIONÄR, adj. o. sbst. m.||ig. [av fr. convulsionnaire] (†) 2SAH 1: 257 (1801; i fört. över främ. ord).
I. adj.: som lider av kramp. Lindfors (1815). (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 447 (1837).
II. sbst.: person som lider av kramp. Andersson (1857).
Spoiler title
Spoiler content